Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauluslitteratur - Paul Vasili, Comte - Paul Winther - Pauly - Paumotöarna - Pauncefote, Julian
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
277
Paul Vasili-Pauncefote
278
hans hand till Laodicea, som gått förloradt, gaf
sålunda i 4:e årh. (kanske tidigare) upphof till
ett i hans namn författadt bref till församlingen
i denna stad; bref vet, som ursprungligen torde
ha varit skrifvet på grekiska, ehuru det bevarats
till vår tid i ett stort antal handskrifter af
den latinska bibeln, är kort (endast 20 v.) och
innehållet färglöst; öfv. till ty. af E. Hennecke
i "Handbuch zu den neutestamentlichen apokryphen"
(1904). Dessutom talas redan omkr. 200 om
ett, nu förloradt, bref till församlingen
i Alexandria. Mest bekant är den föregifna
brefväxlingen på latin mellan filosofen Seneca
och Paulus (8 bref från Seneca och 6 bref från
Paulus); den förste, som omtalar dem som lästa
af många, är Hierony-mus. 2 Kor. 12: 2 ff., där
Paulus berättar, att han en gång vardt uppryckt
till himmelen och hörde outsägliga ord, gaf
anledning till hvarjehanda apo-kalypser under
hans namn: en Anabatikon Paulu, som omtalas
redan af Epifanius, synes ha haft gnostiskt
ursprung, en Apokalypsis Pauli omtalas som läst
af katolska munkar på 300-talet; dessutom namnes
äfven en Revelatio Pauli. Större intresse har ett
annat verk, som går under titeln Paulusak-terna
(grek Praxeis Paulu, lat. Acta 1. Actus Pauli)
; i de orientaliska kanonförteckningarna intar
det en rang jämförlig med Hermas’ Herden, Petrus’
Apokalyps och Barnabasbrefvet, och i omfattning
motsvarade det ungefär den förstnämnda af dessa
skriftalster. Det har egt en stor utbredning i
Orientens kyrkor och torde förskrifva sig från
ungefär 160-180. Af äldre uppgifter visste
man, att detta verk omfattade den föregifna
brefväxlingen mellan Paulus och församlingen i
Korint (det s. k. 3:e Ko-rintierbrefvet) samt det
s. k. Paulus’ Martyrium. Men en år 1897 upptäckt
öfv. till koptiska af detta verk visade, att den
sedan länge (på grek. och latin) kända legenden
Acta Pauli et Theclæ (en legendarisk utsmyckning
af Apg. 13: 5 ff.) också måste ha utgjort
en del däraf. De sålunda funna delarna torde
endast utgöra Y* a* det ursprungliga hela. Tysk
öfv. af de funna delarna meddelas i E. Henneckes
ofvannämnda arbete. E- S-e.
Paul Vasili, Gömte, pseudonym. Se Adam, J u lie
t te.
Paul Winther, pseudonym. Se Andersen, Klara
Elisabet.
Pauly, astron., en af småplaneterna.
Paumotuöarna l., officiellt, Tuamotuöarna (de
"aflägsna" öarna), af Krusenstern kallade
Låga öarna, af Bougainville Farliga öarna,
en till Polynesien hörande stor ösamling
i Stilla hafvet, s. om Marquesas-öarna. De
ligga utbredda öfver 11 breddgrader (14°–25°
s. br.) och 24 längdgrader (124°–148° v. lgd
fr. Greenw.) samt bestå af 85 små ögrupper,
nästan utan undantag lagunöar, som ha en
sammanlagd areal af 947 kvkm. och af hvilka de
flesta äro obebodda. Endast Gambieröarna (se
d. o.) och Pitcairn (se d. o.) äro höga öar
(vulkaniska). Öarna bilda jordens största
sammanhängande atollområde. Klimatet är
ett tropiskt hafsklimat, floran och faunan
mycket fattiga till följd af den vattenfattiga
kalkbottnen och det ringa humustäcket. Dock
ha alla bebodda öar kokospalmer, som jämte
brödfruktträd, bananer, taro, ananas och fisk
lämna invånarna deras uppehälle. Vid de flesta
öarna fiskas
pärlmusslor. De höga öarna äro mycket branta och
vilda, försedda med en rik vegetation och godt
dricksvatten. – Man delar öarna i tre grupper:
en nordlig med 8 ögrupper, af hvilka Pukapuka
är den enda betydande ön; en central grupp med
54 ögrupper, hvaribland de båda största Rangiroa
och Fakarava, den mest betydande ön Anaa, vidare
Tahanea, Raraka Makemo, den pärlrika Kaukara,
Reaa l. Natupe, som under namnet Clermont
Tonnerre väl är den mest bekanta i
ögruppen, m. fl.; en sydlig grupp, som omfattar
grupperna Gloucester l. Coronados, Matureivavao,
Mururoa och Murutea jämte några mindre. Till
dessa sluta sig än sydligare Mangareva-
l. Gambieröarna och Pitcairn. Befolkningen i
hela arkipelagen uppgår till 6,900 pers. De äro
rena polynesier och likna mest tahitierna. De
äro skickliga båtbyggare och sjömän. – P.-öarna
höra sedan 1842 till Frankrike, utom den obebodda
Ducie och Pitcairn, som är engelsk. Först var
ögruppen ett franskt protektorat, men 1881
blef den en omedelbar fransk besittning. De
franska myndigheterna bodde intill 1878 på Anaa,
men numera i Rotoava på Fakarava. Från Tahiti
blefvo invånarna på de västra öarna omvända till
protestantismen, hvilken de förblifvit trogna,
oaktadt katolikerna inrättat en mission på
Anaa. Gambieröarnas befolkning är katolsk. Den
första upptäckten af arkipelagen gjordes genom
spanjoren Pedro Fern. Quiros, som 1606 upptäckte
de längst i s. ö. belägna öarna Ducie och
Elisabet. Nya upptäckter gjordes sedermera
af Le Maire och Schouten (1616), Roggeveen
(1721), Wallis (1767), Bougainville (1768), Cook
(1769), men först på 1800-talet ha öarna närmare
undersökts af ryssen Bellingshausen (1819),
engelsmannen Beechey (1821) och nordamerikanen
Wilkes (1839).
J. F. N.
Pauncefote [på’nsfåut], Julian, sedan 1899
baron P., engelsk diplomat, f. 13 sept. 1828
i München, d. 24 maj 1902 i Washington, blef
1852 advokat, praktiserade som sådan från 1862
i Hongkong, var 1865-72 at-torney general där
och 1872-74 öfverdoma-re på Leeward-islands
samt erhöll 1874 knight-värdighet (sir Julian
P.). Han var därefter biträdande juridisk
understatssekreterare först i kolonialministeriet
och, från 1876, i utrikesministeriet samt
1882 -89 som "permanent understatssekreterare"
utrikesministerns närmaste man. 1889 blef han
brittiskt sändebud i Washington och innehade
denna betydelsefulla post, sedan 1893 med
ambassadörstitel, till sin död. Han vann genast
i sällspord grad de amerikanske politikernas
förtroende och bidrog väsentligt att skapa ett
godt förhållande mellan England och Förenta
staterna. Med mycken skicklighet förde han
1890-93 de svåra förhandlingar, som ledde
till afgörande genom skiljedom af tvisten
om sälfångsten och fiskerätten i Berings
haf (se vidare d. o.). Under den hotfulla
engelsk-amerikanska konflikten 1895-96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
