Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peter. 1. P. I Aleksejevitj, den store
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en mängd beslutsamma äfventyrare, som sedan
blefvo hans hjälpare, såsom schweizaren
Lefort och den skotske ingenjören Gordon,
i den åt utlänningar upplåtna förstaden,
Sloboda. Af dylika element bildade han
en "lekkamratsbataljon", som öfvades på
europeiskt sätt och blef den modell, hvarefter
sedan armén ombildades. Öfningarna höllos i
Preobrazjenskoje, med hvars namn regementet
sedermera uppkallades. Sitt intresse för
sjöväsendet ådagalade P. samtidigt genom att låta
bygga en hel flottilj af båtar, som manövrerades
på några insjöar och små floder i trakten och
slutligen längs Dvina till Hvita hafvet. Sofia
fruktade emellertid P., och denna fruktan ökades,
ju mer P. nalkades sin myndighetsålder. Slutligen
sökte hon egga streltserna till ett nytt uppror,
hvars mål skulle vara P:s mördande. Men dessa
förblefvo likgiltiga, planen yppades, och de
fleste togo parti för P. Följden däraf blef,
att Sofia störtades och hölls i fångenskap och
att P. själf öfvertog regeringen (1689). Samma år
hade hans moder gift honom med Eudokia Lopuchina
(se Eudokia, sp. 1029), hvilket äktenskap
blef olyckligt och upplöstes. P. började
genast ombilda armén efter europeiskt mönster,
biträdd af utlänningarna Lefort, Gordon,
Schein m. fl., och lät bygga en flotta på
Hvita hafvet. 1696 eröfrade han Azov och
förvärfvade därmed Rysslands första besittning
vid Svarta hafvet. Sedan han sålunda skaffat
sig krigisk ära, företog han 1697 sin första
resa till västra Europa, ehuru på sätt och vis
inkognito. Han reste nämligen under namn af
"Peter Michajlov" såsom följeslagare åt sina
ambassadörer Lefort, Golovin och Voznitsin
genom Kurland, Brandenburg och Hannover till
Holland, där han i Zaardam besökte fabriker
och skeppsvarf och t. o. m. själf deltog i
arbetet. Han for sedan till Leiden och Amsterdam,
där han var outtröttlig i att bese allt hvad som
var sevärdt samt värfvade konstnärer, arbetare,
militärer och ingenjörer, köpte verktyg och
modeller o. s. v. Äfven England besöktes,
där han i Oxford blef doktor. Öfver Wien
begaf han sig till Venezia, men hemkallades
plötsligt genom underrättelsen om ett uppror
1698 och hann blott flyktigt träffa den polske
konungen August i staden Rawa. I Ryssland
hade tsarens ovanliga resa väckt förbittring,
allehanda historier därom berättades och
troddes, bl. a. att han satt fången i Stekoln
(Stockholm). Sofia och hennes vänner begagnade
sig däraf att upphetsa streltserna samt lyckades
förmå dem till uppror. Detta blef kufvadt, och
då P. snart återkom, straffades de upproriske
på ett förskräckligt sätt. Omkr. 1,000 af dem
afrättades, hvarvid P. själf skall ha biträdt
som bödel. Kåren upplöstes, Sofias hufvud
rakades, och hon själf inspärrades i Moskvas
Jungfrukloster. Samma öde drabbade äfven P:s
gemål, hvilken P. hatade, emedan hon var en
motståndare till hans reformplaner. Dessa kunde
han nu fritt genomföra, ehuru visserligen
icke utan motstånd, om än detta ej längre
vågade öppet framträda. Därför äro äfven P:s
reform-ukaser fyllda med hotelser om döds-
eller knutstraff: det var med sådana medel
han påtvang det ryska folket sin vilja. Målet
för P:s reformer var att i Ryssland införa
västeuropeisk civilisation. Detta måste ske
genom att utlänningar af alla slag inkallades,
