Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Peterson-Berger, Olof Vilhelm - Peterspenningen l. Romarskotten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
683
Peterspenningen
684
med det vid Oskar II:s 25-åriga regeringsjubileum
1897 uppförda festspelet Sueagaldrar. Begåfvad
med poetisk och språklig talang, kan han fylla
Wagners kraf, att musikdramatikern helst bör vara
sin egen textförfattare. Oafsedt symbolikens
långsökthet var det nämnda festspelet vackert
tänkt, men det hela för stillastående. Nästa
sceniska verk, som länge sysselsatt P.-B.,
var Ran, hvars textbok utgafs 1898 och som
uppfördes på K. operan 1903. Här hade han
förmått långt bättre förverkliga sina syften;
det inhemska ämnet är dramatiskt utformadt och,
frånsedt en del filosoferande natursymbolik,
den nordiska medeltidstonen i ord och melodi väl
träffad, ledmotivstekniken rikligt använd och
orkesterpartiet tillräckligt fängslande. En
episod af utomordentlig verkan är den i
sista aktens bröllopsfest, då den tjusande
glada dansleken plötsligt afbrytes genom en
vålnadslik uppenbarelse af den forne, från
Rans rike återuppståndne brudgummen. Ett
anspråkslösare alster var sagospelet Lyckan
(texten tr. 1903; pjäsen uppf. s. å.), med
stämningsfull och nätt musik. I musikdramat
Arnljot, som uppfördes på K. operan 1910 och
innebär ett poetiskt förhärligande af Jämtland,
utgör textboken (tr. 1906) en fullgod tragedi med
kämpastarka karaktärer, fortlöpande dramatisk
rörelse och valstuderad fornnordisk diktion. I
musiken därtill har tonsättaren sträfvat efter
en stram och förenklad, från tyngande tyskeri
frigjord stil, en rytmisk deklamation, som låter
texten behålla sina språkliga valörer och ej
undanskymmas af musiken, hvilken här snarare blir
underordnad. Helgjutnast är den måleriska andra
akten med sin rika vildmarksstämning. "Arnljot"
har äfven uppförts som taldrama (med delvis
illustrerande musik) på Frösön och vid
Uppsala. Om "Ran" i sitt ämne ledde tanken till
Wagners "Tannhäuser", synes P.-B. ha afsett
att bjuda ett slags svensk motsvarighet till
"Mästersångarna" i sitt 1912 utgifna drama
Domedagsprofeterna med ämne från 1640-talets
Uppsala, ett dramatiskt liffullt, sommargladt
förhärligande af ungdomlig handlingskrafts seger
öfver pedanteriet. Texten är liksom i "Arnljot"
mest på rytmisk prosa, och den vardande musiken
till denna ypperliga komedi tycks gå i stil med
"Arnljots".
Mycken strid har P.-B. väckt omkring sitt namn
med sin musikkritiska framfärd. I denna har han
tillämpat vissa ledande principer, som kunna
sammanfattas så, att den germanska tonkonsten är
den enda, som egentligen bör ligga svenskarna
om hjärtat, att öfrig europeisk musik från
sista århundradet erbjuder föga af äkta halt,
att akademiväsendet bör bekämpas såsom härd
för sterilitet och medelmåttors beskyddande,
att personkult inom den utöfvande tonkonsten är
af ondo samt att de högre sällskapskretsarnas
musikintresse är af misstänkt slag såsom
i regel gående ut på sådan personkult
jämte sensationslust och sinnesretning eller
mode-snobberi. Onekligen har han genom kunnighet
och entusiasm, understödd af en klar och flytande
vältalig, om än stundom i öfversvinnliga lyrismer
och filosofemer sig förlorande stil, bidragit
till bättre förstående af musikens högsta värden
(isht Wagner), men har å andra sidan af sin
stridslystnad och böjelse för sarkasmer förledts
att i oträngdt mål såra och icke nog skilja på
striden för sina ideal och fejden mot misshagliga personer. I
bokform har han framställt sina tankar i
broschyren Svensk musikkultur (1911) och det
briljant skrifna arbetet Richard Wagner som
kulturföreteelse (1913; urspr. föreläsningar),
en kritisk värdesättning med anknytning till
Nietzsche och de Gobineau-Chamberlainska
rasteorierna. Han har öfversatt Wagners
"Skrifter i urval" (1902), Nietzsches "Tragediens
födelse" (s. å.) och "Så talade Zarathustra"
(1913) samt Wagners "Tristan och Isoide"
(1909). E. F-t.
