Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paleologerna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nutidens fulländade metoder att förfärdiga för
mikroskopiska undersökningar lämpade preparat kan
de stenvandlade växtdelarnas anatomiska byggnad
undersökas nästan lika noggrant som nutida växters.
En af de största svårigheter, som paleobotanisten har
att öfvervinna, ligger däruti, att de olika delarna af
en fossil växt, som stammar, blad, reproduktionsorgan
etc., nästan aldrig förekomma i sitt ursprungliga
samband, utan isolerade. Då reproduktionsorganen äro
afgörande för bestämmande af en växts systematiska
ställning, är ifrågavarande förhållande i synnerhet
af stor olägenhet för sådana växter, hos hvilka sagda
organ äro skilda från de vegetativa. För ormbunkarna
gestalta sig förhållandena relativt gynnsamt, ty i
fråga om dem finnas alltid utsikter att förr eller
senare erhålla blad med ännu bibehållna sporplättar,
men i de fall, då de fertila bladen äro själfständigt
utbildade och olika de sterila, möta äfven här
ofvan nämnda svårigheter. Äfven hos de fossila
lummerväxterna träffas de sporbärande grenarna eller
kottarna ej sällan i förening med de sterila, medan
detta hos de fossila fräkenväxterna mindre ofta är
förhållandet. En del barrträd förhålla sig på samma
sätt som lummerväxterna, medan reproduktionsorganen
hos andra barrträd, pteridospermer, cordaitesväxter,
ginkgoväxter, cykadofyter – med undantag för vissa
Bennettitesväxter (se Bennettitales) – samt främst
de angiosperma fanerogamerna, endast som sällsynta
undantag träffas i förening med växtens vegetativa
delar. Under sådana förhållanden måste paleobotanisten
arbeta efter en helt annan metod, än då det gäller
nutida växter. Han är nämligen nödsakad att behandla
hvarje del af växten för sig och att för dessa delar
uppställa särskilda, provisoriska släktnamn, tills ett
lyckligt fynd kan på ett eller annat sätt ådagalägga
de olika delarnas samhörighet. Så egendomlig denna
metod än må synas, är den dock den enda rätta, ty
man bör i fråga om ett fossil säga endast så mycket,
som man därom verkligen vet, och sålunda icke antaga
någon samhörighet mellan de olika organen, förr än den
kunnat på ett eller annat sätt konstateras. Det var
med full insikt därom, som Brongniart för ormbunkarna
uppställde de uteslutande på nerveringen grundade
och därför artificiella och provisoriska släktena
Pecopteris, Sphenopteris etc., hvilkas roll är slutad,
så snart man kunnat föra de olika arterna till på
reproduktionsorganen grundade släkten. I fråga om
de fossila dikotyledonerna, för hvilkas bestämning
man hufvudsakligen är hänvisad till bladen, hade man
länge trott sig i dessas nervering finna karaktärer,
hvilka skulle ha giltighet för släktbestämning,
äfven då reproduktionsorganen icke äro kända, och i
konsekvens därmed förde man i allmänhet ett fossilt
blad till det nutida släkte, inom hvilket man funnit
större eller mindre likhet med detsamma. Denna metod
lider dock af två väsentliga fel: den förutsätter
för det första, att man kunnat jämföra alla nutida
växters blad, hvilket är omöjligt, för det andra, att
de forntida växterna visat en mindre variationsförmåga
än de nutida, under det att snarare motsatsen torde
ha egt rum. I själfva verket visar erfarenheten,
att å ena sidan bladen hos olika arter
inom ett och samma släkte kunna vara byggda efter
ytterligt afvikande plan, medan å den andra blad
af växter, som tillhöra vidt skilda familjer, kunna
mycket nära öfverensstämma med hvarandra. Metodens
orimlighet framgår för öfrigt däraf, att man genom
att strängt vidhålla den kommit därhän, att redan
flertalet af de äldsta kända dikotyledonerna skulle
höra till nutida släkten. Man har därför föreslagit
att – i stället för att utan vidare blott på grund
af en viss likhet i form och nervering föra ett
blad till ett nutida släkte – bilda egna släktnamn
för de fossila bladen genom att förena det nutida
släktets namn med den latiniserade ändelsen -phyllum
(af grek. fy’llon, blad). Namnet Magnoliphyllum
säger sålunda blott, att det är fråga om ett
magnolia-liknande blad, som möjligen också kan höra
till Magnolia, ehuru detta ej är afgjordt, medan
användandet af det senare namnet däremot skulle
afge en försäkran, som icke kan bevisas. Dessa
sammansatta namn äro för öfrigt endast provisoriska,
afsedda att gälla så länge, tills man erhåller säker
kännedom om det släkte, hvartill bladet hör. Metodens
förnämsta brist ligger i svårigheten att bestämma,
när sådana sammansättningar som de anförda skola
upphöra att användas. Ju närmare man kommer nutiden,
dess större utsikt är naturligtvis för handen,
att fossila blad skola höra till ännu lefvande
släkten. Regel är därvid, att i alla tvifvelaktiga
fall bör sammansättningen med -phyllum användas.
De svårigheter, hvilka paleobotaniken haft att
bekämpa, ha efter hand blifvit alltmer öfvervunna,
och denna vetenskap står nu på säker grund. Kännedomen
om forntidens växter är emellertid för växtrikets
olika afdelningar mycket olika. Alger, svampar,
lafvar och mossor äro i fossilt tillstånd föga
kända. De förstnämnda egna sig icke väl att i fossilt
tillstånd bevaras; och när de verkligen förekomma som
aftryck, kunna icke de för systematiken viktigaste
organen tillgodogöras. Nästan endast de alger,
som till större eller mindre del utgöras af fasta
kalk- eller kiseldelar och hvilkas mikroskopiska
byggnad kan iakttagas, göra härifrån undantag. Af
svampar äro nästan endast parasitiska kända,
mest bladsvampar, och äfven för dem gäller hvad
som ofvan yttrats om algerna. Mossor och lafvar
förekomma i aflagringar äldre än de kvartära blott
undantagsvis i fossilt tillstånd och äro som sådana
mycket litet bekanta. Kärlkryptogamer, pteridospermer
och gymnospermer förekomma däremot mera ymnigt och
kunna i det stora hela i systematiskt hänseende
ganska noga bestämmas, detta ej minst därför, att
man på senare tider vunnit noggrann kännedom om
den anatomiska byggnaden hos en stor del af dem,
äfven hvad reproduktionsorganen angår. De fossila
monokotyledonerna äro ännu, om man undantar
palmer och några andra, i systematiskt hänseende
relativt litet bekanta, och detsamma gäller äfven
för kritperiodens dikotyledoner. Hvad däremot de
tertiära dikotyledonerna beträffar, är det för en
stor del af dem ådagalagdt, att de höra till nutida
släkten, och andra dem närstående äro äfven till sin
systematiska plats kända.
Liksom de fossila djuren visa äfven de fossila
växterna en utveckling från lägre till högre
former. Dock får detta icke fattas så, som skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
