Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polarländer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolonierna, är +0,5° och vid Upernivik, den
nordligaste, -10,6°. Medeltemperaturen för de
3 sommarmånaderna är på båda ställena +8,9°,
men för de 3 vintermånaderna -6,6° på förra cch
-21,6° på senare stället. De observationer,
som under ett helt år togos på "Alert"
vid Floeberg
Beach under 82° 27’ och samtidigt (1875–76) på
"Discovery" i Lady Franklin bay under 81° 44’
n. br., gåfvo till resultat på förra stället:
sommartemperatur +1,1°, vintertemperatur
-38°, årstemperatur -19,4°, på senare stället
resp. +0,6°,
-38,2° och -20°. Minimitemperaturen var på
förra stället -58,3°, på det senare -56,6°,
båda i mars månad. Dessa iakttagelser må
jämföras med dem Nordenskiöld gjorde vid
Mosselbay på norra kusten af Spetsbergen
(79° 54’ n. br.) samt Weyprecht och Leigh
Smith på södra kusten af Frans Josefs land.
Vid dessa stationer äro vintrarna
mindre stränga till följd af grannskapet till
öppna hafvet. På Frans Josefs land var minimum
under vintern -41,7° och medeltemperaturen
-32,2°. vid Vegas vinterkvarter på 67°
5’ n. br. var minimum under vintern -45,7°.
På polarhafvet synes det vara relativt varmare.
Under "Frams" expedition observerades på 80° 8’
n. br. ett medium för juli af +0,3°, för mars
af -37,1° och för året af -18,7°; under 84°
40’ n. br. voro motsvarande siffror -0,3°,
-37,2° (i februari) och -20,5°.
Temperaturen och isens rörelse äro beroende af
vindarnas riktning, hvilka t. ex. vid Scoresby
sund på Grönlands östra kust kunna medföra
en temperaturväxling under en timme af 24°
(från -20° till +4°). En sådan inträffar,
då vinden blåser från det höga inlandet mot
kusten, och beror på att denna vind är torr
föhnvind, hvars värme framkallas af mekaniska
krafter, när luften störtar utför höga,
branta bergssluttningar. Närheten af varma
hafsströmmar inverkar naturligtvis mildrande
på klimatet, såsom på Grönlands sydkust, där en
arm af den s. k. Golfströmmen gör sig gällande,
likaledes och af samma anledning på Spetsbergen,
och äfven på Frans Josefs land iakttager man
en mildare temperatur om vintern vid sydliga
vindar, som komma från de genom den atlantiska
varma hafsströmmen förorsakade stora öppna
vattenytorna.
Utmärkande för polarländerna är deras starka
nedisning. Grönland är täckt af en väldig
inlandsis, som lämnar endast vissa kuststräckor
öppna, och de andra polaröarna äro likaledes
till större eller mindre delar upptagna af
inlandsis, från hvilken glaciärer gå ned
i dalarna, där ej isfältet själft går ända
fram till kusten. Minst är detta fallet med
Spetsbergsgruppen, som väl har glaciärer i
mängd, men endast på Nordöstlandet en verklig
inlandsis. Likaledes saknas inlandsis på
kontinenterna inom polarområdet samt på öarna
närmast den nordamerikanska kontinenten. Först
på Ellesmereland träffas den. Från glaciärerna
härstamma de isberg, som drifva omkring i
Ishafvet och därifrån föras till långt sydligare
trakter.
Polarländernas växtvärld kallas arktisk
flora. Växtligheten i dessa kalla trakter
har måst anpassa sig efter klimatet och
erbjuder därför vissa egendomligheter, som
närmare studerats under de många arktiska
expeditionerna. Större delen af polarländerna
utgöres af en fjällhed, som fullständigt
saknar all trädväxt och där växtvärlden
ej ens förslår att fullständigt täcka
marken. Växtindividerna stå enstaka, mer
eller mindre långt ifrån hvarandra, och mellan
dem ser man den steniga, sandiga eller leriga
undergrunden, som i regel ger landskapet sin
färg. Detta beror väsentligen på att värme
saknas, men också för stora områden på den torra
och kalla polarvinden, som under vissa delar af
året åstadkommer utomordentlig torrhet. Dessa
bägge faktorer verka olika kraftigt och orsaka,
att fjällheden får olika beskaffenhet på skilda
ställen. Där naturförhållandena, t. ex. på norra
Europas tundror, äro allra ogynnsammast, uppstår
en lafhed af skorplafvar (Ochrolechia
tartarea). Annars är det oftast busklafvar,
såsom renlafven (Cladonia rangiferina) och
andra arter af detta släkte jämte släktena
Platysma, Cetraria, Alectoria o. a., som
bilda det sparsamma växttäcket öfver nästan
omätliga sträckor i det nordligaste Europa
och Amerika. Mellan lafvarna krypa enstaka
dvärgbuskar af kråkbär, dvärgbjörk, en samt
några ljungväxter. Enstaka finner man individer
af ett par kärlkryptogamer (Lycopodium) och
monokotyledoner (Carex, Juncus, Aira, Nardus
o. a.). Där förhållandena äro något gynnsammare,
komma de nyssnämnda växterna att dominera på
lafvarnas bekostnad, och till dem sluta sig då
särskildt Salices och buskartade ljungväxter
(Andromeda tetragona, Arctostaphylos alpina,
Loiseleuria procumbens, Rhododendron lapponicum,
Vaccinium, Ledum) samt fjällsippan
(Dryas). Äfven örter, såsom bland gräsen
arter af släktena Poa, Festuca, Trisetum,
Hierochloa och bland dikotyledonerna af släktena
Silene, Viscaria, Draba, Braya, Campanula,
Papaver, Hanunculus, Saxifraga, Potentilla,
Pedicularis m. fl., finnas enstaka inströdda
i fjällheden. Sträckvis dominera dock mossor,
på torrare ställen företrädesvis Polytrichum,
på fuktigare hvitmossor (Sphagnum). Sådan,
artfattig och enformig, ter sig i allmänhet
de arktiska ländernas växtvärld, men på mindre
områden: i floddalarna, i bottnen på fjordarna,
på solöppna, väl och jämnt bevattnade områden
med god, lucker jord, utvecklar den sig till
en oväntad frodighet och artrikedom. Det är
hufvudsakligen blomstermattor, mera sällan
gräsmattor, som på sådana ställen bildas med en
mängd arter af särskildt de senast uppräknade,
men äfven många andra släkten. Så har man
t. ex. på Novaja Zemlja iakttagit fläckar,
där, på en yta af endast några få kvadratmeter,
omkr. 50 olika arter blomsterväxter funnits.
Växternas utseende och öfriga beskaffenhet
äro till väsentlig grad beroende på de yttre
förhållanden, under hvilka de lefva. Därför är
ock den arktiska floran i hög grad underkastad en
tillpassning för de extrema klimatförhållandena
i polartrakterna. Sålunda äro med ytterst få
undantag (Koenigia, Gentiana) alla växter
fleråriga. Under den utomordentligt korta
sommaren (1 1/2–3 månader) skulle enåriga svårligen
hinna få mogna frön. Värmen måste begagnas,
medan den finnes. Därför äro de också nästan alla
vårväxter, d. v. s. stå från hösten med redan i
knopp anlagda blommor, hvilka på några få dagar,
"liksom med ett trollslag", växa ut, blomma, bli
befruktade och mogna sina frön. Själfbefruktning
har vida större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
