Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Politisk förbrytelse, jur. - Politisk geografi. Se Geografi, sp. 964 - Politisk historia. Se Historia, sp. 770 - Politisk jämvikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1245
Politisk geografi-Politisk jämvikt
1246
I allmänhet har man i anslutning till den
belgiska lagen velat begränsa undantaget till
brott, som stå i direkt sammanhang med en
statsförbrytelse, hvarvid man i senaste tid,
särskildt i den norska ut-lämningslagen af 1908,
sökt fastslå, att det skall föreligga ett samband
med en verkligen föröfvad statsförbrytelse, icke
t. ex. ett blott syfte att främja en dylik. I
den schweiziska utlämningslagen af 1892 har man
emellertid åtnöjt sig med en allmän föreskrift
om, att förbundsdomstolen (Bundesgeriaht)
skall af göra, huruvida ett brott, för hvilket
utlämning begäres, i det föreliggande fallet
öfvervägande har karaktären af en icke-politisk
förbrytelse. Och samma grundsats har kommit till
uttryck i den svenska utlämningslagen af 1913.
Då emellertid enligt den förutnämnda,
härskande uppfattningen äfven attentat
mot statsöfverhufvud äro att anse som
politiska brott, tillades, på grund af ett
särskildt aktuellt fall, 1856 i den belgiska
utlämningslagen följande klausul: "Som politiskt
brott eller en därmed sammanhängande gärning
skall icke anses förgripelse mot en främmande
statschefs person eller mot medlemmar af hans
familj, då denna förgripelse har karaktären
af dråp, mord eller förgiftning". Denna
s. k. attentatsklausul har sedermera allmänt
intagits i utläm-ningstraktaterna. England
har emellertid icke upptagit den; och den
nyssnämnda schweiziska lagen har ansett
sig kunna öfverlämna äfven dessa fall åt
förbundsdomstolens fria prof ning. I den svenska
utlämningslagen intogs den emellertid trots
åtskilligt motstånd inom riksdagen. Slutligen
är att märka, att inom några af de senaste
utlämnings-traktaterna mellan vissa smärre
amerikanska stater äfven gjorts ett undantag från
utlämningsförbudet i fråga om anarkistattentat
i allmänhet (anar-chistical attempts). Detta
uppslag har dock hittills icke rönt någon
efterföljd. Jfr U 11 ä m-nandeafförbrytare.
N. S-g.
Politisk geografi. Se Geografi, sp. 964.
Politisk historia. Se Historia, sp. 770.
Politisk jämvikt är ett sådant förhållande mellan
ett flertal stater med en gemensam politisk
intressesfär, att ingen af dem allvarligt hotar
de andras lifsintressen. Då förutsättningen
härför är dels en mångfald stater, dels den
enande intressesfären, kunna de stater, som
stå i ett dylikt förhållande till hvarandra,
sägas bilda ett jämviktssystem. För att ett
sådant skall komma till stånd och bestå,
fordras emellertid en kulturell gemenskap,
som möjliggör diplomatiska förbindelser mellan
de re-spektiva staterna, men också, att dessas
maktmedel till arten’ äro så likformiga, att en
alltför stor maktutveckling på ett eller annat
håll kan mötvägas genom en sammanslutning mellan
de öfriga. De nu angifna förutsättningarna
ha förefunnits i synnerhet i Europa, och det
var också i denna världsdel, som ett verkligt
politiskt jämviktssystem först uppstod. Ej heller
den europeiska kulturen har dock alltid förmått
åvägabringa ett sådant. Visserligen framträdde
redan under forntiden starka ansatser därtill i
de grekiska stadsstaternas inbördes förhållande,
men de förmådde ej hålla stången mot den
macedoniska militärmonarkiens nya maktmedel,
och så uppstod en hela kulturområdet vid
östra Medelhafvet omfattande universalmonarki,
Alexander den stores. De välden, hvari denna
sönderföll, försökte i någon mån en
jämviktspolitik mot Kom; för att bli effektiv
hade denna behof t omfatta hela Medelhafsområdet,
men därtill saknades den nödiga kulturella
gemenskapen, och så blef jämviktssystemets
motsats, universalmonarkien, nu i romersk form,
till sist fullständigt rådande i den antika
kulturvärlden. Genom den germanska folkvandringen
fick Västerlandet åter en mångfald stater, men
under hela medeltiden saknades den kulturella
förutsättningen för sådana förbindelser dem
emellan, som ett jämviktssystem skulle kraft, och
de, som förekommo, tjänade de universalmonarkiska
tendenser af kejserlig eller påflig art, hvilka
nu gjorde sig gällande. Det var först när dessa
vid öfvergången till nyare tiden öfvervunnos
(jfr M a c h i a v e 11 i), som jämviktstanken på
fullt allvar trängde sig fram. Det skedde först i
Italien, som då omslöt en mångfald småstater med
hög kultur, men detta italienska jämviktssystem
utbredde sig utom Italien genom Frankrikes,
Spaniens och Österrikes inblandning i de
italienska angelägenheterna och växte slutligen
ut till ett allmänt europeiskt genom fruktan
för den universalmonarki, hvarmed habsburgska
huset under 1500-talet hotade Europa. Nu blef
emellertid den genom reformationen framkallade
religiösa motsatsen också en viktig mellanfolklig
politisk faktor, men då denna fick sin karaktär
af det habsburgska husets partitagande
för motreforma-tionen (se d. o.), kom det
protestantiska religionsintresset att väsentligt
sammanfalla med jämviktsintresset. Till
följd häraf kunde det katolska Frankrike,
för hvars storhetssträfvanden den habsburgska
universalmonarkiska politiken var en fara och
ett hinder, förbinda sig med de protestantiska
staterna, och då därigenom (under Trettioåriga
kriget) motreformationens kraft bröts, förlorade
den religiösa frågan väsentligen sin betydelse
för den mellanfolkliga politiken. Jämviktsfrågan
var däremot fortfarande af vikt för denna, men
jämvikts-sträfvandet kom nu att rikta sig mot
Frankrike och i viss mån Sverige (under Karl X
Gustaf), som, mäktiga genom den framgångsrika
kampen mot huset Habsburg, i sin ordning hotade
den europeiska jämvikten. Ja, jämviktsfrågan
erhöll härvid en så förhärskande plats i den
mellanfolkliga politiken, att tiden 1648-1789 i
Europas historia blifvit kallad Jämviktssystemets
tidehvarf. Då jämviktens rubbning till förmån för
någon stat till följd af det merkantilistiska
afspärrningssystemet (se Merkantilsystemet)
hotade sjömakternas, Hollands och Englands,
handelsintressen, uppträdde i synnerhet dessa
makter nu som förkämpar för jämvikten. Sedan
faran för Frankrikes öfvermakt afvändts
genom Spanska tronföljdskriget (se d. o.),
antog jämviktssträfvandet formen af en krass
kompensationspolitik: en maktutvidgning på ett
håll skulle motvägas af motsvarande landvinningar
åt andra stater utan hänsyn till de härvid
disponerade områdenas nationalitetsförhållanden
(hvarpå Polens delningar lämna det mest
upprörande exemplet). Detta urartade
jämviktssystem omstörtades genom de franska
revolutionskrigen och den ur dem framgångna
Napoleonska universalmonarkien. Dennas bekämpande
lät jämviktspolitiken åter komma till heders,
men gjorde också nationalitetsprincipen (se
d. o.) aktuell. Med åsidosättande af denna sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