Peterspenningen (lat. denarius
[beati] Petri) l. Romarskotten, en skatt till
påfvestolen från vissa kristna länder under
medeltiden. En sådan skatt omtalas i England
redan på 700-talet. Den synes ha uppkommit
så, att den mäktige konungen Offa af Mercia
(757–796) grundade ett kapital för underhåll
af de många engelske pilgrimerna i Rom. Denna
uppgift fick påfven sedan öfvertaga mot, att en
årlig afgift betalades till honom från Offas
rike. Uppgiften glömdes snart, men ej afgiften,
som vidgades till en fast årlig skatt till
påfven, en penny för hvarje engelsman. Efter
midten af 900-talet var den säkert erkänd i
England. Sedan 1000-talet var den införd i
Danmark och Polen, något senare i Sverige och
Norge (äfven på Island), måhända under inverkan
af engelska missionärer. Uttryckligen omnämnd
för Sverige är den emellertid först i en påflig
bulla af 1154, i sammanhang med några genom
legaten Nicolaus Albanensis på kyrkomötet
i Linköping 1152 vidtagna anordningar. Man
synes dock ej af ordalagen med säkerhet kunna
sluta till, att förslaget om peterspenningens
erläggande först vid detta möte blifvit väckt
och antaget. Den blef för öfrigt aldrig införd i
hela Sverige: hvarken i Finland eller i Norrland
n. om Gästrikland erlades densamma. Icke heller
utgick den öfverallt lika. I Uppsala stift erlade
sålunda hvar och en, "som odlade och sådde",
för sig och sin familj en penning (1/8 örtug). I
de öfriga stiften uppges den ha utgått med 1/2
penning, och stundom synes man ha begagnat sig
af denna skatt för att på samma gång tillgodose
andra kyrkliga behof. I större delen af Strängnäs
stift erlades "pro censu romano" 3 penningar,
af hvilka påfliga kammaren dock fick endast
1/6 (d. v. s. 1/2 penning); resten gick till
domkyrkan, till johanniterna i Eskilstuna och ett
par prebenden. Inom Rekarna uppges t. o. m. 4
penningar ha erlagts med en motsvarande
fördelning. I Skara stift uppges domprosten
ha haft hela peterspenningen från Värmland
och någon del af Dal samt 1/3 af densamma i
det öfriga stiftet. Hurudan fördelningen inom
Skara stift för öfrigt varit är obekant. För
uppbörden af peterspenningen, liksom af andra
skatter till kurian, hitsändes tid efter annan
påfliga uppbördsmän. Man eger ännu i behåll
räkenskaper eller berättelser från åtskilliga af
dessa. Norrmannen P. A. Munch har sålunda efter
handskrifter i Vatikanen utgifvit "Pavelige
nuntiers regnskabs- og dagböger förte under
tiendeopkrævningen i Norden 1282–1334" (1864). En
annan ur Vatikanen hämtad framställning (afgifven
till påfven omkr. 1321) af svensken Nicolaus
Sigvasti är tryckt i "Svenskt diplomatarium"
III. I svenska Riksarkivet finns en utförlig
redogörelse för uppbörden af denna skatt från
Uppsala stift under åren 1333–50, afgifven
inför legaten Johannes Guilaberti (tr. i
"Svenskt diplomata-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
