Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska litteraturen. I. 1. Republikens tid - Latinska litteraturen. I. 2. Kejsartidens litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
särskildt Lysias, som mönster för en sorgfälligt
utarbetad, knapp framställning; inom poesien
öfvergåfvo de de äldre klassiska mönstren och
anslöto sig till den senare alexandrinska diktningen
med dess förkärlek för det mytologiska epylliet
(mindre eposet), elegien och tillfällighetspoesien i
epigrammets eller den lyriska diktens form. Skalden
borde vara en poeta doctus, bevandrad i grekisk
poesi och mytologi samt hemmastadd i den poetiska
tekniken och med förmåga att aflocka språket nya
uttrycksmöjligheter. De fleste representanter för
denna riktning, hvars medelpunkt var Valerius Cato,
på samma gång filolog och skald, känna vi föga mer än
till namnet; af den talangfullaste, C. Valerius Catullus,
från Verona (omkr. 84-54), har en diktsamling
bevarats, innehållande såväl bearbetningar som
själfständiga dikter i alexandrinsk stil,
- däribland den första romerska elegien -
epigram, slutligen ett flertal lyriska dikter,
hvaraf somliga äro värdelösa, medan andra beredt
den tidigt bortgångne skalden rangplats som Roms
störste lyriker. - Gentemot den nyssnämnda skolan
står som representant för en mera arkaisk riktning
en storslagen gestalt, T. Lucretius Carus (d. 55)
med sin lärodikt om naturen, "De rerum natura",
den äldsta latinska dikt i episk form, som bevarats
till vår tid. Stilen är ålderdomlig, erinrande
om Ennius, ämnet, den epikureiska filosofien,
var däremot modernt; i framställningen förenar han
med beundransvärd åskådlighet i naturskildringen
djup blick för människosjälens lidanden, fröjder
och triumfer. Dikten intar en ärofull plats
i världslitteraturens historia.
- b. Prosan nådde under denna period sin
höjdpunkt; den skillnad mellan det stiliserade
skriftspråket och det mera obundna talspråket, som
förberedts genom puristiska tendenser hos en Scipio,
en Terentius o. a., framträdde nu fullt
utbildad. Den första lärobok i retorik,
som romerska litteraturen har att uppvisa,
den s. k. Rhetorica ad Herennium (af okänd
författare), utkom omkr. 85. Tidehvarfvets
mest framstående författare var M. Tullius
Cicero (106-43). Hans betydelse som talare
ligger däri, att han icke blott praktiskt
utöfvat sin konst, utan infört talet som litterär
konstprodukt och därvid låtit språkets hela rikedom
komma till utveckling och användning som
uttryck för människolifvet i dess skiftande
mångfald. Så kom talet att i Rom liksom
tidigare i Grekland delvis öfvertaga den roll,
som dramat under sin blomstringsperiod innehaft;
enligt antik uppfattning afsåg det ej blott att
öfvertyga förståndet, utan ock att tilltala känslan.
I sitt framställningssätt undvek Cicero såväl
attikernas alltför knappa stil, representerad af
M. Iunius Brutus o. a., som ock asiaternas
(Hortensius m. fl.) yppighet och uppställde i synnerhet
Demosthenes som mönster. Sin öfvertygelse, att
talaren måste ega en omfattande bildning, framställde
Cicero i flera retoriska verk, bland hvilka
"De oratore" och "Orator" vida öfverträffa, hvad
grekernas teknisk-retoriska litteratur kan framvisa.
Ciceros filosofiska arbeten göra ej anspråk på
strängt vetenskaplig hållning: han åsyftade att i
en tilltalande romersk dräkt framställa det viktigaste
af den grekiska filosofien och därmed fylla ett tomrum
i den latinska litteraturen, inom hvilken med
undantag af Lucretius’ ofvannämnda, af Cicero
efter författarens död utgifna lärodikt
filosofiska arbeten saknades. Slutligen ha vi ännu
bevarade omkr. 800 bref, oskattbara icke blott
som historiska och språkligt-stilistiska dokument,
utan äfven därför att författaren själf på det mest
omedelbara sätt här träder oss till mötes. Så är
den man, i hvilken den grekisk-romerska kulturen,
särskildt sådan den framträder i litteraturen,
nått sin höjdpunkt, på samma gång den, hvars bild
som människa och författare mer än någon annans
bland antikens många betydande personligheter står
fullkomligt klar för vår blick. - Historieskrifningen
representeras af C. Sisenna, hvars numera
förlorade "Historiæ" behandlade Sullas tid,
Cornelius Nepos m. fl. C. Iulius Cæsar (100-44) är
jämte Cicero huvudrepresentanten för den klassiska
prosan. Hans memoarer, "Commentarii", utmärka sig
framför allt genom framställningens klarhet samt
stilens renhet och flärdfria skönhet, egenskaper, som
bjärt framträda vid en jämförelse med de torftiga
fortsättningar, som senare tillkommit af andra
händer. Cæsars anhängare C. Sallustius Crispus
(86-35), den föiste romerske historieskrivare af
mera allmänt intresse, behandlade i "Historiæ" tiden
mellan 78 och 67; i de ännu bevarade monografierna
"Catilina" och "Iugurtha" ger han med fulländad
konst skarpt tecknade tidsbilder i en knapp
och allvarlig stil, påverkad af Thukydides och
den samtida retoriken och senare efterbildad af
Tacitus. - En särställning intar M. Terentius Varro
(116 -27), Roms lärdaste man och mest produktive
författare, som i sin fornkunskap, "Antiquitates",
encyklopedi, "Disciplinæ", o. a. arbeten med
användande af grekisk forskningsmetod framställde
romerska folkets kulturhistoria; bevarade äro blott
ett arbete om landtbruket samt en del af hans verk
"De lingua latina". På blandning af prosa och vers
voro hans "saturæ Menippeæ" affattade, innehållande
allvarliga sanningar i skämtets form. - Framstående
författare på rättsvetenskapens område var
Serv. Sulpicius Rufus (d. 43).
2. Kejsartidens litteratur (omkr. 30 f. Kr.- omkr. 568
e. Kr.). Det romerska statsskickets öfvergång från
republik till kejsardöme hade djupgående följder
på samhällslifvets olika områden, ej minst för
litteraturen, i hvars historia en ny period inträder.
A. Augustus’ tidevarf (omkr, 30 f. Kr.-14
e. Kr.). Efter de blodiga inbördes striderna under
halftannat årtionde efter Cæsars död (44) inträdde
med Augustus (29 f. Kr.-14 e. Kr.) en efterlängtad
tid af lugn och fred. Man hade allmänt en känsla
af, att Roms världsherravälde, som stått på spel
under inbördeskrigen, var tryggadt och dess ära
återupprättad, och man började mer och mer komma till
insikt om Roms världshistoriska betydelse. Dessa
strömningar afspegla sig tydligt i litteraturen:
man åsyftade, att den skulle vara ett uttryck
för de nya idéerna och på samma gång värdig det
världsbehärskande romarväldet. Å andra sidan blefvo
litterära sysselsättningar under de förändrade
politiska förhållandena ofta det lämpligaste
verksamhetsområdet för uppåtsträfvande talanger;
kraftigt omhuldades också litteraturen af Augustus och
af män, sådana som Mæcenas, Messalla och
Asinius Pollio, af hvilka de förstnämnde ha
betydelse i litteraturens historia som medelpunkt för
hvar sin litterära krets - Vergilius och Horatius
tillhörde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
