Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ling ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tion, som därefter visat sig bestå profvet mot
de anlopp, som gång på gång gjorts mot densamma,
och numera kan förutses, att densamma kommer att
bli grundläggande för den fysiska uppfostran i alla
civiliserade länder. L. var en kunnig anatom. Han
gjorde grundliga naturvetenskapliga studier icke
blott hemma i Sverige, utan äfven i Tyskland och
Frankrike. Under sina längre besök i dessa länder
tillegnade han sig deras språk och litteratur. Detta
underlättade i hög grad hans fortsatta studier. Han
rörde sig med stor ledighet i skrift, dock utan
att särskildt vårda sig om formen. Hans syfte med
hela sitt arbete var att återupprätta och fortsätta
faderns gymnastiska verk. Han ansåg detta vara hans
sonliga uppgift. Häri torde man finna anledningen
till, att han icke utsatt något författarnamn på
utgifna skrifter. Det har med rätta sagts om L., att
han räddat faderns förnämligaste skapelse från att
förryckas och att förglömmas. Vi ha honom att tacka
äfven för grunderna till gymnastiksalars praktiska
inredning, hvarigenom mängder af gymnastiserande kunna
öfva sig samtidigt. - Som skriftställare uppträdde
han kritiskt mot bruket af åtskilliga farliga
konststycken eller andra karikerande och alldeles
gagnlösa öfningar i friskgymnastik äfvensom mot en
ofördelaktig inskränkning, uppkommen genom uteslutande
af vissa för frisk ungdom väsentliga "former". Han
inlade en allvarlig protest mot åsidosättande af
den enkelhet, reda och mera omväxlande mångfald,
som med minskad fara för öfverdrifter lättare kan
åstadkommas genom en stegvis ordnad "tabellarisk plan"
af rörelseformernas mångfald, på olika sätt lämpad
för såväl skolungdom som soldatskolan. Idén till
en rationell pedagogisk gymnastik var funnen och
grunden påbörjad af L:s snillrike fader, men äran
af det rika rörelsematerialets samlande och ordnande
tillhör sonen. L. har af trycket utgifvit Pedagogiska
föreningens discussion öfver skolgymnastiken, vid
årssammanträdet den 21 maj 1856 (med 8 bihang,
1857-64), Tabeller för pedagogisk gymnastik
(1866; 4:e uppl. 1876) samt Tillägg till dessa
(1869; 3:e uppl. 1880), en källa för gymnasten
att ösa ur, Rörelselära (1866; förk. uppl. 1884),
vittnande om ovanligt omfattande beläsenhet, men
genom det hopade materialets rikhaltighet och genom
bristande öfversiktlighet något dunkelt, Öfversigt af
rörelselära (1880), med en rikhaltig samling figurer,
samt värdefulla meddelanden och längre artiklar
i "Tidskrift i gymnastik", bildande en utförlig
historisk och kritisk skildring af friskgymnastiken
vid Gymnastiska centralinstitutet 1843-73. L. har
därjämte med stor pietet ordnat och utgifvit "Delar
af L. G. Brantings efterlemnade handskrifter" (3 dlr,
1882-85). - Ett i sanning storartadt arbete äro L:s
2 ä 3 tusen pennteckningar, afsedda att framställa
den stränga "korrektion", som karakteriserar många
delar af den svenska gymnastikmetoden. (Ett urval
af dessa meddelas i art. Gymnastik.) Fruktan för,
att denna metod, på grund af sina formers omfattning
och olikartade beskaffenhet samt till följd af bristen
på tillräckliga och nog goda åskådningsmedel, skulle
dela den grekiska gymnastikens öde att bli högst
ofullständigt känd af eftervärlden, förmådde L.,
sedan han förgäfves vädjat till statens mellankomst,
att 1873, vid 53 års ålder och med betydligt minskad
synförmåga, lära sig teckna samt med sin så sent
förvärfvade färdighet
gripa sig an med att genom åskådlig framställning
skilja den kritiska och "rigoristiska" metoden från en
hel mängd senare uppkomna förfaringssätt (särskildt
de i tysken Spiess’, 1840-46, och engelsmannen
Laspees’, 1865, skrifter fullständigast framställda
"systemen"). Efter mer än 10 års arbete fick
L. sin samling färdig. Denna samling tillhör numera
Gymnastiska centralinstitutet. Endast medel saknas
för att få till stånd ett större planschverk öfver
den svenska gymnastiken, hvarom påminnelser gjorts
från såväl in- som utlandet alltsedan Gymnastiska
centralinstitutets grundläggning och senast 1909
i skrifvelse till institutets direktion. - Till
Svenska gymnastiklärarsällskapets 25-årsfest 1909
slogs en medalj öfver L.
3. Axel Johan L., den föregåendes sysslings son,
skolman, läroboksförfattare, f. 30 maj 1838 i
Brattfors, Värmland, blef student i Uppsala 1856 och
promoverades till filos, doktor 1866, utnämndes till
docent i franska språket vid Uppsala universitet
s. å., tjänstgjorde som e. o. lärare 1864 -74,
var lektor i franska och engelska 1874-83 vid högre
allmänna läroverket i Vänersborg och 1883 -1908 vid
Göteborgs h. realläroverk. L. innehade 1871 första
förslagsrummet till adjunktur i franska och italienska
språken vid Uppsala universitet. Han har utgifvit
bl. a. Sur les inversions de la langue francaise
(1866), Sur les verbes forts des langues romanes och
Saggio su’ pronomi personali della lingua italiana
(i Uppsala univ:s årsskrift 1869), Recherches sur les
pronoms francais dans la derniére moitié du XIV:e
siécle (1874), Mellan studierna. Små landskaps-
och genrebilder (1880), Studier ang. bruket och
betydelsen i ny engelskan af hjelpverbet shall i
bisatser (1882), Svensk-engelsk prepositions- och
konstruktionslära (1894), Om den s. k. pittoreska
skolan (i "Nord. tidskrift", 1894), Elementarkurs
i franskan. Fransk läsebok för nybörjare (1896),
Om futurum i engelskan (shall och will) (s. å.;
2:a uppl. 1907), Öfversättningsöfningar till
inlärande af de oregelbundna verben i franskan
(1897), öfversättningar till inlärande af
prepositionernas bruk i engelskan (1898), Från den
franska skaldekonstens Panteon. Efterbildningar,
satta i litteraturhistorisk belysning (s. å.), Kort
översikt av franska språkläran (1908) och Engelskt
konstruktionslexikon (under tryckning 1911). 1. -rn.*
T. J. H.* 2. T. J. H. o. L. M. T. 3. R. N-n.
Linga (sanskr. linga, en afbildning af manslemmen),
ind. religionshist., är den förnämsta symbolen
för guden Qiva och uttryck för den alstrande
principen i den lefvande naturen. Linga är pradhana,
naturprincip, eller symbol för manligt kön, liksom den
tresidiga prisman, på hvilken linga ofta anbringas,
är symbol för kvinnligt, särskildt för Çivas gemål
Durga. Çiva föreställes inherera i hvarje särskild
linga. Sthavara-linga, "fast l.", är en större fast
sten i det innersta rummet af ett Çivatempel, medan
jangama-linga, "rörlig l.", är en amulett, som man
bär med sig i en dosa af silfver eller koppar, buren
i ett snöre om halsen. Symbolen linga förekommer
tidigast i de stora folkeposen och purana samt i
"Manava-dharmaçastra" (Manu’s lagbok) och senare och
torde först i och med çivaismens starkare framträdande
fått religionshistorisk betydelse. Jfr Kittel,
"Über den ursprung des Linga-
16 b. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
