Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Parlament
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
119
Parlament
120
2) från tiden 1707 till unionen med Irland
1801 ("peers of Great Britain") eller 3)
från den följande tiden ("peers of the United
kingdom"). Från 1600-talet är sådant ledamotskap
ej längre gruii-dadt på feodal besittning,
utan på arf (efter först-födslorätt för
män) eller på kunglig utnämning, som medför
sådan arfsrätt. Valda världsliga lorder äro
16 skotska och 28 irländska, tillhörande
skotska och irländska lordsläkter, som ej
erhållit pärsvärdighet af något af de två
senare slagen. De väljas af och bland sina
ståndsbröder, de skotske för samma tid som
underhuset, de irländske för lifstid. De
väljande irländske lordernas antal kan genom
utnämning ökas (intill 100), men nya väljande
skotska lorder få ej nämnas. De ej invalde
skotske och irländske lorderna ha, liksom
de valde och lorderna med ärftlig plats i
öfverhuset, pärsvärdighet, d. v. s. rätt att
i vissa fall dömas af öfverhuset (se ofvan),
och pärsvärdigheten sammanfaller således icke
nödvändigt med ledamotskap i öfverhuset. Pärerna
bilda olika rangklasser: hertigar (dukes,
till hvilka kungliga prinsar höra), markiser,
grefvar (earls), viskonter (vis-counts)
och baroner (med blott lordtitel). Slutligen
finnas af konungen blott för lifstid utnämnda
världsliga lorder, nämligen de ofvan omtalade
lords of appeal in ordinary. Hela antalet
lorder är nu öfver 600. Genom den oinskränkta
kungliga utnämningsrätten af ärftliga lorder var
öfverhusets motståndskraft mot en parlamentarisk
regering redan före 1911 års lagar svag, enär
en massutnämning ("swamping") kunde skaffa en
sådan regering majoritet i huset. - Talman är
den engelske lordkanslern (se d. o.). Om själf
lord, kan han deltaga i debatter och omröstning,
men har ej utslagsröst vid paria vota.
Underhuset. Valrätt i grefskapen tillkom enligt
en lag af 1430 endast innehafvare af freehold
(se d. o.), som gaf en årlig afkastning af
40 sh. (= 2 £). För städerna gällde skiftande
valrättsbestämmelser från nästan allmän valrätt
till valrätt blott för medlemmar af vissa gillen
och skrån eller för stadens råd. Grefskapen och
i allmänhet de valberättigade städerna sände två
representanter hvar. Då freehold endast var en
mindre del af jorden, då grefskapen fingo mycket
olika invånarantal och då en mängd valberättigade
städer råkade i förfall (s. k. rotten boroughs),
under det icke valberättigade blefvo folkrika
handels- och industriorter, medförde allt detta,
att jordaristokratien (nobility och gentry;
se dessa ord) kom att helt och hållet behärska
valen till underhuset. Detta ändrades till
förmån för medelklassen genom 1832 års stora
reformakt, som jämnare fördelade platserna,
hvarvid 56 rotten boroughs miste all valrätt,
och som gaf valrätt åt äfven innehafvare
af annan fastighet än freehold, dock med en
viss census. Genom nya reformer 1867 och 1884
vidtogos ytterligare åtgärder till åstadkommande
af en likformig valkretsindelning och till
rösträttens utsträckning. Sålunda nedför nu
egandet eller innehafvandet af ett hus eller
särskild dol af ett hus rösträtt oberoende af
dess värde och personens inkomster (household
franchise). Endast män ha valrätt; sådan
inträder redan vid 21 år. Större grefskap
äro indelade i flera valkretsar, som välja
hvar sin representant. Några städer bilda
flermansvalkretsar.
Grefskapens ombud äro nu tillsammans 377
och städernas 284. Valrätt tillkommer
också 8 universitet (med tillsammans 9
ombud). Valförrättare är sheriffen eller
hans ställföreträdare i grefskapen och i
städerna mayorn (se May or). Vid valen föreslås
kandidater, och om till platsen blott en kandidat
uppställes, anses han utan vidare vald; äro
kandidaterna flera, företages omröstning (efter
1872 sluten). Valbara som grefskapsombud voro
under medeltiden blott riddare eller innehafvare
af riddarlän; därefter kom denna bestämmelse
ur bruk, men 1710 infördes en valbarhetscensus
af 600 pd st. i årlig inkomst för grefskapen
och 300 för städer. Den afskaffades 1858. 1413
föreskrefs bostad inom valkretsen som villkor för
valbarhet, men från början af nya tiden iakttogs
detta ej och afskaffades formligt 1774. Man kan
således låta uppställa sig som kandidat i hvilken
valkrets som helst. Icke valbara äro ärftliga
världsliga lorder och skotska lorder i eller
utom öfverhuset, men irländska, som ej ha plats i
öfverhuset, kunna väljas i England och Skottland,
och söner till pärer äro valbara. Genom Act of
seltlement (se A c t) uteslötos alla ämbetsmän ur
underhuset, men detta stadgande, hvilket skulle
omöjliggjort den engelska parlamentarismen,
som förutsätter en mi-nisteriell ledning
i underhuset, ändrades 1707 därhän,
att uteslutningen ej skulle gälla ämbeten,
inrättade före 1705, hvarigenom ministrar blefvo
valbara. En underhusledamot, som mottar ett
sådant ämbete, måste emellertid underkasta
sig omval. Uteslutna äro aflönade domare,
sherifferna, i allmänhet civila ämbetsmän,
som ej tillhöra ministären, samt präster i
engelska och skotska statskyrkorna. Afsägelse
af ledamotskap i underhuset är ej tillåten,
men befrielse kan vinnas genom mottagande
af vissa nominella ämbeten. Besvär öfver
val afdömas af två domare från King’s bench
(se d. o.). Genom parlamentsreiormerna af
1867 och 1884 har valsättet blifvit i hög
grad demokratiskt, men intill senaste tider
ha dock till stor del valts medlemmar af de
förmögnare samhällsklasserna till följd af
dessas häfdvunna politiska inflytande, af de
dryga valomkostnader, som kandidaterna själfva
få vidkännas, samt af att underhusets medlemmar
före 1911 ej kunde få arfvoden. Sedan dess utgår
årligt arfvode af 400 pd st. Underhusets hela
medlemsantal är 670 (495 för England-Wales,
72 för Skottland och 103 för Irland), och af
dessa utgöra 40 "quorum". Underhuset har af
gammalt privilegier, som betrygga dess och dess
medlemmars okränkbarhet (jfr d. o.). Den tid,
under hvilken samma underhus fungerar, bildar
en parlamentsperiod. Dess längd berodde från
nya tidens början af konungen (drottningen),
som hade rätt att för sin regering behålla samma
parlament, men 1694 stadgades den till tre år,
utsträcktes 1716 till sju och inskränktes 1911
till fem, dock alltid regeringen obetaget
att tidigare låta anställa nya val. En
periods afslutning genom dess utgång eller
genom påbud om nya val dessförinnan kallas
parlamentsupplösning. Den tid, då parlamentet
under en period är samladt, kallas en session,
och en sådan af slutas genom prorogation (so
d. o.). Hvartdera huset kan under en session
för en kortare tid ajournera (se d. o.) sina
sammanträden. De ärenden, som ej hunnit slut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
