Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polen - Polén, Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emigranterna, som särskildt i Frankrike sökte skapa
nya kulturella stödjepunkter, öfvervakades
misstänksamt af Rysslands diplomater. Den
polska orosandan kom sedan närmast till
utbrott i det österrikiska kronlandet
Galizien, som intellektuellt behärskades
af "republiken" Krakau; upproret där 1846
var dock lika mycket riktadt mot de store
godsegarnas förtryck som mot den österrikiska
regeringen. Det medförde Krakaus införlifvande
med monarkien och är f. ö. förknippadt med de
första tecknen till en rutenisk, mot den polska
folkmajoriteten fientlig nationell rörelse. I
det preussiska P. (Posen) hade på 1830-talet
under öfverpresidenten Flottwell ansatser
gjorts till en medveten germaniseringspolitik
(tyskan blef domstolsspråk), men Fredrik Vilhelm
IV sökte från början vinna befolkningen genom
eftergifter i nationalitetsfrågorna. Han lyckades
därmed ej förebygga, att ett uppror (ledt af
Mierosiawski) utbröt i Posen 1848; det medförde
nya, mycket vidtgående eftergifter från konungens
sida. De tysknationelles opposition framdref
ett förslag, att provinsen skulle delas, men
äfven detta förföll, till en del genom Bismarcks
ingripande. Om någon ny germaniseringspolitik
är det dock icke tal före 1872, då Bismarck
förklarade polonismen krig; den nya kursen gjorde
sig märkbar såväl i kyrko- och skolpolitiken
som genom främjande af tysk kolonisation (från
1886). Denna sedan dess alltjämt fullföljda
politik har haft tvifvelaktig framgång och kostat
Preussen stora finansiella offer; den har också,
ehuru den icke tagit så nyckfullt brutala former
som den ryska nationalismen, gjort sina anhängare
("hakatisterna") hjärtligt hatade af den polska
nationen. – I det ryska P. medförde den allmänna
reformpolitiken efter Krimkriget vissa lättnader,
men också många dåraktiga förhoppningar. Alltför
själfständiga agrarpolitiska sträfvanden
föranledde 1860 en konflikt mellan "polska
åkerbrukssällskapet" och regeringen; systematiskt
upprepade nationalpolska demonstrationer,
som anknötos till revolutionsminnena, ökade
spänningen; man petitionerade till kejsaren
om konstitutionens återinförande. Alexander II
sökte lugna sinnena genom att i stället skänka
landet vissa själfständiga förvaltningsorgan
och fann ett verktyg för sin försoningspolitik
i markis Wiełopolski; den "liberale" storfurst
Konstantin blef 1862 landets ståthållare med
denne som högra hand. Det upphetsade folket,
som var säkert om den ryska såväl som den
västeuropeiska liberala opinionens sympatier,
betraktade allt detta blott som en afbetalning;
dess kraf accentuerades genom attentat mot den
nya regeringens representanter. Dessa sågo i en
plötslig rekrytutskrifning ett medel att aflägsna
de oroligaste elementen (jan. 1863), men denna
blef signalen till allmänt uppror. Mierosławski
blef af en provisorisk regering utsedd till
"diktator" (efter honom Langiewicz), men
inga militära maktmedel stodo som 1830 till
revolutionsledningens förfogande; resningen spred
sig öfver vida områden (äfven till Litauen),
men insurgenternas oorganiserade skaror dukade
snart under för de ryska trupperna. Englands och
Frankrikes regeringar gjorde väl diplomatiska
föreställningar till P:s förmån, och äfven
Österrike yttrade sig förbehållsamt i samma
riktning, men Preussen gaf Ryssland sitt
obetingade stöd. Interventionen
afvisades, och P:s förhållanden nyordnades i
enlighet med den aggressiva ryska nationalismens
teorier, som i detta fall formulerades af
Katkov. En sträng repression, ledd af den
nye generalguvernören Berg i P. och af
Muraviev i Litauen, åtföljdes af en mot
kyrkan och den polska öfverklassen riktad
lagstiftning. Russificeringen genomfördes
under de följande åren systematiskt på alla
statslifvets områden; den polska nationaliteten
skulle om möjligt utrotas. Principiellt
har därutinnan intet ändrats, om än den
politiska kursen något växlat under olika
generalguvernörer. Den nationalism, som efter
revolutionen 1906 kommit till makten i Ryssland,
har icke visat sig välvilligare mot P. än
enväldets okontrollerade byråkrati. Den (på
grund af särskild lagstiftning) relativt fåtaliga
polska "kolon" i den ryska riksduman har i regel
sällat sig till den maktlösa oppositionen. –
Endast i Galizien, under österrikisk öfverhöghet,
ha polackerna funnit utrymme för sin nationalitet
och kultur. "Den polska klubben" har spelat
en stor roll i det moderna Österrikes
parlamentariska lif, och polacker ha varit
inflytelserika medlemmar af regeringen (Badeni,
Goluchovski, Bilinski). Ståthållarposten
i Lemberg är reserverad åt infödda; den
galiziska landtdagen behärskas af den polska
majoriteten, om också rutenerna tränga sig
alltmer fram. Kulturellt äro Lemberg och
Krakau centralpunkter för hela den polska
nationens lif, och denna nation är alltjämt
lifskraftig och utvecklingsduglig. Litt.:
Bibliografier af Estreicher och Finkel, Roepell
och Caro, "Geschichte Polens" (5 bd, 1840–88),
hufvudarbetet för medeltiden, Brandenburger,
"Polnische geschichte" (1907), Liske, "Öfversikt
af den polska litteraturen med särskildt afseende
på den svenska historien" (i "Hist. bibl.",
1875–79), Wotschke, "Geschichte der reformation
in Polen", De Noailles, "Henri de Valois et
la Pologne en 1572" (3 bd, 1867), Roepell,
"Polen um die mitte des 18. jahrhunderts"
(1876), Nisbet Bain, "Polens siste konung"
(sv. öfv. 1914), Lehtonen, "Der untergang Polens
in seinen wichtigsten ursachen dargestellt"
(1904). För författningshistorien: Hüppe,
"Verfassung der republik Polen" (1867),
Kutrzeba, "Historya ustroju Polski w zasysie"
(2:a uppl. 1908; tysk öfv. 1912), Almquist,
"Polskt författningslif under Sigismund III" (i
"Hist. tidskr.", 1912). Sammanfattande arbeten på
polska: Szujski, "Dzieje Polski" (4 bd, 1862–65,
ny uppl. 1894–95), Bobrzyński, "Dzieje Polski
w zarysie" (1879, ny uppl. i 2 bd, 1887–90),
Koneczny, "Dzieje Polski za Piastów" (1902) och
"Dzieje Polski za Jagiellonów" (1903). Jfr
om andra moderna polska historiker Polska
litteraturen. Nyutkommande arbeten på polska
refereras i "Zeitschrift für osteuropäische
geschichte" (från 1911).
H. A-t.
Polén, Fredrik, finsk författare, f. 1823 i
Pieksämäki, Savolaks, d. 1884, anslogs i sin
ungdom varmt af sträfvandena för finska språket
och litteraturen, samt uppträdde redan tidigt
i den af Ahlqvist o. a. uppsatta tidningen
"Suometar". Som hufvudredaktör för denna tidning
(1852–56) bragte P. dess prenumerantantal
till det då oerhörda talet 4,600, hvilken
framgång till någon del bör tillskrifvas hans
lätta skrifsätt. Efter skiftande verksamhet i
publicitetens och skolans tjänst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
