Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundskatterna sades intet direkt i programmet, som endast
yrkade "en mera rättvis och jämn fördelning, alla
samhällsmedlemmar emellan, af beskattningen". Skjuts-
och vägunderhållningsbesvären borde ej som hittills
trycka jordbruket, skolundervisningen borde
utvecklas "i tidsenlig och praktisk riktning",
frihandelssystemet erkändes riktigt "i princip",
men godkändes ej i tillämpningen, sparsamhet i
statsutgifter, förenklingar inom administrationen,
snabbare lagskipning yrkades, äfvensom "mera
jämnt afvägd rösträtt" vid kommunala val och
ett regeringsdepartement för jordbruk, handel och
allmänna arbeten.
Med detta program vann landtmannapartiet sin första
majoritet inom Andra kammaren och sina första segrar
inom allmänna opinionen, vid folkmöten och inom en del
af tidningspressen. Men partiets egentliga mål var det
oaktadt borttagandet af de på den "icke-privilegierade
jorden" hvilande skatter och besvär, hvilka
konungamakten och de tre "högre" stånden (adel-,
präste- och borgarstånden) pålagt och mot hvilka
f. d. bondeståndet nästan ständigt protesterat, när
tillfälle gifvits. Det låg sålunda i sakens natur,
att försvarsväsendets och skatteväsendets ombildning
måste förknippas. Betydligt arbete nedlades ock för
att vinna en sådan ombildning. Den ene krigsministern
efter den andre framställde förslag till försvarets
ombildning, och kommittéer arbetade i åratal på
att utreda dessa frågor. De ursprunglige ledarna
af "landtmannapartiet" efterträddes småningom af
andra; den främste bland dessa (grefve A. Posse)
blef såväl talman som statsminister, men nödgades
träda tillbaka, utan att kunna lösa frågorna. Den
starka sammanhållningen mellan landtmannapartiets
medlemmar i utskottsval och i afgörandet af förslag
till försvarsväsendcts och skatteväsendets ombildning
karakteriserade icke i lika måtto partiets uppträdande
i andra riksdagsfrågor, men det sökte utsträcka sitt
inflytande äfven till Första kammaren på det sätt,
att det genom sina förtroendemän sökte och på sina
håll äfven lyckades inverka på landstingens val af
ledamöter inom denna kammare. Redan 1873 uppstod
inom denna ett parti, som ville räcka handen
åt Andra kammarens majoritet för att få slut på
den ofruktbara striden (den s. k. kompromissen,
se d. o.); men närmaste följden häraf, 1875 års
k. förslag till införande af en värnpliktsarmé
och successiv afskrifning af indelningsverket,
vann ingen framgång. Slutligen, sedan äfven 1877
års k. härordningsförslag blifvit förkastadt,
beslöt landtmannapartiet att själf framkomma
med ett förslag till ny härordning (värfvad stam
och beväring, afskrifning af grundskatter samt
rustnings- och roteringsbesvär); men äfven detta
förslag, framburet i åtskilliga "massmotioner" 1878,
vann lika litet riksdagens bifall som de af den
ur partiets egen midt utgångna Posseska ministären
framlagda förslagen vid 1883 års riksdag. Ändtligen,
9 maj 1885, bar den långa striden sin första frukt
för en afgörande lösning: större öfningstid anslogs
åt beväringen mot afskrifning (30 proc.) af den gamla
klassbeskattningen, och 1892 bragtes den mångåriga
striden å detta område till en slutgiltig lösning
(se Grundskatt).
Vid tiden för den första partiella segern hade partiet
redan sett sina glansdagar och bar inom sig väsentliga
frön till söndring. De af Liss Olof Larsson,
A. P. Danielson, N. Petersson i Runtorp
m. fl. genomdrifna prutningarna, som 1883 närmast
vållat de Posseska förslagens fall, hade mellan dem
och den del af partiet, särskildt K. Ifvarsson och
flertalet Skånerepresentanter, som stödt ministären,
framkallat en ganska skarp animositet. Denna skärptes
än ytterligare, då 1880-talets protektionistiska
rörelse rönte understöd från den förra, men bekämpades
af den senare sidan. Sedan genom Stockholmsvalets
kullkastande en knapp majoritet i Andra kammaren
vunnits för protektionisterna, förenade sig vid början
af 1888 års riksdag A. P. Danielson, N. Petersson i
Runtorp, Jöns Rundbäck, Liss Olof Larsson m. fl. med
några af de herremannaelement från landsbygden,
som förut ställt sig utom landtmannapartiet,
såsom E. G. Boström, G. F. Östberg m. fl., om
bildande af Nya landtmannapartiet. Detta satte
som sitt främsta mål att stärka och utveckla det
protektionistiska systemet och vann därför också
anslutning af städernas protektionister. Det bar
också politiskt en ganska konservativ prägel,
medan den återstående delen af partiet, som
benämnde sig Gamla landtmannapartiet, fortsatte
de moderatliberala traditionerna från 1880-talets
förra hälft och politiskt samarbetade med städernas
frihandlare under ledning af K. Ifvarsson, S. Nilsson
i Efveröd, O. Jonsson i Hof m. fl. Vänskapen med
stadsrepresentanterna sattes dock på prof, sedan
genom 1893 års val de radikala elementen bland dessa
erhållit en afsevärd förstärkning, och då samtidigt
tullfrågan i väsentlig grad förlorat sin dominerande
betydelse, åvägabragtes vid början af 1895 års riksdag
under O. Jonssons ledning en sammanslagning af de
båda landtmannapartierna under det gamla namnet
Landtmannapartiet. Urspr. bestod detta af ungefär
lika många medlemmar från hvartdera af gamla och
nya landtmannapartiet, men då de frihandelsvänlige
och mera liberalt anlagde valmännen visat stort
missnöje med "sammanslagningen", bragtes en stor
mängd f. d. gammal-landtmannapartister att utgå ur
partiet, som sedermera öfvergått till att utgöra den
starkaste gruppen af Andra kammarens högerelement
med föga eller intet speciellt beaktande af
landtmannaintressena. Sålunda stod dess majoritet
i det längsta fientlig eller kallsinnig mot all
utsträckning af den politiska rösträtten för att
sedermera fylka sig kring den linje, som utstakats af
1902 års riksdag: allmän rösträtt med proportionella
val och lika representationsrätt för land och stad. I
unionsfrågan nitälskade partiet för bevarandet
af Sveriges dominerande ställning i unionen, dock
med allt annat än motvilja mot tillmötesgående af
verkligt berättigade anspråk från Norges sida. I
försvarsfrågan har partiet, kanske mindre af egen
böjelse än på grund af den inre politiska situationen,
alltmer låtit den gamla "skillingpolitiken" maka
åt sig för en mera allsidig syn på hvad omsorgen om
fosterlandets trygghet kräfver. Vid början af 1906
års riksdag afskilde sig ett 40-tal af partiets
medlemmar och bildade Nationella framstegspartiet
(se d. o.), men allt fortfarande har det inrymt
hufvudkontingenten af Andra kammarens höger (54
år 1911). Dess mest framskjutna medlemmar äro
f. n. de båda västgötarepresentanterna K. Persson
i Stallerhult och L. J. Jansson i Djursätra.
H. W. (V. M.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
