Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 21. Papua - Posselt / 213-214 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patagonien

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Golfo de San Jorge och Bahia Grande. Denna
kust består af 100–150 m. höga klippor af miocen
sandsten i nästan horisontala lagar, täckta af
yngre skikt och öfverst af istidsaflagringar
(6–9 m. mäktiga). I det inre är P. en högplatå,
som sakta sluttar mot kusten. Dess medelhöjd är
400–500 m. samt

Bismarckglaciären i Argentinosjön.

vid Andernas fot 800–1,000 m. Där ligger en rad
stora sjöar, bl. a. Nahuel Huapi, Buenos Aires,
San Martin, Viedma och Argentino (jfr fig.). Från
bergen flyter mot ö. gränsfloden Colorado, vidare
Rio Negro jämte dess källfloder Neuquen och
Limay, Chubut, Deseado, Chico och Coilé. Några
floder sluta i afloppslösa saltsjöar, af hvilka
de största äro Musters och Colhuapi, båda med
tillflöde genom Rio Mayo, som upptar en mängd
bergsfloder. Vattendelaren mellan Stilla hafvet
och Atlanten följer icke öfverallt Andernas
högsta partier, utan ligger på flera ställen
ö. därom, så att några floder bryta sig fram
genom bergen mot Stilla hafvet. Det ser ut, som
om vattendelaren alltjämt förskjutes åt ö., i det
att sjöar, som i historisk tid afflutit åt ö., nu
ha sitt aflopp åt v. Detta anses bero därpå, att
de i följd af den västra sidans stora nederbörd
mycket vattenrikare och i följd af den branta
lutningen mycket våldsammare floderna till Stilla
hafvet erodera sina bäddar mycket hastigare än
de åt öster rinnande och därigenom skära sig
igenom bergen och sålunda komma att afvattna
områden, hvilkas vattendrag förr flutit åt ö.

P:s fasta berggrund anses vara urberget,
enär granit, gnejs och glimmerskiffer här
och där träda upp i dagen. De äldsta bekanta
sedimenten, mörka hårda skiffrar och sandsten,
lera och konglomerat, tillhöra juran och kritan;
tertiära lager samt i synnerhet i södra och
västra P. basalt och öfverst istidsbildningar (af
ända till 60 m. djup) äro eljest de förhärskande
geologiska formationerna. Temperaturen aftager
från n. mot s. På sommaren ligger P. mellan
isotermerna för 22° och 9°, på hösten och våren
mellan 15° och 5°, på vintern mellan 9° och
0°. Årsmedeltemperaturen är i Bahia Blanca 15,3°,
i Viedma (vid Rio Negro) 14,5°, i Rawson (vid Rio
Chubut) 13,9° och i Punta Arenas vid Magalhães’
sund 6,3°. Den varmaste månaden är jan. (23,2°
i Viedma, 21,1° i Rawson, 11,5° i Punta Arenas),
den kallaste juli (7,3° i Viedma, 5,9 i Rawson,
1,9° i Punta Arenas). Nederbörden är ringa. Hela platålandet
har blott 400 mm. om året, kusten något mera
(Bahia Blanca 490, Viedma 409, Rawson 317,
Punta Arenas 400). Snö faller ej mycket vid
kusten, däremot rätt betydligt vid Andernas
fot, där äfven regnfallet är större än
i öfriga delar af landet. Vegetationen är
torftig och utgöres af kort, dåligt gräs och
magra buskväxter. Karakteristiska växtformer
äro Monttea aphylla och Plantago patagonica,
meterhöga buskar, vidare Acacia atramentaria,
Hyalis argentea, Verbena lorentzi, Gourliæa
decorticans (chañarbusken), Ephedra patagonica,
Berberis buxifolia m. fl. Kaktéerna nå
sin sydliga gräns (50° s. br.) med Opuntia
darwini. Många resande ha kallat patagoniska
höglandet en öken. Endast i floddalarna är
vegetationen rikare. Mot v., där i bergens
närhet nederbörden är större öfvergår stäpp-
eller ökenområdet i ett saftigt ängsland, med
gles trädvegetation (myrten, cypresser, flera
Fagus-arter, Araucaria m. m.). Både i Anderna
och södra P. träffas en antarktisk flora
(ranunculacéer, alsinéer, ericacéer o. a.).

P. hade under tertiär- och den äldre kvartärtiden
en rik fauna, delvis af egendomliga och
jättestora former (t. ex. Megatherium,
Glyptodon, Toxodon m. fl.), hvilka alla synas
ha tillintetgjorts under istiden. Den nuvarande
faunan är däremot fattig. Den gräsrika pampas’
djurvärld kan i regel ej lifnära sig här, hvarest
dessutom klimatet är hårdare. Karakteristiska
för landets fauna äro af däggdjur guanakon,
puman, maran (Dolichotis patagonica, icke v. om
Limay), vildkatten, räfvar (i flera arter),
ett stinkdjur (Mephitis patagonica), fiskuttern
(Lutra chilensis) och flera gnagare, bland dem
tucu-tucu (Ctenomys magellanica), samt bland
de mycket talrikare fåglarna strutsen l. nandu
(Rhea Darwini, en mindre art än pampas-områdets
Rhea americana), flamingon, kondoren, ett
par gamarter, en trast (Mimus patagonicus),
en långstjärtad grön papegojart (Conurus
cyanolysius), en kolibri (Patagona gigas) och
många vattenfåglar, i synnerhet hafsfåglar vid
södra kusten. På fiskar, amfibier, reptilier
och insekter är P. rätt fattigt,

Befolkning. Infödingarna (se fig. 31 på
färgpl. Amerikanska folk), som af spanjorerna
fingo namnet patagonier ("plattfotade"),
benämnas vanligen tehuelche, men kalla
sig själfva tsoneka. De aftaga raskt i
antal. Musters beräknade på 1860-talet
deras antal till 1,500; nu torde antalet rena
tehuelche vara vida mindre. De äro ett högväxt,
kraftigt människoslag; dock har deras storlek
öfverskattats, när de påståtts vara jordens
största människor. Likväl lär deras längd icke
sällan öfverskrida 180 cm. De ha svart hår,
gulbrun hudfärg (mörkare bland de södra stammarna);
deras kläder bestå af en skjorta (chiripa), som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>