Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamprecht, Karl - Lamprecht från Regensburg - Lamprick - Lampridius, Ælius - Lampris guttatus - Lampriter - Lamprocolius - Lamprofyr - Lampronti, Isak - Lampros, Spyridon - Lamprotornis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
977
Lamprecht från Regensburg-Lamprotornis
978
lig bibliografi åtföljd redogörelse för denna strid
ges af N. Eden, "Ett nytt program för den historiska
vetenskapen" (i "Hist. tidskr." 1896) och "Frågan om
en ny historisk metod" (ibidem, 1900). L:s "Deutsche
geschichte" blef under striden skarpt kritiserad för
vårdslöshet i detaljer, och hans för-kastelsedomar
öfver tidigare historiografiska riktningar såsom
ovetenskapliga rönte bland hans kolleger inom facket
ringa anslutning. Han anses emellertid rätt allmänt
ha, genom sitt påaktande af andra kulturelement än
de politiska och sitt framhållande af olikartade
kulturfenomens inbördes växelverkan, gett många
värdefulla impulser åt modern historieforskning.
V. S-g.
Lamprecht från Regensburg, tysk medeltidsskald,
franciskanmunk, f. omkr. 1215, skref 1240-55 Sanct
brandsken Icben, en rimmad öfv. af Tomas’ från Celano
"Vita sancti Francisci", samt Die rede von der tochter
Syon, en mystisk-allegorisk dikt om människosjälens
förmälning med Gud. Dessa dikter utgåfvos 1880 af
K. Weinhold.
Lamprick, zool. Se Nejonögon.
Lampridius, M l i u s, romersk historieskrifvare,
en af "Scriptores historise Augustae" (se d. o.),
uppges ha författat lefvernesbeskrifningar öfver
kejsarna Commodus, Diadumenus, Heliogabalus
och Alexander Severus. Gränserna emellan de
olika författar-individualiteterna i samlingen
äro dock mycket osäkra, och i de arbeten, som
tillskrifvas L., spåras olika stil. Han anses
ha tillhört Konstantin den stores (337) tid. _
K. Tdh.
La’mpris guttätus, zool. Se Glansfisken.
Lampriter (af grek. lamprofs, glänsande),
miner. de tunga metallernas arsenik-, antimon-,
vismut- och svafvelföreningar; karakteristisk är
deras starka glans (metall- till diamantglans).
A. Hng.
Lamproco’lius, zool. Se Lamprotornis.
Lamprofyr, petrngr., sammanfattande benämning
för gångformigt uppträdande eruptivbergarter,
rika på mörka ("femiska") mineral. Lamprofyrerna
utgöra gångformiga basiska utsöndringar
af djup-bergartsmagmorna och indelas i minett,
kersantit, vogesit, odinit, camptonit, monchiquit
och alnöit jämte ett större antal underarter. Såsom
synonym till lamprofyr användes äfven melanokrata
gångbergarter. - Den motsatta och likvärda
ställn’n-gen till lamprofyrerna intages af de a p
l i t i s k a (eller leukokrata) gångbergarterna,
hvilka representera de sura, på ljusa mineral rika
utsöndringarna af samma magmor. A. G-n.
Lampronti [-pra’uti], Isak, judisk encykloped:sk
författare, f. 1679, d. 1757, var läkare och
öfver-rabbin i Ferrara. Han författade ett jätteverk,
Pachad jizchak, en encyklopedi i alfabetisk
ordning öfver judarnas alla gudstjänstliga och
husliga bruk och ceremonier (endast delvis tryckt).
