Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Picea, Gransläktet - Picein, kem. - Picenter. Se Picenum - Picenum - Pichegru, Charles - Pichincha - Pichler. 1. Antonio (eg. Joseph Anton) P. - Pichler. 2. Giovanni (Johann Anton) P. - Pichler. 3. Luigi (Ludwig) P. - Pichler, Karoline - Pichon, Stephen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
817
Picein-Pichon
818
Coniferæ, pl. I, pl. II, fig. 13, och pl. III,
Himalaya, sp. 706, samt Amerika, sp. 804, 805.
G. L-m.
Picein, kem., en glykosid C14 H18 07
+ H2 O, som förekommer i granbarr.
II. E.
Picenter. Se P i c e n u m. Picënum, landskap
i det forna Italien vid Adriatiska hafvet,
gränsande i n. och v. till Umbrien (gränsfloden
var Æsis), i v. till sabinernas land och i
s. till vestinernas (floden Matrimus). Invånarna,
picenter, som voro af sabinsk stam, ingingo
förbund med romarna 299 f. Kr., men af-föllo 269
och blefvo då underkufvade. Af landskapets städer
må nämnas Ancona (af grekiskt ursprung). Firmum,
Hadria samt hufvudstaden Ascu-lum, med skyddadt
läge vid floden Truentus. Se Speranza, "II
Piceno" (2 bd, 1900). Jfr Italiens fornspråk,
sp. 1069 och 1073. R.Tdh.» Pichegru [pijgry’],
Charles, fransk general, f. 1761, d. 1804,
var någon tid repetitör vid krigsskolan i
Brienne (där bl. a. Napoleon Bonaparte var hans
lärjunge), tog 1783 tjänst vid artilleriet,
men kunde till följd af sin ofrälse börd icke
vinna officersbefordran, hvarför han med ifver
kastade sig i revolutionens armar. 1793 förde
P. en bataljon nationalgarde vid nordarmén,
kämpade sedermera under Hoche och ställdes
1794 i spetsen för nordarmén. Om han också
icke vann några lysande segrar, var hans
krigföring dock lycklig, och eröfringen af
Holland vintern 1794-95 bidrog väsentligt
till första koalitionskrigets slut. Ställd i
spetsen för Rhen- och Moselle-armén 1795, trädde
P. i förbindelse med emigranternas ledare,
prinsen af Condé, och förde kriget så lamt,
att han 1796 miste befälet. Hans anseende var
dock så stort, att man på något sätt ansåg
sig böra hålla honom skadeslös. Den honom
erbjudna sändebudsposten i Stockholm afslog han
emellertid. Efter att i mars 1797 ha blifvit
president i den ena af nationalrepresentationens
kamrar (De femhundras råd), anklagades han af
sina motståndare för bourbonska stämplingar
mot direktoriet, deporterades efter dettas
statskupp 18 fructidor år V (4 sept. 1797) till
Guyana, men rymde 1798 därifrån till England
och inledde med Georges Cadoudal (se denne)
en sammansvärjning, riktad mot förste konsuln
Napoleon Bonaparte. Han kastades i fängelse
1804 och bekände utan omsvep vid förhören,
att hans af sikt varit att bana bourbonerna
väg till tronen. 6 apr. anträffades han strypt
i fängelset; antagligen hade han själf burit
hand på sig. Se L. E. Daudet, "Conjuration de
P." (1901), och Barbey, "La mört de P." (1909).
C. o. N.
Pichincha [pitji’ntʃa]. 1. Vulkan i Ecuador,
på Andernas västra kedja, v. n. v. om Quito,
som den 1566, 1575 och 1660 hemsökte med askregn,
slutligen äfven med en fruktansvärd jordbäfning,
är ett massiv med 6 toppar i två afdelningar:
i n. ö.
