Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Paulsen, Julius - Paulsen, Paul Ivar - Paulskyrkan - Paulson, Johannes - Paulun - Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
271
Paulsen-Paulus
272
(1904) af starkt koloristisk hållning, samt
af några stort hållna porträttgrupper,
Zahrtmann, Haslund, Tuxen, Irminger
och Schwartz (1902), I konstnärens hem
(1903), Glyptotekets byggnadsnämnd (1905,
i Glyptoteket), Vid frukosten (1909), Dam i
trädgård (s. å.). Bland de många porträtt, som
P. målat, märkas Bissen (Charlottenborg), Betty
Hennings (Kungl, teatern), Edv. Holm, Kröyer
m. fl. (Frederiksborg), Carl Jacobsen med fru
(konstindustrimuseet). Under de sistförflutna
åren har P :s målningssätt blifvit alltmera
dristigt, bredt och summariskt. Han söker nya
områden, atmosfä-risk liflighet i landskapet,
har bl. a. målat ögonblicksstudier från Paris,
äfven från ballokaler vid elektriskt ljus
(interiör från Bal Tabarin 1909 o. a.). Flera
kvinnliga aktstudier af betydenhet tillhöra hans,
då detta skrifves, senaste verk. Han är förutom
i Konstmuseet i Köpenhamn godt representerad
i Hirschsprungs galleri därstädes. Göteborgs
museum eger ateljéinteriören Modellerna vänta
samt tre små landskap, som tillhöra konstnärens
mest typiska arbeten, Nationalmuseum i Stockholm
Afton (1887), Själfporträtt (1891; se fig.) och
Interiör vid ljussken (1908). Nationalgalleriet
i Kristiania eger Sommarafton (1894), galleriet
i Helsingfors porträtt af L. Frölich och
Luxembourg-museet i Paris Interiör. P. blef
1908 professor vid konstakademiens målarskola.
G-g N.
Pau’lsen, Paul Ivar, norsk jurist, f. 13
febr. 1868 i Kristiania, jur. kandidat 1892,
anställdes 1894 i justitiedepartementet, där
han 1908-13 var expeditionschef, och utnämndes
1913 till sorenskri-ver i Åker. 1903-06 var han
sekreterare hos norske statsministern. P. har
varit led. af en mängd kommittéer för att
förbereda nya lagar (bl. a. sedan 1904 i
civilprocesslagkommittén) och är ordf. i den
1910 tillsatta norska kommitté, som tillsammans
med svenska och danska delegerade skall utarbeta
förslag till samnordiska lagar i obligations-och
familjerätt. Jämte C. S. Thomle har P. utgett en
"Almindelig norsk lovsamling" (8 bd, 1904-08),
som han fortsatt med supplementband (1912), och,
ensam, en handbok, Norges love (2 bd, 1908).
K. V. H.
Paulskyrkan (S : t P a u 1) i Londons city, den
i storlek tredje i ordningen af kristenhetens
kyrkor - de två största äro Peterskyrkan i Rom
och domkyrkan i Milano - började byggas 1675. På
samma plats hade förut stått en kyrka, uppförd
1083 i anglonormandisk stil och brunnen 1666. Den
nya kyrkans arkitekt var sir Christopher
Wren. Dess närmaste förebild är Peterskyrkan, som
den likväl ej kopierar. Liksom denna var S:t Paul
från början afsedd att få planen af ett grekiskt
(likarmadt) kors. Dess slutliga form blef
likväl det latinska korsets med det treskeppiga
långhuset enligt engelsk tradition betydligt
utdraget. Den åttkantiga skärningspunkten krönes
af en väldig, ädelt formad kupol. Fasaden har
kolonnhallar i två våningar och ett klocktorn vid
hvardera ändpunkten. Indelningen i två våningar
fortsätter rundtorn hela kyrkans yttre, detta
utan någon motsvarighet i interiören. Byggnaden
stod färdig 1710. Angående dess mått m. m. jfr
art. London, sp. 1053 samt fig. 19 och 20.
G-g N.
