Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 15. Kromat - Ledvätska / 1199-1200 (1911) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sådant lättare spjut kan användas vid vargjakt; vid
de nu för tiden sällsynta björnjakterna begagnas
mycket tyngre och kraftigare spjut. Äfven på alla
sommarvandringar är en lång staf en oundgänglig
följeslagare, att begagna vid vadande, vid hoppning
öfver bäckar o. s. v. Sommartiden klöfjas husgerådet
på renens rygg (eller i de sydligaste lapptrakterna
t. o. m. på häst) och snöres då in i ett slags
stora askar af trä med sidor af en sammanböjd, bred
träklyfta. För infångning af renen, som ytterst sällan
är så tam, att den utan vidare låter taga sig med
händerna, begagnas en lasso l. ”kasttöm”, hvarmed
renen ”kastas fast” (se fig. 6).

Fig. 6. Jukkasjärvilappar med lasson (kasttömmen) på axeln.

Detta redskap har
kanske uppkommit ur äldre tiders snaror för fångst
af större villebråd. Vid jakten, som numera, hvad
de fleste lappar beträffar, är af mindre betydelse,
begagnas förutom bössa (ofta lodbössor) samma
redskap, flakar, snaror, giller o. s. v., som eljest af
nordborna. Intressanta äro de vid Varangerfjorden
gjorda fynden af från järnåldern härstammande
harpunspetsar af horn, hvilka varit försedda med
fånglina och så inrättade, att de, sedan harpunen
träffat, lossnade från skaftet. Af liknande slag äro
de sälharpuner, som ännu begagnas af t. ex.
norrbottningar, finnar och ostjaker. Ännu långt ned i
tiden begagnade lapparna båge, dels sådan af
armborsttyp, dels en manslång båge utan stock,
förfärdigad af två sammansurrade skenor af olika
träslag; pilarna voro för olika ändamål af olika
slag. Lapparnas båtar voro i äldre tider små och
synnerligen lätta, så att de utan svårighet kunde
transporteras från sjö till sjö. Båtborden voro,
liksom också i de gamle nordbornas båtar, sammanfogade
sinsemellan med rep af grantågor. Lapparnas
fiskredskap äro af samma slag som andra nordbors:
krokar, nät, not, ljuster o. s. v. Bland
Varangerfjordsfynden finnas äfven märkliga metkrokar och
ljusterhakar af horn. Märklig är vaggan (fig. 7), en
med läder öfverklädd träho, i hvilken barnet snöres
in. Öfver barnets hufvud är en läderkur. Vaggan
bäres öfver axeln eller hänges upp i ett band.

Fig. 7. Vagga för lappbarn.

Klädedräkt och utsirningskonst. Lapparnas dräkt
är i sina grunddrag öfverallt densamma: mössa, kolt
(af vadmal, kläde eller läder) eller päls (”lapp-mudd”,
af lapska muodda) och därinnanför skjorta
eller på vintern innerpäls på bara kroppen med håret
inåt, ett slags med ficka försedd nattkappa, som
täcker bröstet (”barmkläde”; jfr fig. 8), byxor (med
dragband kring höfterna, låga och trånga), bandskor
och vid behof tumhandskar af läder eller skinn.
Männens rock har en i många trakter prydligt
utstyrd, uppstående krage; kvinnornas har det icke.
Framtill är rocken vanligen (pälsen alltid) sammansydd,
utom från halsen till midt på bröstet, där
den sammanhålles med häktor. Den skörtas upp
öfver ett bälte, och den på detta sätt uppkomna
påsen rundt lifvet användes till förvaringsrum för
litet af hvarje. Kvinnans rock är åtskilligt längre
än mannens och skörtas ej upp så mycket som dennes,
hvilken såsom uppskörtad ej räcker längre än till
knäna eller i vissa trakter t. o. m. slutar öfver dem.
I allmänhet kan sägas, att i utsirningarna på rock,
päls och mössa åtminstone bland de svenske
lapparna blått företrädesvis tillhör mansdräkten och rödt
kvinnodräkten. De största variationerna i dräkten
gälla mössan, som både till form, utsirning och färg
är mycket olika i olika trakter och är det klädesplagg,
af hvilket man framför allt kan se, hvarifrån
dess bärare härstammar. Den är också olika för
män (jämte gossar) och kvinnor (jämte flickor), för
smågossar och småflickor. Som gemensamma drag
för de svenske lapparnas mössor kan man framhålla,
att de äro toppmössor och att männens mössor äro af
hufvudsakligen blå färg och försedda med tofs i
toppen, under det att kvinnornas äro röda eller
åtminstone försedda med någon röd rand eller ett rödt
band och aldrig ha tofs. I Härjedalen och södra
Jämtland är mansmössan försedd med ett uppåtstående
bräm och i Jukkasjärvi med läderskärm.
Jämtlandsmössan med bräm tränger mot n.; i Torne
lappmark åter har med de invandrande Koutokeinolapparna
inkommit den egendomliga finnmarkslapska
mansmössan med stor, fyrkantig kulle, hvilken sedan
hopkomponerats med Jukkasjärvimössan på allehanda
underliga sätt. Märklig är den numera nästan
försvunna finnmarkslapska kvinnomössan med ett från
bakhufvudet uppstigande, platt, hornliknande stycke
(kanske af samma ursprung som den liknande delen
af den isländska kvinnomössan). Bälten, skoband,
band på rocken och (i Torne lappmark) på mössan
väfvas i konstrika mönster, den enda form af väfveri,
som förekommer bland lapparna; hos de norske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>