Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Park - Park, Mungo - Parkano - Park city - Parker, Matthew
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Park-Parker
106
anordnas. Gräsmattorna hållas väl tuktade, vägar
och gångar underhållas noggrant. Tennisbanor och
andra idrottsplatser tillhöra detta område. Där
förhållandena så medge, bör en park af detta
slag hållas väl skild från naturparken, helst,
som oftast är fallet i engelska anläggningar,
begränsad af murar eller häckar.
Delvis en särskild typ förete stadsparkerna,
bl. a. därigenom, att vägar och grusplaner ofta
till följd af trafikförhållandena måste antaga
större dimensioner, än som är förenligt med
skönhets-krafven. - Bland Sveriges vackraste
och mest bekanta parker må nämnas Djurgården
vid Stockholm samt parkerna vid Haga och
Drottningholm. En af våra största och mest
konstnärligt anlagda privata parker finnes vid
den Sagerska egendomen Ry-fors (se fig. l o. 2)
i Västergötland och är planlagd af en bekant
engelsk trädgårdsanläggare, Milner. Litt.:
G. Meyer, "Lehrbuch der schönen gartenkunst"
(3:e uppl. 1895), E. André, "L’art des jardins,
traité general de la composition des parcs et
jardins" (1879), och H. E. Milner, "Art and
prac-tice of landscape gardening" (1907).
2. Krigsv. Se Artilleripark och F o r-park.
1. C. G. D.
Park [pä’k], Mungo, skotsk Afrikaresande,
f. 1771, gjorde redan 1792 som biträdande
skeppsläkare en längr^ resa till Benkoelen
på Sumatra. 1795 erhöll han af British
african association uppdrag att företaga
en forskningsfärd i Afrika, med Gambia som
utgångspunkt. Från Pi-sania, engelsmännens
aflägsnaste station vid denna flod, bröt han upp,
följd af två negrer, mot nordöst, passerade
Senegal och gick vidare genom Kaarta in i El
Hodh, föll där i fångenskap, men flyktade åt
sydöst och nådde Niger vid Segu. Han sökte då
följa flodens lopp, men nödgades snart (30
juli) vända och tog hemvägen uppför floden,
till Bammako (omkr. 480 km.). Kommen till
riket Mauding, måste han stanna där i sju
månader för sjukdom, hvarefter han medföljde en
slaftransport till Pisania och därifrån återvände
till England. Denna resa till en del af Nigers
dittills okända område, hvarunder han utstått de
största vedervärdigheter, beskref han i Travels
in the interiör districts of Africa (1799). 1805
mottog P. ledningen af en i stort tilltagen
expedition till Niger. Genom de eländigaste
bergstrakter nådde han under utomordentliga
svårigheter denna flod vid Bammako, hvarifrån
han följde den vidare utför, fullt besluten
att söka nå utloppet. Från Sansandig skickade
han dagböcker och bref. Han hade då efter
hand förlorat nästan alla sina europeiska
följeslagare, men fortsatte det oaktadt,
i båt, färden utför floden, snart utsatt för
fientligheter. Sitt mål, Nigers mynning, uppnådde
han aldrig; redan 1806 ingick underrättelse om,
att han under ett öfverfall ai negrer drunknat
i närheten af Bussa. Hans hem-
komna meddelanden från denna senare färd
utgåfvos 1815 under titeln Journal of a
mission to the interiör of Africa in 1805. -
Se J. Thomson, "Mungo P. and the Niger"
(1890), och Maclachlan, "M. P." (1898).
Wbg.
Pa’rkano [-å], socken i Åbo och Björneborgs
län, Ikalis domsaga och härad, Finland,
utgör ett imperiellt pastorat af 3:e kl.,
Åbo ärkestift, Tyr-vis kontrakt. Areal 1,114
kvkm. Befolkningen, finsktalande, 8,132 personer
(1911). A. G. F.
Park city [pä’k si’ti], stad i nordamerikanska
staten Utah, 40 km. s. ö. om Salt lake
city. 3,439 inv. (1910). Silfver-,
bly- och stenkols-grufvor.
J. F. N.
Parker [pä’ko], Ma t the w, den andre
protestantiske ärkebiskopen i Canterbury,
f. 1504, d. 1575, studerade i Cambridge och
inträdde 1527 i det kyrkliga ämbetet, där han
snart förvärfvade stort anseende för omfattande
och grundlig lärdom, synnerligen på patristikens
område, hvilket sedan skulle få sin betydelse
för den anglikanska kyrkans utformning. Från
1533 och sedan han 1535 blifvit drottning Anna
Boleyns hofkaplan och verkade som predikant,
bröt den reformatoriska åskådningen igenom
hos honom. Han var länge i gunst äfven hos
Henrik VIII och vän till Cranmer. En för hans
skygga och stilla natur passande plats fann han
som vice kansler för Cambridges universitet,
där han genomförde en bättre yttre och inre
ordning. Äfven under Edvard VI bibehöll han
sin tillbakadragenhet. Den "blodiga" Maria
retade han genom att gynna Jane Grey; men han
lyckades hålla sig dold på en undangömd plats
under hela hennes regering och kom därigenom ej
som sina kamrater att under landsflykt i Geneve
insupa den stränga kalvinismen. Vid drottning
Elisabets tronbestigning kallades han mot sin
vilja till ärkebiskop. Hans statsmannabegåfning,
lärdom och mo-deration har engelska kyrkan
mycket att tacka för. Bredvid Elisabet har han
gjort mest för utbildningen af "the settlement",
anglikanska episkopal-kyrkan, som en själfständig
nationell mellanväg mellan Roms Scylla och
Genëves Charybdis. Hans tendens "restauration,
not innovation" framträdde redan vid invigningen
däri, att han sökto noga bevara successio
apostolica-, fyra ex-biskopar, af hvilka tre
vigts enligt det gamla Sarum-pontifikatets ritus,
vigde honom. (Någon oklarhet råder dock, om de
alla voro rätt vigda; Leo XIII har sålunda 1896
förklarat P:s val ogiltigt.) Han förberedde
nu omarbetningen af Edvard VI:s 42 artiklar
till de berömda 39 artiklarna, som blefvo
den dogmatiska grundvalen för anglikanska
kyrkan. P. egnade sig nitiskt åt sitt ämbetes
mångartade åligganden. Mot nonkonformisterna och
katolikerna förfor han i början ganska mildt;
men då dessa till följd däraf endast uppträdde
så mycket djärfvare, förändrade han taktik och
använde sedan stränga åtgärder för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
