Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 20. Norrsken - Paprocki / 1175-1176 (1914) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Oxenstierna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

med främmande sändebud. Efter Kristinas
tronafsägelse (1654) öfvertog han som vice rikskansler
ledningen af kansliärendena, som efter faderns
s. å. inträffade frånfälle h. o. h. öfverlämnades
åt honom, då han utnämndes till rikskansler. I
mångt och mycket blef han för Karl X Gustaf, hvad
fadern varit för Gustaf II Adolf. I såväl inre som
yttre angelägenheter spelade han en ledande roll. Af
ridderskapet och adeln hedrades han 1654 genom att
utses till direktor öfver riddarhuset. Riksdagen
leddes af honom till det beslut konungen och han
själf önskade i reduktionsfrågan 1655. Liksom förut
fadern hemfört Gustaf Adolfs brud, så hemförde
O. Karl X:s, från Holstein 1654. Vid samma tid
fick han faderns lagmansdöme, Norrland, och följde
1655 sin konung i fält, där han med öfverlägsen
skicklighet utkämpade de diplomatiska striderna,
medan konungen förde svärdet. Sålunda afslöt han
med Brandenburg fördragen i Wehlau (Königsberg)
och Marienburg 1656, som bundo kurfursten som vasall
till Sveriges krona, samt 1 sept. 1656 med holländarna
det epokgörande fördraget i Elbing. Redan i dec. 1655
hade han mottagit generalguvernörsämbetet i Preussen,
hvilket fadern en gång förvaltat. Hans lefnadstecknare
(E. Fries) karakteriserar honom som "en arbetsam,
klok, försiktig, duglig och trogen tjänare åt konung
och fädernesland". Se
E. Fries, "E. O. Biografisk studie" (1889).

D) Grefliga ätten O. af Kronoborg.
22. Gabriel Gustafsson O., friherre,
riksdrots, son af O. 11
och yngre broder till rikskansleren Axel O.,
f. 15 juni 1587, d. 27 nov. 1640, idkade liksom
brodern studier i Rostock, Wittenberg och Jena

och anställdes liksom denne vid återkomsten, 1604,
i Karl IX:s tjänst. 1612–18 var han hertig Johans
råd och kansler. Redan 1617 hade han dock blifvit
utnämnd till riksråd och hofmarskalk. Ledig ifrån
hertigens tjänst genom dennes död, utnämndes han
1618 till ståthållare öfver Stockholm samt Uppsala
slott och län. Hans betydelse från denna tid är i
främsta rummet att vara ett slags ställföreträdare för
rikskansleren och verkställare af dennes tankar och
förslag. Hans instruktioner äro merendels uppsatta
af brodern, till hvilken han stod i mycket nära
förhållande och hvars förtroende han med skäl i
fullaste mått åtnjöt. Säkerligen var det ej utan
afsikt, som O. jämte rikskansleren insattes i den 1621
tillförordnade regeringen i konungens frånvaro. Två
gånger, 1622 och 1625, afgick han på beskickningar
till Danmark, med hvilken makt Axel O. eljest gärna
själf personligen underhandlade. Senare på året
1625 sändes han till Lybeck, Hamburg, Mecklenburg,
Brandenburg, Pommern, Nederländerna och England,
med anledning af de då rådande förvecklingarna i
Europa. Från

Preussen gaf rikskansleren brodern del af
de viktigaste angelägenheterna, som denne sedan
meddelade rådet, i hvars namn han ofta förde ordet,
t. ex. då framställningar gjordes till adeln och de
öfriga stånden på riksdagarna. Efter Gustaf Adolfs
död talade O. till ständerna i regeringens namn och
föreslog dem att erkänna Kristina för drottning,
och omedelbart efter riksdagen sändes han 1633 att
personligen inhämta rikskanslerens tankar och förslag
om regeringens ordnande m. m. På hemresan ledsagade
han konungens lik till Sverige. Efter hemkomsten
utsågs han 13 juni 1634 till riksdrots, i hvilken
egenskap han ännu mer än tillförne som den främste
i regeringen hade tillfälle att förverkliga sin
store broders planer. Sitt eget regeringskollegium,
Svea hofrätt, satte han i förträffligt skick och
måste dessutom tidtals förestå både kansliet och
kammaren. Liksom brodern hade han outtröttlig
arbetskraft, klart omdöme och fosterlandskärlek,
som erbjöd sig att taga "kannan af sitt bord och
kappan af kroppen" för fäderneslandets skull. Hans
saktmod och sans gjorde honom särdeles lämplig
till att vara den ledande och sammanhållande i
regeringen, helst han äfven hos ständerna åtnjöt
stort förtroende. I likhet med de fleste stormännen
innehade han lagmans- och häradshöfdingtjänster. Med
anledning af hans förtjänster upphöjdes hans barn och
barnbarn 1651 i grefligt stånd med rätt att skrifva
sig till Kronoborg (i Kexholms län). Hans bref till
brodern Axel, omfattande tiden 1611–40, utgåfvos
1890 af Vitt. hist. o. ant. akad. genom P. Sondén (i
"Rikskansl. A. Oxenstiernas skr. o. brefv. Senare
afd."). En uppsats "Axel Oxenstierna och hans
broder" af P. Sondén är tryckt i föreningen Heimdals
folkskrifter (1903).

23. Gustaf Gabrielsson O., grefve af
Kronoborg, den föregåendes son, riksråd, f.
29 aug. 1613, d. 31 maj 1648, befordrades
vid 26 års ålder till landshöfding i Västmanland
och förflyttades 1642 till guvernörsposten i
Reval och öfver Estland, där han med ifver
arbetade på att höja svenska regeringens anseende
inom landet. 1645 återvände han hem samt utnämndes
till riks- och kansliråd. I denna egenskap yttrade
han sig rätt flitigt vid rådsöfverläggningarna och
deltog i förhandlingar med främmande sändebud.

24. Maria Sofia O., den föregåendes hustru,
befordrarinna af den svenska industrien, var
dotter af riksmarsken grefve J. De la Gardie
och Ebba Brahe, föddes 1627 och trädde i
äktenskap 1643. Stenkolsbrytningen vid Höganäs
fick egentligen genom henne någon fart.
Hennes klädesfabriker vid Tyresö levererade
en tid årligen 30,000 alnar kläde till arméns
behof. Hon idkade betydande handel med lärft
och blaggarn och sände 1668 bräder till Spanien.
Dessutom anlade hon mässingsbruk, gevärsfaktori
och oljeslageri m. m. samt var intresserad i flera
af sin tids handelskompanier. Hennes verksamhet
mötte likväl betydande hinder under reduktionens
svåra tider, och grefvinnan förlorade därunder en
stor del af sin förmögenhet, hvarefter banken
ärfde återstoden vid hennes död, 22 aug. 1694.
Hennes arkiv, som förmodligen vid reduktionen medföljt
egendomarna, finnes delvis i Riksarkivet och
torde ej sakna betydelse för Sveriges ekonomiska
historia.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>