Rucu P. (4,737 m.) och i s. v. Guagua P. (4,787
m.). ur hvars 1 km. breda toppkrater en
pelare af vattenånga uppstiger. – 2. Provins
i Ecuador, omfattande Quitos högslätt och
Andeskedjorna på ömse sidor om denna, med
vulkanen P. på den västra och Antisana på
den östra. 21,500 kvkm. 205,000 inv. (1893),
flertalet indianer och blandfolk. Högslätten är
skoglös, men rikt bevattnad genom Guallabamba
(Esmeraldas källflod) och i sin västra del
synnerligen fruktbar (majs, europeiska sädesslag,
skidfrukter, potatis samt i de hetare delarna
äfven bomull, kakao och sockerrör). Tillverkning
af ylle- och bomullstyger samt hattar. Svafvel
finnes i stor myckenhet. – Hufvudstad är Quito.
1 o. 2. J. F. N.
PFchler. 1. Antonio (eg. Joseph Anton) P.,
tyrolsk stensnidare, ansedd som återupp-lifvare
af den konst han öfvade, f. 1697 i Brixen,
d. 1779 i Rom, skulle först bli köpman,
men kom till Neapel och fick där lust för
stensnideriet. Han utförde omkr. 40 arbeten
dels af egen uppfinning, dels efter antiken. -
2. Giovanni (Johann Anton) P., den föregåendes
son, stensnidare, f. 1734 i Neapel, d. 1791
i Rom, blef ännu mera berömd än fadern,
och de af honom skurna gemmer-na (se G e m,
fig. 13), ha jämförts med dem, som härröra från
"Cinquecento", hvarförutom många, innan han
signerade dem, af konsthandlarna utan hans
vetskap såldes som antika. Han var äfven en
skicklig pastellmålare. - 3. L u i gi (L u d w
i g) P., den föregåendes halfbroder, sin tids
mest upp-burne stensnidare, f. 1773 i Rom, d. där
1854, var verksam företrädesvis i Wien (där han
1818 blef professor i gravörkonst) och i Rom.
PFchler, Karolin e, österrikisk författarinna,
född vonGreiner, f. 1769 i Wien, d. där 1843,
fick en lärdt vitter uppfostran, äktade 1796
sedermera regeringsrådet A. Pichler och gjorde
sitt hem till en samlingsplats för Wiens
litterära värld. Hon uppträdde med idyller på
prosa (Gleichnisse, 1800, m. fl.) och på vers
(Idyllen, 1803), flera fosterländska skådespel,
dock utan dramatiskt värde, lyriska dikter
(Gedichte, 1822), noveller och romaner med ämnen
mestadels ur Österrikes historia. Hennes romaner
äro vidtsväfvande i stilen, men burna af en hög,
sedlig anda. Här må nämnas Agathokles (1808),
Frauenwürde (1818), Die belagerung Wiens (1824)
och Die schweden in Prag (1827; "Sven-skarne
i Prag", 1832-33). Fru P :s innehållsrika
memoarverk Denkwürdigkeiten aus meinem leben
utgafs i 4 bd 1844, hennes Sämmtliche werke i
60 bd 1828-44.
Pichon [pijå7], Stephen, fransk politiker,
diplomat och publicist, f. 10 aug. 1857
i Ar-nay-le-Duc (dep. Cõte d’Or), började
1878 sin tid-ningsmannabana och blef 1880
medarbetare i Cle-menceaus tidning "Justice",
invaldes 1882 i Paris’ municipalråd och blef
1885 led. af deputeradekammaren, där han slöt
sig till yttersta vänstern. Vid 1893 års val
föll P. igenom, blef 1894 franskt sändebud hos
republiken Haiti, 1896 i Rio de Janeiro och
1897 i Peking, där han bl. a. hade att utstå
legationernas belägring under boxarupproret
1900. Från Peking förflyttades han 1901 som
generalresi-dent till Tunisien, gjorde sig
där bemärkt för administrativ duglighet
och valdes i jan. 1906 till senator (för
Jura). P. bibehöll generalresidentpo-sten, tills
han (okt. s. å.) blef utrikesminister i Cle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
