Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Persiska språket - Persiska viken - Persisk syren, bot. Se Syren - Persiskt insektspulver. Se Insektspulver - Persiskt manna, bot. Se Alhagi och Manna - Persistera - Persius Flaccus, Aulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
575
Persiska viken-Persius Flaccus
576
(men har dock i norra Aserbeidjan undanträngts af
turkiskan och i norra Chorassan af turkmeniskan)
samt dessutom på västkusten af Kaspiska hafvet
upp till Bakü. Bland de moderna dialekter, som
närmast sammanhöra med persiska gruppen af de
iranska språken, må framhållas följande grupper:
I. de kaspiska: mäzandaränl (söder om Kaspiska
hafvet), gilälü (i Gilän vid Kas.piska hafvets
sydvästra hörn), norr därom tälischi, tät (i
prov. Baku på halfön Apscheron), vidare samnäm
(öster om Teheran); II. de centrala, motsvarande
den centrala fornpersiskan (i Jesd, Kirmän
o. s. v., par-sernas språk): gabri (parsernas
hufvudspråk), kä-schäni, munarterna i Vonischun
s. v. om Käschän, Kohrüd s. om Käschän, Kesche,
Nätaur Zefre, Näym (en del af ländsk. Küsistän),
Sivend, Schlräs och Babahan. - Andra med
de persiska parallella dialektgrupper äro:
1. kurdiskan i Kurdistan; 2. de nordvästiranska
dialekterna, hvartill höra en art pehlevl samt
den gamla soghdiskan med det moderna yaghnobi,
ev. ossetiskan ; 3. de nordöstiranska dialekterna
eller Pamir-språken (signi, wächi, sa-riqoll,
sanglitschi, mungl 1. mindschäni samt yid-ghah);
4. de östiranska (afghanskan 1. pastõ samt
balücl 1. belutschJskan); jfr A r i s k a
språk, sp. 1466 f. - Jfr Spiegel, "Altpersische
keilinschrif-ten" (2:a uppl. 1881), Weissbach
och Bång, "Die altpersischen keilinschriften"
(1893 ff.), King och Thompson, "The sculptures
and inscriptions of Darius the Great ön the
rock of Behistün" (1907), Tolman, "Ancient
persian lexicon and texts" samt "Cuneiform
supplement" (Vanderbilt university studies I,
II, 1908-10). För medel- och ny-persiskan,
Vullers, "Grammatica linguæ persarum" (1850-70),
Fleischer, "Gramm, der lebenden per-sischen
sprache" (2:a uppl. 1875), Chodzko, "Gram-maire
de la langue persane" (2:a uppl. 1883), Wahrmund,
"Praktisches handbuch der neuper-sischen sprache"
(2 :a uppl. 1889), Salemann och Schukovski,
"Persische grammatik" (1889), Clair-Tisdall,
"Modern persian conversation grammar"
(1892), Seydel, "Neupersische sprache" (1900),
Dorn-Schafy, "Masanderanische sprache" (1860),
Vullers, "Lexicon persico-latinum" (1855-67),
Richardson-Jchnson, "Persian-arabic-english
dictionary" (4:e uppl. 1852; ny uppl. af
Steinguss, 1892), Richardson-Wilkins,
"Engl.-per-sian-arabic dictionary" (1810), Bergé,
"Dictionnaire persan-franQais" (1869), Zenker,
"Dictionnaire turc-arab-persan" (1866-76),
Palmer, "A persian dictionary" (2:a uppl. 1883),
Wollaston, "A persian dictionary" (1904),
Nicolas, "Dialogues per-sans-francais" (2:a
uppl. 1869), Spiegel, "Chresto-mathia persica
cum glossario" (1846). Andra kre-stomatier af
Sédillot (1847), Grünert (2 bd, 1881), Schefer (2
bd, 1883-85), Pizzi (1888) o. s. v. Bland nyare
vetenskapliga arbeten må nämnas J. Darmesteter,
"Ëtudes sur la grammaire historique de la langue
persane" (i "tftudes iraniennes", I, 1883),
Horn, "Grundriss der neupersischen ety-mologie"
(1893), Hübschmann, "Persische studien" (1895),
Salemann, "Mittelpersisch" (jfr Pehlevi), och
Horn, "Neupersische schrift-sprache" (i Kuhn och
Geiger, "Grundriss der ira-nischen philologie"
I, l, 2, 1895-1901, där också annan litteratur
anföres såväl rörande persiska som andra iranska
dialekter). H. A. (K. F. J.)
