Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nelson [ne'lsen], Horatio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
linjeskepp och 4 fregatter stark, till ankars i
Abukirviken. Och oförtöfvadt gick han till anfall,
ett i taktiskt hänseende oupphunnet, och tillkämpade
sig under nattens mörker den mest afgörande seger
(se Abukir). Engelska flottan blef genom denna herre
i Medelhafvet, den franska expeditionen till Egypten
fick sina förbindelser med hemlandet afskurna,
och motståndet mot Frankrike växte öfverallt i
styrka. Utomordentliga hedersbetygelser bereddes den
i slaget sårade hjälten. Så t. ex. kreerades han
till baron Nelson of the Nile and Barnham Thorpe,
parlamentet beslöt en tacksamhetsadress och beviljade
honom och hans två närmaste arfvingar en årlig pension
af 2,000 pd st., och Ostindiska kompaniet skänkte
honom 10,000 pd st.
Ankommen till Neapel 22 sept., blef han
föremål för konungens och drottning Maria
Karolinas, aristokratiens och engelska koloniens
hedersbetygelser, och han lefde i ett rus af
kärlek till lady Hamilton, som snärjde honom med
sin förförelsekonst och helt gaf sig åt honom. Men
han glömde ej sina plikter som befälhafvare, om
han ock tolkade sina instruktioner måhända väl
fritt, ställande sina tjänster alltför mycket till
neapolitanska regeringens förfogande. Han intog
Livorno och blockerade Malta; och när franska
trupper hotade Neapel, förde han kungafamiljen med
dess dyrbaraste egendom till Palermo. Neapel intogs
af fransmännen, till hvilka en del af befolkningen
slöt sig, och förvandlades till Parthenopeiska
republiken. Sedan staden återeröfrats, delvis
genom engelsmännens direkta medverkan, utnämndes
N., som redan förut fått högsta befälet öfver hela
neapolitanska flottan, till hertig af Bronte 1799. I
den blodiga räfst, som gick ut öfver upprorsmännen,
deltog N. alls icke – på ett enda undantag när:
han lät verkställa den dödsdom, som en af honom
tillsatt neapolitansk krigsrätt fällde öfver
Fr. Caraccioli, som gått öfver till rebellerna och
blifvit deras amiral. Tvärtemot hvad som påståtts,
hade lady Hamilton ingenting med den saken att
skaffa. Jakobinernas raseri var emellertid gränslöst,
och de utmålade N. i de svartaste färger. Hårdare
måste man döma N. för hans underlåtenhet att
efterkomma den nye öfverbefälhafvarens, lord Keiths,
befallning att detachera till Menorca så många
linjeskepp, som kunde undvaras. N. detacherade
icke ett enda. Först sedan en tredje order anländt,
bekvämade han sig till att detachera fyra. Möjligt är,
att denna gensträfvighet i viss mån berodde på,
att han var i högsta grad ovillig att utsätta lady
Hamilton och neapolitanska hofvet för någon fara;
men mycket måste skrifvas på hans öfvertygelse,
att han genom sin kännedom om förhållandena på
platsen bäst kunde bedöma, hvad som var för staten
angelägnast. Engelska regeringen åtnöjde sig med att
ge honom en mild förebråelse samtidigt med det, att
den åt honom uppdrog högsta befälet i Medelhafvet
under Keiths frånvaro (juli–dec. 1799). När denne
återkom, gaf han genast order till N. att ställa sig
under hans befäl. Emellertid kunde N. icke finna
sig uti att vara andre man i Medelhafvet. När han
sett det sista kvarvarande franska linjeskeppet från
Abukir eröfradt af hans underlydande, ansåg han sitt
värf fullgjordt och begärde, dessutom lidande
af ohälsa, i april 1800 tjänstledighet. I sällskap med
lord och lady Hamilton återreste han till England,
där han skildes från sin fru. I slutet af jan. 1801
gaf lady Hamilton i all hemlighet lifvet åt en flicka,
af N. erkänd som dotter (Horatia N., d. 1881). I
mars 1801 seglade N. som viceamiral och eskaderchef
under sir Hyde Parkers befäl med dennes flotta från
Yarmouth i syfte att spränga den mellan Sverige,
Ryssland och Danmark ingångna väpnade neutraliteten
till sjöss. N. hade tillfälle att framlägga sina
åsikter om det bästa sättet att anfalla de skilda
flottorna, innan de hunnit förenas. I stort sedt
följdes hans mästerliga plan gentemot danskarna. Sedan
han personligen nattetid undersökt farvattnet utanför
Köpenhamn, erhöll han på egen begäran Parkers
befallning att med 12 linjeskepp anfalla den på
kustforten stödda danska slaglinjen af skepp och
fregatter. Det skedde på morgonen 2 april. Tre af hans
skepp stötte genast på grund, men med de öfriga intog
han skyndsamt förut bestämda ankarplatser på kort
afstånd från danskarna. Efter tre timmars hård strid
hade ännu intet danskt fartyg gifvit sig; två engelska
skepp hissade däremot signal om undsättning. Detta
föranledde Parker att signalera till N.: " Afbryt
striden!", hvarpå N., sättande kikaren för det
blinda ögat, utbrast: "jag kan verkligen inte se
signalen", samt fortsätter bataljen. Utropet var
ett skämt, ty Parker hade skickat sin flaggkapten
med muntligt bud, att signalen skulle tolkas som ett
medgifvande, ej som en befallning. En timme senare
hade de flesta danska skeppen upphört med sin eld. Som
danskarna sände nytt folk ombord, skref N. till danske
kronprinsen med förklaring att, om elden fortsattes
från danskarnas sida, såg han sig nödsakad att
sätta deras skepp i brand utan möjlighet att rädda
deras besättningar. Bevisligen med orätt har man i
brefvet sett en krigslist för att rädda de engelska
skeppen. Striden upphörde, stillestånd ingicks, och
engelsmännen bemäktigade sig de danska fartyg, som
strukit flagg. I slutet af månaden hemkallades Parker,
och N. utnämndes till högste befälhafvare. Oförtöfvadt
afseglade han till Reval, men på grund af det
inträffade ryska tronskiftet återvände han snart. Han
belönades med viscountvärdighet och erhöll befälet
öfver en betydande styrka af fregatter och smärre
fartyg för det omedelbara kustförsvaret gentemot
fransmännens befarade anfall. Vid ett försök
mot fiendens flottiljer i Boulogne blef han 16
aug. tillbakaslagen. Fred med Frankrike slöts
okt. 1801. Då kriget ånyo uppblossade 1803, seglade
N., på förhand utsedd till högste befälhafvare öfver
Medelhafsflottan, 20 maj med sitt ryktbara skepp
"Victory" från England med hufvudsaklig uppgift att
tillintetgöra franska Medelhafsflottan. Hela det nu
följande 29 månaders sjötåget – den beundransvärda
"Trafalgar-kampanjen" – utgör en enda kedja af
målmedveten, outtröttlig och framgångsrik sträfvan att
för England vinna obestridt herravälde till sjöss. I
juli öfvertog N. själf blockaden af Toulonflottan med
9 illa utrustade linjeskepp. Förstärkningar anlände
sällan och sparsamt; intet varf, inga förråd, ingen
bas hade han att stödja sig på; alla förnödenheter
måste han själf anskaffa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