L. L.*
Lappros, S p y r i d o n, grekisk filolog, f. 20
april 1851 på Korfu, studerade i Leipzig och Berlin
och rönte därvid inflytande särskildt af Theodor
Momm-sen och utnämndes 1887 till professor i historia
vid universitetet i Aten. Sedan han utgifvit en
grundläggande upplaga af den atenske biskopen Michael
Ako-minatos’ (f. 1140) skrifter (2 bd, 1879-80) och
"Collection de romans grecs en lanjrue vulgaire et
en vers" (1880), sändes han af grekiska regeringen
till Athos för att inventera de därvarande klostrens
handskriftssamlingar; resultatet af hans arbete före-
ligger i Catalogne of the greek mamiscripts ön
Mount Athos (2 bd, 1895-1901). Han har sedermera i
Greklands olika delar fullföljt arbetet att förteckna
de gamla handskrifterna och utgifvit en hel rad
kataloger och smärre afhandlingar i hithörande
ämnen. För bearbetningen och publicerandet af hela
det mångskiftande material han samlat har han uppsatt
tidskr. "Neos Hellenomnemon", som h. o. h. skrifves
af honom själf; antiken och medeltiden,
diplomatik och epigrafik, handskriftsforskning
och vetenskapshistoria äro alla företrädda i denna
unika "tidskrift". Som sitt hufvudverk betraktar
L. sin sfora grekiska historia från äldsta tid till
konung Ottos regering (6 bd). Han har vidare inlagt
betydande förtjänster genom att till sitt modersmål
öfverflytta ett flertal betydande moderna arbeten
rörande Greklands historia och litteratur. 1905
var L. som universitetets dåv. rektor en af ledarna
för den första internationella arkeologkongrcssen
i Aten; 1906 var han generalsekreterare
i kommittén för de olympiska spelen.
E. N-ri. LamprotoYnis, Glansstara r, zool, ett släkte
af stararnas familj (Sturnidw), tättingarnas ordning
och fåglarnas klass. De ha näbben ända från roten
rak. Fjällglansstaren, L. (Pholi-daiiges) leucogasler,
har tämligen svaga, med långa tår försedda fötter,
jämförelsevis korta vingar, medelmåttig stjärt och
fjällig fjäderdräkt; hela öfversidan och halsen ned
till bröstet purpurblå med ett praktfullt, violett
skimmer, bröstet och buken hvita samt vingpennorna
svartbrunaktiga, med utåt violetta kanter. Fågeln blir
19 cm. lång, med stjärt af 7 cm. längd, är hemma i
hela mellersta Afrika och en del af västra Arabien,
lefver familjevis likaväl på lågslätterna som i
högre belägna trakter, dock icke långt från själfva
bergen, vistas nästan uteslutande i träden och är
i allmänhet tämligen tystlåten. - Stålglansstaren,
L. (Lamprocolins) chali/bceus, har medellång näbb,
vingarna af medellängd, med tredje och fjärde pennorna
längst, kort, mer eller mindre tvär stjärt, långa
ben och sammets-artad, metallglänsande fjäderdräkt,
som är mörkt och djupt stålgrön, med en rundad,
sammetssvart fläck på spetsen af hvarje armpenna och
de största öfre vin^täckfjädrarna samt en svagt antydd
fläck i öron-trakten och på underarmens täckfjädrar;
färgen eger en stark glans och företer vid olika
belysning ett underbart skimmer. Denna fågel, som blir
19 cm. lång och tillhör nordöstra Afrika, lefver,
utom under fortplantningstiden, i små flockar, som
stryka omkring i de tätaste busksnåren och bland de
öfver slätterna spridda klippblocken; den vistas
mycket på marken och i låga buskar, mot aftonen
äfven i högre träd. Sången är dålig, men uthållig,
hvarför de abessiniske sångarna och skalderna
tillskrifva Stålglansstaren sångens uppfinning. -
Stjärt-glansstaren, L. aenea, har tämligen kort näbb,
långa vindar med tredje till sjätte pennorna längst,
mycket lång stjärt, hvars pennor utåt gradvis af taga
starkt i längd, långa ben och metallglänsande, ehuru
icke så sammetslen fjäderdräkt; hufvudet, halsen
och strupens öfre del äro svarta med guldglans,
öfre kroppssidan och vingarna mörkt metallgröna,
strupens midt, öfvergumpen, öfre stjärttäckarna,
undre kroppsdelarna och de med mörkare tvärband
försedda stjärtpennorna mörkt purpurvioletta, bröstet
i midten dragande i kopparrödt och hela fjäderdräkten
skönt glän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
