Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leijonhufvud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rättegången ämnade affordra honom ett löfte att
aldrig mot honom och hans ätt hylla hertigen och
dennes efterkommande. Men knappt var Johan död, förrän
L. i Västergötland sökte åvägabringa en resning mot
hertig Karl, under förevändning att denne, som då
trädde i spetsen för regeringen, ej menade ärligt
med den i Polen frånvarande Sigismund. Han nödgades
dock genast fly och begaf sig till Sigismund, af
hvilken han återfick sitt grefskap. Sommaren 1593
återvände han till Sverige, men återinträdde ej i
rådet, icke ens sedan Sigismund hösten s. å. kommit
dit. Orsaken därtill var hans ovänskap med hertigen,
med hvilken han dock blef förlikt på våren
1594. Strax därefter kom han i tvist med Sigismund
ang. sin familjs stora, från Eriks och Johans tid
härrörande kronofordringar, hvilka Sigismund ej ville
uppgöra, och nu närmade han sig hertigen. Af denne
erhöll han efter Sigismunds återresa till Polen 1594
förläning "liksom andre rådspersoner"; och sedan
han strax efter Söderköpings riksdag (1595) lyckats
af hertigen utverka ett pantelän till säkerhet för
sin andel i de nämnda kronofordringarna, blef han en
ifrig anhängare till denne, men råkade då i ovänskap
med de öfriga riksråden, som i denna sak ej syntes
honom varit nog tillmötesgående. Också skilde han
sig från dem, när hösten 1596 den stora brytningen
inträdde mellan hertigen och rådet, samt var den ende
medlem af riksrådet, som bevistade Arboga riksdag
(1597) och som på hertigens sida deltog i det därpå
följande inbördes kriget. Af Karl belönades han
med lagmansvärdighetcn i Västergötland (1597) och
ståthållarskapet där (1598). På riksdagen i Linköping
1600 var han bisittare i den domstol, som dömde de
olyckliga riksråden (se Linköpings blodbad). Deras
straff syntes honom dock för strängt, och han kom nu
åter i spändt förhållande till hertigen, hvarför han
s. å. flydde ur riket. Han miste då sina ämbeten;
hans grefskap och andra egendomar indrogos och
öfverlämnades åt hans broder Maurits (se L. 8),
efter hvars död de dock återgåfvos till Axel L:s
söner. Från Tyskland, där han under landsflykten mest
uppehöll sig – båda hans gemåler voro från detta land
– utgaf han tre smädeskrifter mot Karl IX. Möjligen
var detta, och ej blott kännedomen om hans oroliga
lynne, orsaken till, att Gustaf II Adolf afslog
hans 1613 framställda begäran att få återvända till
Sverige. Trots förbudet begaf han sig s. å. till
sin förra gård Gräisnäs, hvarest han uppförde sig
på sitt vanliga otyglade sätt och t. o. m. dödade en
sm son Stens (den dåv. egarens) tjänare. Då konungen
befallde hans gripande, flydde han till Norge. Genom
nya smädeskrifter omöjliggjorde han fullständigt sin
benådning, hvarefter han återvände till Tyskland. På
grund af familjens tyska förbindelser skrefvo hans
efterkommande sig Lewenhaupt (se släktöfversikten, sp. 88).
8. Maurits Stensson L., grefve till Raseborg,
den föregåendes broder, riksdrots, f. 1559, d. på
Kägleholm 1607 utan manliga arfvingar, ingick tidigt
i sin kusin hertig Karls (sedermera Karl IX:s) tjänst
och visade mot denne en aldrig sviktande trohet, som
också rikligt belönades. Redan 1584 var han upptagen
bland hertigens råd, 1595 blef han lagman i Närke
och 1598 ståthållare öfver Västmanland och Dalarna.
1599 var han en af dem, som i Åbo uttalade
blodsdomarna öfver Sigismunds finska anhängare, och
1600 var han i Linköping bisittare i domstolen öfver
de anklagade riksråden (se Linköpings blodbad).
Sedan hans broder Axel, som han i det längsta
synes ha sökt skydda och försvara, slutligen
flytt ur riket, erhöll han dennes grefskapoch gods, var
1601–02 ståthållare i Reval samt utnämndes 1602
till riksråd och riksdrots. Om hans personlighet
har eftervärlden ej lätt att bilda sig ett säkert
omdöme. Det hat, som drabbade den herre han så troget
tjänade, har äfven återfallit på honom och föranledt
anklagelser, särskildt för hårdhjärtenhet. Å
andra sidan röja sig i hans offentliga lif en
besinningsfullhet och konsekvens, som fördelaktigt
afsticka mot broderns oberäknelighet, och af Karl IX
erhöll han vid sin begrafning det vitsordet, att han
var "den förnämste och förståndigaste herre och man
i riksens råd". Redan 1579 skref han sig Lewenkopf.
9. Axel Gabriel L., friherre, landtmarskalk,
son af öfverstelöjtnanten Karl Leonhard L. och
sonsons sonson till den i släktöfversikten nämnde
Gustaf Eriksson L., friherre till Ekeberg, f. 13
sept. 1717 i Säter, d. 19 juni 1789 på Lindö nära
Norrköping, ingick 1736 som volontär vid Lifgardet
i krigstjänsten och bevistade som fänrik fälttåget
i Finland 1741-42. 1756 förordnade ständerna honom
till en af den unge kronprins Gustafs kavaljerer, och
i denna ställning uppmuntrade han den unge furstens
tidigt framträdande kärlek för vitterhet och bokliga
konster. Hans uppdrag som kavaljer hos kronprinsen
upphörde 1763, och 1766 tog han som öfverstelöjtnant
afsked ur krigstjänsten. S. å. utnämndes han till
hofmarskalk och var 1767 -70 öfveTkammarherre hos
prinsessan Sofia Albertina. Ehuru L. visade ringa håg
och fallenhet för politiken och var nästan okänd i
partistriderna, fungerade han vid riksdagen 1765-66
som ordf. i expeditionsdeputationen och blef vid
riksdagen 1771–72, sedan A. von Fersen undanbedt sig
förtroendet, på konungens förslag af hattarna vald
till landtmarskalk. Gustaf III var sedan ej fullt
belåten med L:s uppträdande som landtmarskalk och har
senare nedskrifvit följande anteckning: "L. visade
under 1771–72 års riksdag, att begåfning, kunskaper,
makt öfver ordet och redbarhet ej äro tillräckliga
egenskaper på denna viktiga post och att af alla fel
pedanteriet är det största i det offentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