att utländska
seder och bruk efterbildades, både inom
det enskilda och det offentliga lifvets
område. Så förklaras, att hans lagstiftning
påbjöd europeiska dräkter, förbjöd det yfviga
ryska skägget, afskaffade den asiatiska
seden, att kvinnorna skulle hållas instängda
i sin särskilda afdelning (terem) o. d. Han
inrättade skolor, hvilka afsågo praktiska mål,
att bilda ingenjörer, navigatörer etc. Han
lät öfversatta västerländska arbeten i
alla möjliga vetenskaper. Han hämtade från
Holland tryckerimateriel (1708), reformerade
rättskrifningen, den s. k. grazjdanskij sjrift,
som efterträdde den kyrkoslaviska tryck- och
skriftstilen, och lät uppsätta en tidning. Af
Leibniz, hvilken P. träffat i Torgau redan 1697,
fick han planen till en vetenskapsakademi, som
dock ej hann invigas förr än under Katarina
I. Ej mindre genomgripande voro hans reformer
inom statslifvet. Han öppnade Ryssland för
främlingar, som han gaf rätt att förvärfva fast
egendom inom landet, att idka handel och näringar
o. d. Adeln gjorde han till en tjänsteadel, och
hvar och en, som tjänade kronan, blef adelsman
med en bestämd rangskillnad, den s. k. tabel
o rangach. För att drifva åtminstone de
yngre sönerna till statstjänst gjorde han
adelsgodsen till majorat, som dock snart åter
afskaffades. Genom dessa lagar blef den gamla
ståndsskillnaden bruten, afståndet mellan den
gamla adeln och det öfriga folket minskadt. I
stället för bojarernas gamla "duma" (råd)
inrättade han den styrande senaten (1711), en
regeringskonselj, hvars själ han själf var. Efter
svenskt mönster, som studerades af H. Fick på
uppdrag af tsaren (1715; jfr H. Hjärnes "Ryska
konstitutionsprojekt år 1730 efter svenska
förebilder", i "Hist. tidskr." 1884), delade
han centralförvaltningen på kollegier, nio till
antalet. Äfven lokalförvaltningen omdanades
i likhet med den svenska. Landet delades i 8
(sedan 11) guvernement och dessa i 43 provinser,
och med provinsståthållarna höll han stränga,
ofta blodiga räfster, när de gjort sig skyldiga
till bestickning. Rättskipningen förbättrades,
säkerheten på gator och vägar blef större än
förr. Armén uppdrefs till omkr. 200,000 man, och
flottan räknade snart 48 större och 800 mindre
fartyg. Patriarkatet, hvars innehafvare genom
sitt inflytande hos folket kunde bli farlig för
kejsaren, afskaffades, och kyrkans styrelse
lämnades åt ett kollegium, Heliga synoden,
hvars högste chef han själf var. (Om de andliga
reformförsöken se Feofan Prokopovitj). För öfrigt
gaf han religionsfrihet åt både "raskolniker"
och inflyttade utlänningar mot att de betalade
särskild skatt. Genom dessa och andra reformer
är P. det moderna Rysslands grundläggare; genom
honom blef Ryssland en europeisk stat. Hans
personliga förtjänst var ock grundläggandet
af Rysslands nya hufvudstad, som bär hans
namn. Byggandet af Petersburg på det sumpiga
Neva-deltat – ett med oerhörda svårigheter
förknippadt företag – begynte 1703 efter
ryssarnas första framgång till sjöss öfver
svenskarna. – Under den tid dessa reformer
genomfördes var P. invecklad i det väldiga
kriget med Sverige, hvilket varade i 21 år (se
Nordiska kriget), slöts genom freden i Nystad
1721 och endast med uppbjudande af landets hela
styrka kunde föras till ett lyckligt slut, ty
Ryssland blef genom det långa kriget utmattadt
i nästan lika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
