Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. Romerska litteraturens historia - Latinska litteraturen. I. 1. Republikens tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hymn, sjungen af Mars’ präster, salierna, samt i
carmen arvale, arvalbrödernas hymn till larerna och
Mars, bådadera affattade på det gammalitaliska
s. k. saturniska versmåttet. För dramatisk
framställning synas romarna ha haft särskilda
anlag liksom ock för grofkornigt skämt; element
till dramatisk poesi förefanns i de skämtsamma
fescenninska växelsångerna vid landtliga fester
(vinskörden o. d.), senare särskildt vid bröllop,
soldaternas sånger om den triumferande fältherren
o. d. Äfven satura i sin äldsta form skall ha
varit en dramatisk framställning under dans och
flöjtackompanjemang. Af episk art voro sånger
till förfädrens pris vid gästabud samt neniæ,
klago-, resp. lofsånger till den dödes ära vid
begrafningar, af didaktisk art samlingar af
sentenser, sententiæ. - Den förste romerske
författare, tillika den första skarpt utpräglade
personlighet, som träder oss till mötes, är Appius
Claudius Cæcus (censor 312). Han utgaf
det tal, som han 280 hållit i senaten vid afstyrkandet
af Pyrrhos’ fredsanbud, vidare ett juridiskt arbete
samt en samling sentenser på saturniskt versmått.
Vid midten af 3:e årh. f. Kr., då romarna kunde
blicka tillbaka på den ärofullaste storhetstid,
hade de således hunnit blott till början af litterär
produktion. En romersk konstlitteratur, organiskt
framvuxen ur förhandenvarande element, kom ej till
utveckling; romarna voro själfständiga på statslifvets
och rättens områden, men behöfde på andra fält af
kulturell verksamhet påverkan från annat håll. En
romersk litteratur började först då, när det segrande
Rom sträckte sitt välde utom Italiens gränser.
1. Republikens tid (240-omkr. 30 f. Kr.). Redan
tidigt hade romarna rönt inverkan från främmande
folk, särskildt etruskerna i mellersta och grekerna i
södra Italien, men det var egentligen efter krigen
med Tarent (282-272) och Kartago (264-241), då
grekerna talrikt strömmade till Rom, som beröringen
med den grekiska, resp. hellenistiska, kulturen
blef lifligare, ett förhållande, som blef af ännu
större betydelse efter Greklands eröfring (146). Så
inträffade, hvad Horatius betecknande uttrycker med
orden "Græcia capta ferum victorem cepit et artes
intulit agresti Latio" ("det öfvervunna Grekland
öfvervann den vilde segraren och införde kulturen
i det obildade Latium"). Denna utveckling berodde å
ena sidan på romarens fallenhet för och förmåga att
upptaga främmande element utan att därför uppge sitt
eget kynne, å den andra på den omständigheten, att det
vid denna tid fanns endast en originell och på samma
gång utbildad litteratur, den grekiska. De ledande
personligheterna, en Scipio Africanus, en Æmilius
Paullus o. a., egde grekisk bildning; det vaknande
litterära intresset bland den större allmänheten
tillgodosågs genom latinska bearbetningar af grekiska
original. De försök att skapa en nationellt romersk
litteratur, som redan under de närmaste generationerna
framträdde, måste efter hand träda tillbaka för
det växande grekiska inflytandet, då å ena sidan
grekiska författare och vetenskapsmän ej sällan
kommo till Rom, å den andra romerska ståthållare
och affärsmän längre tider vistades i den grekiska
kulturens länder, dit äfven den bildningssökande
ungdomen började företaga studieresor. Den fara, som
i och med bundsförvantkriget (91-88) hotade latinska
språkets herravälde i Italien och därmed äfven
romerska litteraturens utveckling, afvärjdes genom
Roms seger. Omsider fullbordades under republikens
sista årtionden den grekisk-romerska kulturens enhet;
den romerska litteraturen, rotad i romersk och grekisk
jordmån, framträder ej längre som efterbildning,
utan som själfständig fortsättning af den grekiska
med en rad af författare, från Cicero till Tacitus,
hvartill den samtida hellenistiska litteraturens
historia icke kan uppvisa något motsvarande. Med
republikens undergång hade Rom uppnått höjdpunkten
af andlig odling.
A. Tiden 240-omkr. 88: den arkaiska perioden,
a. Poesi. Ett gemensamt drag hos denna tids
författare, hvilka betecknande nog ej voro infödda
romare, utan latiniserade italiker eller främlingar,
var, att de ofta försökte sina krafter inom olika
diktarter, alldeles som de samtida hellenistiske
skalderna. Genom denna beröring med hellenismen kom
därjämte den romerska poesien att börja med dramat,
som eljest vanligen framträder efter epos och lyrik
och betecknar diktningens höjdpunkt. - L. Livius
Andronicus, en grekisk krigsfånge från Tarent, gaf som
frigifven undervisning i Rom. 240 lät han uppföra en
grekisk tragedi och en komedi i latinsk bearbetning,
hvilka stycken sedermera efterföljdes af andra i
originalens versmått (jambisk trimeter och trokaisk
tetrameter). Till bruk vid undervisningen öfversatte
han Odyssén till latin (Odusia) på saturniskt
versmått; slutligen författade han 207 en hymn,
som vid procession föredrogs af en jungfrukör. Som
uppfinnare af öfversättningens dittills okända konst
och förmedlare af äldre och samtida grekisk diktning
har han spelat en viktig roll i världslitteraturens
historia. Större själfständighet visade latinarcn
Cn. Nævius, som bearbetade grekiska tragedier och
komedier, men äfven skref tragedier med romerskt ämne,
s. k. fabulæ prætextatæ; i komedien hoparbetade
han stundom genom s. k. kontamination två stycken
till ett. Vidare diktade han på saturniskt mått ett
epos öfver 1:a puniska kriget. T. Maccius Plautus
(omkr. 254-184), från Umbrien, egnade sig uteslutande
åt fabula palliata, hvarmed förstås ett romerskt
lustspel, där ämne, plats och personer äro grekiska
(af pal’ium, grekisk mantel). Sina original behandlade
Plautus ofta med hänsynslös frihet; hans stycken
tjänade emellertid ej närmast litterära ändamål,
utan voro beräknade för scenen. Med stor smidighet
inpassar han i den attiska ramen en mångfald
romerska element; som fulländad mästare framstår
han i språkets behandling och i sitt herravälde
öfver de metriska formerna, särskildt i de lyriska
sångpartierna. Framstående inom samma diktart voro
Cæcilius Statius, af keltisk härkomst,
samt P. Terentius Afer (d. 159), från
Kartago, som skiljer sig från Plautus bl. a. däri,
att han undviker inblandning af romerska element,
som kunna störa den attiska lokalfärgen, inskränker
de lyriska sångpartierna till ett minimum och vid
kontamination omsorgsfullt döljer fogarna. Språket
saknar företrädarens friskhet, men är stiliseradt
med noggrann elegans. Under Gracchernas tid
uppblomstrade för någon tid det nationellt romerska
lustspelet, fabula togata (af toga, romersk mantel),
representeradt af Titinius och L. Afranius.
Berömda inom tragedien voro Ennius (se nedan),
M. Pacuvius (f. 220) och L. Accius
(omkr. 170-90), från Umbrien, med hvilken denna diktart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
