Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pisidien - Pisidium, zool. - Pisino - Pisistrarus och Pisistratiderna. Se Peisistratos - Piska - Piskbalkong. Se Balkong - Piskfisken, zool. - Piskförare. Se Piska - Piskhållare - Piskhängare - Piskmasken, zool. Se Trichotrachelidæ - Pisksnärtormarna, zool. Se Natt-trädormarna - Piso, en familj af den romerska gens Calpurnia - Piso. 1. Lucius Calpurnius P. - Piso. 2. Lucius Calpurnius P. Cæsoninus - Piso. 3. Cnejus Calpurnius P. - Piso. 4. Cajus Calpurnius P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
945
Pisidium-Piso
946
bekant, utom Strabons uppgift, att de voro
skilda från solymerna, hvilka sannolikt voro
semiter. Tidigt bodde i dessa bergstrakter
äfven andra stammar, kabaler, milyer m. fl.,
hvilkas härkomst, liksom isauriernas och
lykaonernas, är fullkomligt okänd. Pisiderna
voro ett tappert bergsfolk, som ofullständigt
underkufvades af de makter, som efter hvartannat
behärskade Mindre Asien. De omnämnas först af
Xenofon i dennes 7’Anabasis". På Strabons tid
(l:a årh. f. Kr.) lydde de under romarna,
men styrdes af sina egna stamhöfdingar och
behöllo i allmänhet sina rofgiriga vanor,
för hvilka de förut gjort sig kända. De
förnämsta städerna i P. voro Sagalassos,
Termessos, Kremna, Selge och Pednelissos.
(J- ^- N-)
Pisidium, zool., ett musselsläkte med
litet, ägg-formigt, oliksidigt skal; det
lefver i sötvatten och har en kosmopolitisk
utbredning. Flera arter tillhöra Sveriges fauna.
L-e.
Pisino [-små; ty. Mitterburg,
serb. Pazin], stad i Istrien, vid
Foiba och järnvägen Trieste-Pola. 3,800
inv. (1900; som kommun 16,141). Gymnasium,
realgymnasium, lärarseminarium. Vinodling.
J- F- N-
Pisi’stratus och Pisistr ät ide r n a. Se
Peisistratos.
Piska, redskap vid körning. Vid körning bör
kusken vara utrustad med en piska (se fig. 1),
som
Fig. 1. Piskor, de två öfre för par-
och enbetskörning, de två undre spann- och
tandempiskor.
ofta nog måste tillgripas för att ge hästen
lugnande, framåtdrifvande, styrande och - i
nödfall - äfven straffande "hjälper". Piskan
hålles af kusken i högra handen i samma höjd
som den vänstra, skaftet framför vänstra axeln
och på ungefär 20 cm afstånd därifrån; handtaget
fattas omkr. 10 cm. ofvanför ändan, och man skall
undvika att hålla piskan som ett metspö. Det
är med handlofven och icke med hela armen, som
piskan, vare sig till hjälp eller straff, skall
användas på hästen. Handlofven vrides härvid
antingen till höger eller vänster, och snärten,
kastad fram i riktning nerifrån och uppåt, skall
i allmänhet träffa hästen på bogbladet. Att rätt
sköta piskan, särskildt spannpiskan, är en stor
konst. Jfr Korkonst. - Vid hästens löpande i
lina (se L o n-g e r a) skötes piskan vanligen
af en särskild p i s k-förare, som på volten
bör gå mellan linföraren och hästen. Piskan
hålles då i den närmast hästen varande handen
med sänkt spets och snärten släpande på marken
eller upptagen i handen. Användes ej särskild
piskförare, hålles linan vid höger (vänster)
volt i den högra (vänstra) handen och piskan i
den vänstra (högra).
Yid parforsjakt (se J a k t r i d n i n g)
användes s. k. ridpiska (fig. 2)
vanligen af master,
Fig. 2. Kidpiska.
huntsman och pikör, som
närmast ha hand om hundarna.
B- °-m-
Piskbalkong. Se Balkong.
Piskfisken, Heniochus macrolepidotus, zool.,
är den mest kända arten af sitt släkte,
som tillhör familjen Chætodontidæ bland de
taggfeniga benfiskarna. Den utmärkes liksom
samsläktingarna af den till ett långt,
snärtlikt bihang förlängda fjärde strålen i
ryggfenan. Den är blåhvitaktig, med två breda,
svarta tvärband på kroppen. Den tillhör Indiska
och Stilla hafven och anses i Indien läcker.
R- L-*
Piskförare. Se Piska.
Piskhållare, en hylsa (se fig.), vanligen af
svartlackerad plåt eller läder, som anbringas
på kuskbocken eller dess skärm och i hvilken
piskan ställes, då den ej hålles af kusken.
B. C-m.
Piskhållare.
Piskhängare.
Piskhängare, en anordning, vanligen
bestående af svarfvade trissor af trä, för
piskans upphängning, så att piskbågen kan
bibehålla sin vackra svängda form (se fig.).
B. O-m.
Piskmasken, zool. Se Trichotrachelidæ.
Pisksnärtormarna, zool. Se Natt-trädormarna.
Piso, en familj af den romerska (plebejiska)
gens Calpurnia (se Calpurnius). - 1. Lucius
Calpurnius P., med tillnamnet Frugi (den
redlige), var folktribun 149 f. Kr. och
genomdref Lex calpurnia de repetundis, en lag mot
ståthållarnas utpressningar i provinserna. Konsul
133 f. Kr., var han motståndare till Tiberius
Gracchus. P. författade ett historieverk,
Annales, som sedermera tjänade Livius o. a. till
källa. - 2. Lucius Calpurnius P. Cæsoninus,
fader till Cæsars sista maka, Calpurnia, stod
som konsul 58 f. Kr. på Clodius’ sida. Sedan
dess hatade Cicero honom och angrep honom
bl. a. i det för författaren föga hedrande talet
"mot Piso". Han var också historieskrifvare;
af hans Annales finnas endast fragment. -
3. Cnejus Calpurnius P., konsul 7 f. Kr., blef
17 e. Kr. sänd till Syrien som ståthållare
för att öfvervaka Germanicus, hvilken som ett
slags generalguvernör i de östra provinserna
skulle ordna Asiens angelägenheter. Hans
förhållande till Germanicus var icke det bästa,
och då denne år 19 afled, beskylldes P. att ha
förgiftat honom. Han blef ställd till rätta,
men fanns, innan rättegången hunnit afslutas,
en morgon död i sitt hem, efter all sannolikhet
genom själfmord. - 4. Ca j us Calpurnius P.,
en särskildt som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
