Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pomponius - Pomponius Atticus. Se Atticus 1 - Pomponius Mela. Se Mela - Pomponne, Simon Arnauld de - Pomposo, mus. - Pompös. Se Pomp - Pomril - Pomuk. Se Nepomuk - Ponani l. Ponnani - Ponape. Se Karolinerna - Ponce - Ponce, Pietro. Se Fonetik, sp. 811 - Ponceau. Se Ponso - Ponce de Leon, Juan - Ponce de Leon. Se Leon, F. L. de - Poncelet, Jean Victor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1345
Pomponius Atticus-Poncelet
1346
Hon skall ända från år 44 e. Kr. intill hög
ålder ha lefvat i djupt svårmod och ständigt
burit sorgdräkt. Som orsak därtill uppges
hennes sorg efter en kvinnlig släkting (Drusus’
dotter Julia); men ej osannolikt är, att hon,
såsom allmänt antagits, omfattat kristendomens
läror samt till följd däraf försakat världen
och burit sorgdräkt, såsom i alla tider ej
sällan varit fallet med religiösa kvinnor. -
LuciusP. Bononiensis (d. v. s. från Bologna;
omkr. 90 f. Kr.) var en frejdad författare af
atellaner och den förste, som bearbetade de gamla
atellanska upptågen till verkliga teaterstycken
med karaktärer och typer ur olika samhällsklasser
samt handlingen förlagd till både stad och
landsbygd. Ända till 66 titlar på skådespel,
författade af honom, äro kända. R, Tdh.*
Pomponius Atticus. Se Atticus 1. Pomponius
Mela. Se Me l a. Pomponne [päpå’nn], Simon
Arnauld de, markis, fransk statsman, f. 1618
i Paris, d. 1699 i Fontainebleau, förde först
namnet B r i o 11 e efter ett mödernegods,
därefter faderns namn, d’A n d i 11 y, tills
han 1660 antog titeln markis de P. På 1640-talet
fungerade han som generalintendent vid arméerna
i Neapel och Katalonien. I början var han
anhängare till jansenismen och Fou-quets vän,
men slöt sig efter Fouquets fall, 1661, till
Ludvig XIV. Fin och smidig, syntes han konungen
vara rätta mannen att öfvertaga Terlons plats
i Stockholm. 14 febr. 1666 inträffade P. som
utomordentlig fransk ambassadör i Stockholm för
att leda Sveriges politik i fransk anda. Men
trots talang och möda kunde han icke förhindra,
att Sverige bemedlade freden i Breda och biträdde
trippelalliansen. Ludvig återkallade honom
därför 1668 för att i stället använda honom
i Haag. P:s arbete i Sverige hade emellertid
icke varit förgäfves, ty kring honom hade
bildat sig ett franskt parti med M. G. De la
Gardie i spetsen, och detta parti vann alltmer
i styrka. Då underhandlingarna mellan Sverige
och Frankrike återupptogos, förklarade De la
Gardie, att P. vore särskildt lämplig att leda
dem. På denna rekommendation sändes P. 1671
åter till Sverige, där han och De la Gardie
gemensamt arbetade i Frankrikes intresse. Med
Biörenklous död förlorade mötpartiet i svenska
rådet sin ledare. En annan gynnsam omständighet
för underhandlingen var, att P. efter Lyonne
i sept. 1671 blef Frankrikes utrikesminister
och sålunda kunde ge sina ord en ännu starkare
vikt än förut. Vid hans af resa, i nov. 1671,
var det nästan afgjordt, att Sverige skulle bli
Ludvig XIV:s vapendragare. Det var P:s största
bragd. Hans ställning i Ludvigs kabinett var
från första ögonblicket svår, ty den redlige och
karaktärsfaste mannen kunde icke försona sig med
eröfringspolitiken; hans konflikter med Col-bert,
Louvois och jesuiterna hade till följd, att
Tryckt den 12/\ 15
han 18 nov. 1679 afskedades. 1691, vid Louvois’
död, återkallades P. till rådsbordet, och från
1696 ansågs han som faktisk utrikesminister,
sedan denna post tillfallit hans mag,
markis de Torcy. Hans Mémoires ha utgetts
af Mavidal (2 bd, 1861-63). Jfr M. Weibull,
"Sveriges förbund med Frankrike 1672" (1865).
Kj.»
Pomposo [-åså], it., mus., pompöst, festligt,
fullklingande.
Pompös. Se P om p.
Pomril [sv. uttal vanligen -ri’l eller
-rīl], läskedryck, beredes af "chopped apples"
(sönderskurna, torkade äpplen) och utgöres af
lätt kolsyrad, steriliserad äppelsaft, ojäst
och fri från alkohol. G. H-r.
Pomuk. Se N ep om u k.
Ponani [på/unä’nl] 1. P o n n a n i, hamnstad
i distriktet Malabar, presidentskapet Madras,
Indien, s. om det æstuarium, som floÄen P. bildar
vid sitt utlopp i Arabiska hafvet. 10,562
inv. (1901), mest muhammedanska mappila (mopla),
som där ha sitt andliga öfverhufvud (tangal),
en läroanstalt och många moskéer.
Ponape [påunäpéV]. Se Karolinerna.
Ponce [på’nthe], största staden på
västindiska ön Puerto Rico, nära södra
kusten. 63,444 inv. (1910). P. exporterar
genom sin 2 km. af-lägsna hamn P l a y
a socker, melass, kaffe, tobak och rom.
(J. F. N.)
Ponce, Pietro. Se F o n e t i k, sp. 811.
Ponceau [pisa], fr. Se P o n s o.
Ponce de Leon [på’nthe- -leå’n], Juan,
spansk upptäcktsfarare, f. omkr. 1460,
hade kämpat tappert mot morerna, då han 1493
åtföljde Columbus på dennes andra färd till
Amerika. P. sattes till ståthållare på ön Puerto
Rico och lade den under spanska kronan. Sedermera
seglade han med en eskader norrut och upptäckte
samt namngaf halfön Florida (1512), där han
blef spansk guvernör. Därifrån företog han
två expeditioner mot kariberna, men bägge
misslyckades, och på den senare blef han sårad
samt dog på Cuba, 1521.
Ponce de Leon. Se Leon, F. L. de.
Poncelet [påslä7], Jean Victor, fransk
matematiker, f. 1788 i Metz, d. där 1867,
deltog som underlöjtnant i Napoleons tåg till
Ryssland, där han råkade i fångenskap, blef
sedermera professor vid ingenjörskolan i Metz
och flyttade 1838 till Paris som professor
vid Faculté des sciences. Han avancerade
samtidigt på den militära banan och blef 1848
brigadgeneral. P. vann anseende förnämligast
som skapare af den projektiviska geometrien,
hvilken genom en särskild geometrisk metod
undersöker de egenskaper hos ytor och linjer,
som förbli oförändrade, om storheterna
perspektiviskt projicieras, d. v. s. de
"projektiviska egenskaperna", som de af
P. kallades. Med tillhjälp af samma metod
grundlade han särskildt teorien för homologa
figurer och för reciproka polarer. P. var äfven
verksam som praktisk mekaniker och konstruerade
bl. a. ett särskildt slags vattenhjul. - Bland
hans skrifter må nämnas Traité des pro-priétés
projectives des figures (1822; 2:a uppl. 1865),
Cours de mécanique appliquée aux machines (1826;
2:a uppl. 1873-76), Introduction å la mécanique
industrielle (1840-41) och Mémoire sur les roues
hydrauliques å aubes courbes (1826). d- F.)
21 b. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