Persiska viken, stor, föga djup (i medeltal 25
m.) hafsvik, som från Indiska hafvet tränger
in genom Ormus-sundet i nordvästlig riktning
mellan Arabien och Persien. Den uppstod
genom ingression icke före pliocentiden och
sträckte sig ännu i en geologiskt ung tid
omkr. 400 km. in i nuv. Mesopotamien. Dess
nordvästra, genom halfön Katr från den yttre
viken delvis afsnörda del uppgrundas och
minskas i omfång genom Schatt el-arabs grus
och deltatillväxt. Viken har en längd af nära
1,000 km., en medelbredd af 185 km. (högst 334
km.) och ett ytinnehåll af omkr. 237,000 kvkm.,
hvaraf omkr. 4,100 kvkm. komma på öarna. De
förnämsta af dessa äro Ormus, Kischm och de för
sitt pärlfiske bekanta Bahrein-öarna. Kusterna,
i allmänhet tillhörande kritsystemet, äro på
den arabiska sidan flacka och sandiga (utom
den nordligaste delen af Oman-kusten), på den
persiska däremot höga. Utom Schatt el-arab falla
endast obetydliga floder ut i viken. Sjöfarten
är lätt och säker; i allmänhet finner man
vid kusten öfverallt ankarplatser, antingen
i bukterna eller i skydd af öarna. Till följd
af den tilltagande osäkerheten genom arabernas
sjöröfveri föranstaltade Ostindiska kompaniet
1809 en expedition från Bombay för dettas
undertryckande, hvarvid, liksom under en andra
expedition, 1819, flera sträckor af den arabiska
kusten undersöktes. Viktigare blef den rent
vetenskapliga expedition, som på samma kompanis
befallning 1821–25 kartlade hela arabiska
kusten från Kap Musandum till Schatt-el-arabs
mynning. Högsta myndigheten i viken utöfvar
England, som befäst denna maktställning genom
fördrag med kuststaterna. Engelska postångare gå
hvarje vecka från Basra till Bombay; och från Fao
nedanför Basra går sedan 1864 öfver Abuscher,
Dsjask och Gwadar den stora indiska
telegrafkabeln (2,240 km. lång) till Karachi i Indien.
(J. F. N.)
Persisk syren, bot. Se Syren.
Persiskt insektspulver. Se Insektspulver.
Persiskt manna, bot. Se Alhagi och Manna.
Persistëra (lat. persi’stere), stå fast,
vidhålla, vidblifva, framhärda. - Persisterande
hylleblad. Se Kapsel.
Pe’rsius Flaccus, A u lus, romersk skald,
f. 34 e. Kr. i Volaterræ i Etrurien, d. 62,
förlorade tidigt sin fader, en förmögen man af
riddarståndet, och kom vid 12 års ålder till Rom,
där han utbildade sig under grammatikern Remmius
Palæmon och retorn Verginius Flavus. Äfven
blef han förtrogen vän med stoikern Cornutus
och skalden Cæsius Bassus samt med den ädle och
karaktärsfaste statsmannen Pætus Thrasea. P. var
en ädel och ren natur, som tog starkt intryck af
Stcas höga läror. Vi ega af hans hand -en först
efter författarens död utgifven samling satirer,
satura-rum liber, innehållande sex dikter. Dessa
mottcgos med lifligt bifall af samtiden och voro
på grund af sitt starka moraliska patos mycket
omtyckta äfven under medeltiden; däremot har
den nyare tiden ställt sig mera kylig mot P :s
diktning, som visserligen vittnar om obestridlig
talang och uppriktig hänförelse för det goda
och ädla, men - i motsats till förebilderna
Lucilius och Horatius - trots sin docerande ton
saknar verklig lifserfarenhet. På grund af hans
benägenhet att snarare teckna abstrakta typer
än ge konkreta, åskådliga bilder ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
