Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskap. 1. Område i ett rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var folkland l. blott land (hvaraf landskap). Redan
vid Ansgarius’ besök i Sverige (omkr. 830) voro
visserligen Svea- och Göta-"landen" förenade under en
gemensam konung, men de bibehöllo det oaktadt länge
karaktären af så godt som själfständiga stater. Hvarje
folkland hade sin egen lag (se Landskapslagar),
som äfven tillämpades inom dess underafdelningar,
hundarena l. häradena (se dessa ord och S. Tunberg,
"Studier rörande Skandinaviens äldsta politiska
indelning", 1911). Lagstiftningsrätten utöfvades på
"landets" ting (landskapstinget) under ledning af
lagmannen (se d. o.). Detta ting var äfven "landets"
högsta dömande myndighet; på detsamma handlades
jämväl dess förvaltningsangelägenheter och beviljades
gärder åt konungen. För att ny konung skulle bli
erkänd i de särskilda "landen", måste han på sin
"eriksgata" (se d. o.) mottaga dessas hyllning och
svärja att hålla deras lagar. I samma mån den af
konungadömet representerade riksenheten utvecklades,
försvagades "landens" själfständighet. Deras på
folklig själfstyrelse grundade förvaltning fick
vika för en kunglig ämbetsmannaförvaltning, och
dennas områden (länen) sammanföllo ingalunda alltid
med de gamla "landen". Landskapslagarna ersattes i
midten af 1300-talet med en allmän landslag, och till
följd häraf öfverflyttades med tiden folkets andel i
lagstiftningen från landskapstingen till riksdagen
(en förändring, som fr. o. m. 1614 var faktiskt
genomförd). Under Gustaf Vasas regering började
äfven skattebevillningen öfvergå till riksdagen,
men med afseende därpå utöfvade dock de olika
landsdelarna länge en konkurrerande befogenhet. Sedan
länsindelningen genom 1634 års regeringsform fullt
ordnats, blef det dock ej "landens" ting, som utöfvade
denna provinsiella beskattningsrätt, utan ståndsmöten
i länen ("provinsialmöten"), och genom frihetstidens
grundlagsstiftning blef äfven denna kvarlefva af
landsbygdspartikularismen utplånad. Efter arfrikets
införande (1544) kom också "eriksgatan" till de olika
"landen" ur bruk. Den enda officiella betydelse
"landen" bevarade in i nya tiden blef därför den
att vara lagmännens jurisdiktionsområden – lagsagor
(se Lagsaga), och i dessa lagsagor fortlefde de nu
som "landskap". Dock täckte begreppen land, lagsaga
och landskap ej fullständigt hvarandra. Dels lydde
städerna inom landskapet ej under lagmannens dom
och tillhörde sålunda ej lagsagorna, dels fästes
stundom landskapsnamnet vid områden, som motsvarade
hvarken gamla folkland eller nyare lagsagor. De "små
landen" Ydre, Kind, Tveta, Vist, Vidbo, Tjust,
Sigvede, Asboland, Norrabygd, Anbyrd och Möre hade
under medeltiden förenats med Östergötlands lagsaga,
och af dem uppgingo Ydre och Kind i landskapet
Östergötland, då de vid länsindelningen äfven
sammanfördes med detta. De återstående, som fingo en
annan länsindelning och längre fram lades till Ölands
lagsaga, kommo att jämte Öland och Tiohärads lagsaga
(landen: Värend, Njudung och Finveden) betecknas som
landskapet Småland. Likaledes hade Dalsland kommit
att gälla som ett landskap, ehuru det aldrig varit en
administrativ enhet, utan blott en del af folklandet
(sedermera lagsagan) Västergötland. Landskap, som
helt motsvarade gamla folkland och (frånsedt städerna) utgjorde
egna lagsagor, voro Värmland, Närke, Södermanland,
Västmanland och Dalarna (de två sistnämnda dock
vanligen med gemensam lagman). Landskapet Uppland har
uppstått ur tre folkland: Tiunda-, Attunda-
och Fjädrunda land, som 1296 förenades till
en lagsaga (se Folklanden). Det svenska
Norrland utgjorde urspr. ett biland till Uppland
med egen lag, "Hälsingelagen", men genom odling
uppstodo i de stora vildmarkerna afskilda bygder:
Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Ångermanland och
Väster- (Norr-)botten, hvartill kommo Lappmarkerna,
och alla dessa områden uppfattades som särskilda
landskap och fingo underlagmän under Upplandslagmannen
som öfverdomare. I 1634 års regeringsform erkändes
emellertid Norrland som en egen lagsaga ("Väster
Norlandens"), men äfven inom denna förekommo
underlagmän i de särskilda landskapen. Jämtland,
<sp>Härjedalen<sp> och Bohus län hade utgjort norska fylken
(Bohuslän en del af ett sådant: Alfhem) och sedan
lagdömen (se d. o.); Gottland, Blekinge, Skåne
och Halland hade under sin danska tid varit "land"
under landsdomare. På dem alla tillämpades efter
införlifvandet med Sverige lagsagoindelningen;
därvid hade vanligen Skåne och Blekinge gemensam
lagman och förenades Jämtland och Härjedalen med
"Väster Norlandens" lagsaga. När efter hofrätternas
instiftande lagmännens domsrätt alltmer förlorade
i betydelse, förändrades ofta godtyckligt
lagsagoindelningen. Än förenades lagsagor under
en lagman (t. ex. Södermanland och Närke), än
delades gamla lagsagor (t. ex. "Väster Norlandens"
1720 i Västerbottens och Västernorrlands), än
skildes områden från en lagsaga och lades till en
annan (t. ex. Stockholms län från Upplands till
Södermanlands lagsaga). Till följd häraf löstes
alltmer sammanhanget mellan lagsaga och landskap,
så att, när genom lagmansämbetets afskaffande 1849
riket upphörde att vara indeladt i lagsagor, detta
blef betydelselöst för landskapsindelningen. Vid
kristendomens införande i Sverige voro "landen"
ännu så godt som själfständiga samhällen; de
utöfvade därför inflytande på stiftsindelningen, och
mellan denna och landskapsindelningen har därför
också rådt ett visst sammanhang. Ej heller här
blef dock full öfverensstämmelse rådande. Till
en början förenades stundom flera "land" till
ett stift (t. ex. Västergötland-Värmland,
Östergötland-Öland-Gottland), och landskapet
Småland delades mellan Växjö och Linköpings stift,
och när efter reformationen nya stift upprättades,
genombrötos t. o. m. gamla "land"gränser, såsom
genom Dalslands förening med Karlstads stift. Af
det nu anförda framgår, att landskapsindelningen,
ehuru sammanhängande med eller mer eller mindre
påverkad af officiella indelningar, aldrig själf
varit en genomförd sådan. Det var som kultursamhälle,
ej som politiskt samhälle landskapet fick betydelse,
men huru kraftigt denna betydelse utvecklat sig, därom
vittnar, att det var landskapen (ej länen eller andra
administrativa områden), åt hvilka Johan III gaf vapen
(se afbildningar af dessa i artiklarna om de särskilda
landskapen), att 1634 års regeringsform föreskref,
att regementena skulle ha landskapsnamn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
