Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Portugal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom vid Bussaco (27 sept.), och måste efter
fem månaders belägring af Torres Vedras draga
sig ut ur landet (april 1811). Portugisiska
trupper deltogo sedermera med ära i kriget mot
fransmännen ända till 1814. Men äfven sedan
freden återställts, kvarstannade hofvet i Rio
de Janeiro, under det att P. hufvudsakligen
styrdes af den despotiske lord Beresford. Mot
den brittiska förvaltningen utbröt uppror först
1817 och sedan, under Beresfords frånvaro i
Brasilien, 1820. Engelsmännen förjagades; en
nationalförsamling bildades, och denna antog en
demokratisk författning, mycket lik den spanska
af 1812. Detta förmådde Johan att återvända
1821, men efter hans afresa från Brasilien
förklarade detta land sig fritt (1822) under
kronprinsen Peter såsom kejsare. Konungens
yngre son dom Miguel (se d. o.) lyckades
1824 upphäfva författningen och återinföra
enväldet. Efter Johans död (1826) var kejsaren
af Brasilien närmaste arfvinge till P:s
tron; men som Brasilien ej ville återförenas
med P., afstod kejsar Peter sina arfsanspråk
till sin sjuåriga dotter, Maria da Gloria
(1826–53), och satte till hennes förmyndare sin
broder Miguel. Samtidigt gaf han landet en ny,
konstitutionell författning, Carta de lei. Knappt
hade emellertid Miguel fått makten, förrän han
började stämpla mot sin brorsdotter. Han förband
sig med det absolutistiska partiet, till hvilket
prästerskapet hörde, och lät i juli 1828 utropa
sig till konung. Den svåraste förföljelse utbröt
nu emot alla, som ansågos vara anhängare af Maria
och författningen. I början gynnades Miguel af
flera makter, men han ådrog sig 1831 krig med
England och Frankrike. Slutligen bestämde sig
Peter för att personligen kämpa för sin dotters
rätt. Han nedlade Brasiliens krona och begaf
sig såsom hertig af Bragança till England,
fick där understöd, samlade en armékår, som han
öfvade på Terceira, landsteg sommaren 1832 i
P. och eröfrade Oporto. Efter ett tvåårigt krig
förlorade Miguel sitt rike och måste afsluta
kapitulationen i Evora Monte (24 maj 1834), hvari
han afsade sig alla anspråk på riket och lofvade
att lämna P. och aldrig mer återvända dit. Maria
förklarades i sept. 1834 myndig, men miste snart
sin faders kraftiga stöd, ty denne afled redan
24 sept. s. å. Hennes regeringstid blef ganska
orolig. I början plundrades landet af väpnade
band, som själfva kallade sig "migueliter". Ett
annat parti var missnöjdt med 1826 års
författning och lyckades genom en revolution i
sept. 1836 återupplifva 1820 års grundlag. Mellan
detta parti, som kallades "septembrister", och
anhängarna af 1826 års författning l. "karta",
de s. k. "kartisterna", förekom sedermera en
mängd slitningar, åtföljda af militäruppror och
författningsändringar. Den svaga och okunniga
drottningen, som h. o. h. behärskades af en
aristokratisk hofkamarilla, bidrog indirekt
i väsentlig mån till anarkiens tillväxt. En
revolution år 1842 återställde 1826 års "karta",
men den ledande ministern, Costa Cabral,
missbrukade kartan och framkallade ett nytt
uppror, 1846, som hotade drottningens krona och
endast med spansk och engelsk hjälp kunde kufvas
Ett uppror 1851 medförde åtskilliga ändringar i
"kartan", hvilka sammanfattades i den s. k. Acto
addicional af 1852. Med Marias äldste son,
Peter V (1853–61), började på sätt och vis ett nytt
furstehus, Bragança-Koburg, enär Maria varit förmäld med en
prins, Ferdinand, af denna tyska fursteätt. Under
Peters regering hemsöktes landet af koleran och
gula febern, och bland offren för dessa sjukdomar
var äfven konungen själf. Efterträdaren, hans
yngre broder Ludvig (port. Luiz; 1881–89),
afhöll sig från all personlig inblandning i
de politiska striderna och lät sina ministrar
utkämpa dem i kamrarna. Septembrister och
kartister förenade sig redan 1852 till
ett nytt (moderat) parti, regeneradores
("pånyttfödarna"), och de radikalare elementen
samlade sig 1877 i partibildningen progressistas
("framstegspartiet"), hvarjämte 1881 ett
republikanskt parti framträdde. Under Ludvigs
regering var landets fredliga utveckling
snabb och allsidig. Dess industri och handel
tillväxte, järnvägs- och telegraflinjer byggdes,
folkundervisningen förbättrades, och litteraturen
vann kraftig utveckling. De portugisiska
kolonierna vunno i samband med Kongostatens
uppkomst ökad betydelse, och P. gjorde
betydelsefulla insatser i Afrikas genomforskande
genom sådana upptäcktsresande som Serpa Pinto,
Roberto Ivens och Brito Capello. Till P:s förmån
utföll en af presidenten Mac Mahon 1875 afkunnad
skiljedom i en gränstvist med Storbritannien
om eganderätten till södra kusten af Delagoa
bay. Macao afträddes formligen af Kina till
P. (1887), och Angola gick ej obetydligt fram i
materiell utveckling i samband med anläggandet
af en järnväg inåt kolonien. Författningen
undergick under Ludvigs regering en viktig
förändring, därigenom att det ärftliga
pärskapet afskaffades 1885. De statsmän, som
med konungen delade äran af detta allsidiga
framåtskridande, voro i främsta rummet den
moderate partiledaren A. Fontes Pereira de Mello
samt progressisterna Loulé och Luciano de Castro.
J. F. N.*
Strax i början af Ludvigs son och efterträdare
Karl I:s (port. Carlos) regering (1889–1908)
råkade P. i en svår konflikt med England om
det portugisiska kolonialområdets gränser emot
Brittiska Syd- och Central-Afrika. Major Serpa
Pinto hade med en truppstyrka inryckt i höglandet
kring floden Schire för att förekomma detta
områdes annektering af engelsmännen; han var
äfven en energisk representant för sträfvandena
att förbinda Angola och Portugisiska Öst-Afrika
till ett sammanhängande helt, hvarigenom Cecil
Rhodes’ planer på det brittiska sydafrikanska
väldets utvidgning norr ut och en brittisk
järnvägsförbindelse Kap–Kairo skulle ha
korsats. Genom ett ultimatum (11 jan. 1890),
understödt af en brittisk eskaders ankrande
vid Tejos mynning, tvang emellertid England
portugisiska regeringen att återkalla Serpa
Pinto och hans trupper från Schire-området,
något som starkt upprörde den portugisiska
nationalkänslan. Tumultuariska uppträden egde
rum i Lissabon och Oporto, och ministären José
de Castro nödgades afgå (14 jan.) och lämna rum
för en koalitionsministär under Serpa Pimentel
(med Hintze-Ribeiro som utrikesminister). Denna
undertryckte ett republikanskt resningsförsök
i Lissabon, men måste äfven den (okt.) afgå,
när cortes förkastade den konvention ministären
(i aug.) åvägabragt med England. Ministären
Abreu e Sousa arrangerade då en modus vivendi
med England på 6 månader,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
