Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lampa 1. Tekn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
969
Lampa
970
fall alstras genom tillförsel af flytande lysäm-nen,
men ofta genom gasformiga ämnen, i synnerhet
lysgas. Man har äfven öfvcrflyttat benämningen lampa
till apparater, som äro afsedda att frambringa ljus
medelst den elektriska strömmen. Åtskilliga lampor
anordnas för värmeutveck-ling och särskildt för
åstadkommande af hög temperatur. Lamporna, hvilkas
uppfinning tillskrifves de gamle egypterna, äro
af äldre ursprung än ljusen. De antika lamporna
utmärkte sig för formens skönhet, men voro mycket
ofullkomliga i tekniskt hänseende, enär ingen anstalt
för vekens reglering förefanns, hvarjämte lågan blef
matt och rökande, under det att oljeförbrukningen var
ansenlig. Vid dylika lampor är nämligen oljekärlet
lågt och skålformigt, näbblikt tillspetsadt på
ena sidan, på motsatta sidan försedt med handtag
och upptill med cljehål. Den runda, oflätade veken
infördes genom ett hål vid skålens näbb. Oaktadt
bristerna i denna anordning gjordes först under
den senare hälften af 1700-talet några väsentliga
framsteg i lampors konstruktion. Sålunda infördes
lampglaset 1756 af Quinquet i Paris, de platta
vekarna af Leger i Paris och af svensken Klas
Alströmer 1782-84 samt den rörformiga veken jämte
de på motsvarande sätt formade rundbrännarna af
fransmannen Argand 1786. Själfva lampans anordning
förbättrades 1804 af Bordier och Marcet, som
upp-funno astrallampan. Denna hade ringformigt kärl
rundt kring oljebehållaren, och veken höjdes i mån
af behof med kuggstång och dref. Genom att ge ringen
en kilformig genomskärning med inåt vänd spets kunde
man minska den däraf uppkommande skuggan. Parkers
"sinumbralampa" var så inrättad. För samma ändamål
anbragtcs vid andra lampkon-struktioner behållaren
antingen högre än lågan eller i lampfoten. I förra
händelsen måste man förse lampan med en inrättning
för reglering af den tillflytande oliemängden; i
den senare måste oljan upplyftas till brännaren. Den
sistnämnda anordningen är i allmänhet den lämpligaste,
emedan lampan vinner i stabilitet och skuggan nästan
h. o. h. un-danrödjes, hvarjämte lampans form kan bli
vackrare. Man har på flera olika sätt tillställdt för
oljans uppfordrande. Det ofullkomligaste sättet är med
en liten tryckpump, som tid efter annan sättes i verk-
samhet. Vid de statiska lamporna inneslutes oljan i
ett böjligt omhölje, hvilket belastas med en vikt
och uppressar oljan i ett till brännaren ledande
rör. Man har äfven gjort bruk af komprimerad luft
eller en specifikt tyngre vätska än oljan för att
trycka denna uppåt (aerostatiska och hydrostatiska
lampor). Men det vidsträcktaste användandet ha
likväl de s. k. mekaniska lamporna erhållit. Hos
dem finnes en fjäder, som antingen sätter ett
urverk i rörelse för drifvande af en liten pump
till oljans uppfordrande (c a r c e l s k a lampan,
se d. o.) eller ock verkar direkt och utan urverk
för detta ändamål. Men i sistnämnda fall måste en
särskild regulator, moderator, användas, för att jämn
oljetillförsel må erhållas, och sådana lampor ha med
anledning däraf erhållit namnet moderator-lampor. De
uppftinnos 1837 af Franchot. Vid moderatörlamporna är
behållaren innesluten i lampans fot, och oljan pressas
genom ett rör upp till veken med tillhjälp af en liten
fjäder, som trycker på en af styft läder gjord kolf.
Under de senare åren har det allmänna bruket af
de genom petroleums eller bergoljas destillation
erhållna lysoljorna (i synnerhet fotogen)
föranledt en väsentlig förändring i lampornas
konstruktion. Nämnda oljor äro nämligen flyktiga
och uppsugas med lätthet af veken. Till följd däraf
blefvo de pump- och tryckverk, som man förut användt
att tillföra oljan, icke längre behöfliga. Veken
blef tillfyllcstgörande för oljans uppsugande. Ett
stort antal olika konstruktioner af sådana lampor,
fotogenlampor 1. petroleumlampor, har utförts, den
första sannolikt af amerikanske kemisten Benjamin
Silliman 1855. Bland de äldre må särskildt nämnas den
ditmarska petroleum-lampan. Den har en ringformig
oljebehållare, omgifvande vekhylsan och brännaren,
men på så stort afstånd, att oljan icke för starkt
upphettas. Vekhylsan står nedtill genom horisontala
rör i förbindelse med behållaren, men f. ö. är
mellanrummet mellan båda tomt, så att det ständigt
kan genomströmmas af en kall luftström, för att oljan
må hållas vid låg temperatur. Veken är ringformig,
och luften inkommer till lågan såväl från inre som
från yttre sidan. Lampglaset är hopträngdt något
ofvanom vekens öfre kant för att leda luftströmmen
FJg. 1. Rundbrännare till fotogeiilampa, rned
brandskifva,
Fig. 2, Rundbräimaro till fotogenlampa.
S. Flatbrännare till fotogenlampa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