Paulson [pål-], Johannes, klassisk filolog,
högskolelärare, f. 14 mars 1855 i Ekeberga,
Vällufs
församling, Malmöhus län, student i Lund
1877, filos. kandidat 1880 och licentiat 1887,
disputerade s. å. för graden med Studia Hesiodea
I. De re metrica (i Lunds univ :s Årsskr.,
XXIII), förordnades till docent i klassisk
filologi i Lund 1889 och var 1891-1913 professor
i samma ämne vid Göteborgs högskola, vid hvilken
han 1893-99 varit rektor. Han är sedan 1892
led. af Vet. o. vitt. samh. i Göteborg och
dess sekreterare. P. har som klassisk filolog
utvecklat en synnerligen flitig och för ovanlig
grundlighet i forskningen utmärkt litterär
verksamhet. Han har författat bl. a. Index
Hesiodeus (1890), Den grekiska teatern under det
femte århundradet f. Kr. (1894; högskoleprogr.),
Oidipussagan i den grekiska tragedien (1895),
Lu-krezstudien (1897), Komedier af Aristophanes
(1901-03) och Från antiken och senare tider
(1911) samt utgifvit bl. a. "Symbolæ ad
Chryso-stomum patrem", I-II (i Lunds univ:s
Årsskr., XXV-XXVI), "Fragmentum vitæ Sanctæ
Ca-tharinæ Alexandrinensis metricum" (1892),
"Latinske skalder i urval, till skolans tjenst"
(i förening med K. Wintzell, 1891 ff.) samt
Petrus de Dacias lefnadsteckning af Kristina från
Stumbelen (i den af P. i förening med L. Wåhlin
redigerade samlingen "Scriptores latini medii
ævi suecani", I, 1896), en hel del minnestal
m. m. På P:s femtioårsdag utgafs af vänner
och beundrare en festskrift ("Commentationes
philologæ") till hans ära. (J. C.)
Paulön (plattyska, af fr. pavillon, eg. tält),
sänggardin; imperialsäng.
Paulus (bland greker och romare; bland hebréer
benämnd Saulus), hedningarnas apostel, var Jesu
förnämste apostel, och hans verk har näst Jesu
eget varit det mest betydande för kristendomens
utbredning i världen. P. var född i Tarsus i
Cilicien af judiska föräldrar, som tillhörde
Benjamins stam och voro i besittning af romersk
medborgarrätt (Apg. 9: 11, Fil. 3: 5, Apg. 22:
28), och af dem bestämd att uppfostras till
en lärd rabbin, hvarför han skickades till
Jerusalem för att undervisas af den berömde
Gamaliel (Apg. 22: 3), men fick i samband
därmed efter judisk sed också lära sig ett yrke
(tältmakeri, Apg. 18: 3). Här blef han vunnen
af det stränga fariseiska partiet och sträfvade
redligt, ehuru förgäfves, att på den stränga
laglydnadens väg vinna en rättfärdighet, hvarmed
han kunde bestå inför Gud. Därför att han ansåg
denna väg vara den enda och icke nöjde sig med
halfhet eller kompromiss, blef han också en
fanatisk förföljare af Jesu lärjungar, hvilkas
bekännelse af Jesus som Kristus (Messias) i
hans öron ej blott klingade som en förargelse,
utan äfven som en svår anklagelse mot hans eget
parti: vore denna bekännelse sann, så hade ju
hans egna dödat Guds smorde. Han var med vid
Stefanus’ stening och skaffade sig fullmakt att
förfölja Jesu lärjungar äfven utanför Palestina
(Apg. 7: 58, 8: 3, Gal. 1: 13, 23). Men midt
under detta raseri träffades han i det yttre
plötsligt, i det inre säkert ej utan viktiga
förberedelser, af den uppståndnes uppenbarelse på
vägen till Damaskus, hvarvid han på en gång fick
erfara dennes öfverjordiska makt och outsägliga
förbarmande (Gal. 1, 12, 15 ff., 1 Kor. 9: 1, 15:
8). Från denna stund (enligt äldre uppfattning
år 35 eller 34, enligt nyare – Harnack – 31)
var P. som förvandlad. Han mottog dopet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
