Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 22. Possession - Retzia / 877-878 (1915) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Radioaktivitet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att utveckla emanation. Halfveringstiden
för toriumemanationen är 53 sek. och för
aktiniumemanationen 3,9 sek. De sistnämnda
emanationerna sönderfalla således mycket hastigare än
radiumemanationen. - Radiumsalt, som fullständigt
befriats från sin emanation, eger blott 25 proc. af
sin normala aktivitet. Aktiviteten växer så,
att halfve-ringstiden är 3,ss dagar. Kurvan för
aktivitetens aftagande hos emanationen och tillväxt
hos radium äro således komplementära, på samma sätt
som förhållandet är i fråga om uran X (se
Radioaktivitet, sp. 872).

Den aktiva utfällningen. Om radiumemanatlon införes
i ett slutet rum, växer att börja med aktiviteten,
som redan antydts, flera timmar, tills den blir
ungefär dubbelt så stor som vid försökets början. Om
emanationen sedan blåses ut ur kärlet, bibehåller
detta likväl en af sevärd aktivitet, som dock efter
några timmar försvinner. Aktivitetens tillväxt vid
försökets början beror därpå, att flera nya aktiva
ämnen bildas. Dessa ämnen stanna kvar, då emanationen
blåses ut ur kärlet, och förhålla sig alldeles som
en fast kropp, som utfällts på kärlets väggar. De
betecknas därför med namnet aktiv utfällning, och
den härigenom framkallade aktiviteten betecknas
som inducerad aktivitet. Sedan modersubstansen,
emanationen, aflägsnats, försvinna dessa ämnen
hastigt, hvarvid de förvandlas till ett svagt
aktivt ämne. En noggrann undersökning af den aktiva
utfällningen har fört till det resultatet, att den
består af minst 6 olika ämnen, som betecknas som Ra
A, Ra B o. s. v. Sambandet mellan radium och dess
närmaste sönderdelningsprodukter åskådliggöres i


Hastigt sönderfall aktiv utfällning

nedanstående diagram. Ra A, Ra B och Ra C äro
hastigt sönderfallande beståndsdelar i den aktiva
utfällningen. De respektive halfverings-tiderna
återfinnas i figuren. Ur Ra C uppkomma tre nya
radioaktiva ämnen, Ra D, Ra E och Ra F, som utgöra
långsamt sönderfallande beståndsdelar i den aktiva
utfällningen med halfveringstiden respektive 16,5
år, 5 dagar och 136 dagar. Då sistnämnda ämnen
ju alltid uppkomma ur radium, måste man vänta sig
att påträffa dem hos alla mineral, som innehålla
radium. I själfva verket ha också några af de
radioaktiva ämnen, som upptäckts hos de radioaktiva
mineralen, visat sig vara identiska med de här
omtalade omvandlingsprodukterna. Det af fru Curie
i pechblände upptäckta ämnet polonium och det af
Marckwald funna radiotellur ha sålunda visat sig vara
identiska med Ra F. De aktiva beståndsdelarna i det af
Hofmann ur pechblände isolerade radioblyet ha visat
sig bestå af Ra D, E och F. Som hjälpmedel för att
påvisa identiteten mellan två aktiva ämnen begagnar
man sig i första rummet af halfveringstiderna för de
respektive ämnenas sönderdelning samt därjämte af de
från ämnena utsända strålarna. Förutom
Ra D uppkommer ur Ra C äfven en annan
omvandlingsprodukt, som fått namnet Ra C₂.

Uppkomsten af helium ur radioaktiva ämnen.
Förutom radioaktiva sönderdelningsprodukter utvecklas
ur radium äfven ett inaktivt, förut väl
bekant kemiskt element, helium. Enligt
sönderdelningsteorien måste man vänta sig, att
de inaktiva sönderdelningsprodukterna måste finnas
anhopade i de radioaktiva ämnena, och således bör
man påträffa dem i de radioaktiva mineralen. Man
finner också, att helium är en ständig följeslagare
till uran och torium. Enligt en af Rutherford först
framkastad hypotes äro α-partiklarna ingenting annat
än elektriskt laddade heliumatomer. Alla ämnen,
som utsända α-strålar, skulle sålunda också utveckla
helium. Att helium utvecklas ur radiumpreparat, har
experimentellt bevisats af Ramsay och Soddy. Genom
försök af Rutherford och Royds har vidare påvisats,
att α-partiklarna till sin kemiska beskaffenhet äro
identiska med helium. Vid detta försök infördes i
ett kärl, som var alldeles fritt från helium, ett
mycket tunnväggigt, för gaser ogenomträngligt, men för
α-partiklar genomträngligt glasrör. På spektroskopisk
väg kunde helium påvisas, sedan α-strålar trängt in
i kärlet.

Värmeutveckling hos radioaktiva ämnen. Curie
och Laborde påvisade 1903, att radiumsalter ha
förmågan att spontant och kontinuerligt utveckla
värme. Den värmemängd, som l gr. radium utvecklar i
timmen, uppgår enligt de nyaste undersökningarna af
Schweidler och Hess till 118 gramkalorier. Härvid
afger radium själf ungefär 5, emanationen i förening
med Ra A 44 och Ra C 31 proc. af hela den utvecklade
värmemängden. Att äfven torium och polonium utveckla
värme har påvisats af andra forskare. Den spontana
värmeutvecklingen hos de radioaktiva ämnena härrör
till öfvervägande del från α-strålarna och endast till
mindre del från β- och γ-strålarna. Värmeutvecklingen
förklaras därigenom, att genom absorption
af det radioaktiva preparatet själft eller af
väggarna i kalorimeterkärlet α-partiklarnas stora
rörelseenergi omvandlas i värme. Man har beräknat,
att l kbcm. emanation vid sin sönderdelning
utvecklar omkr. 10 millioner gramkalorier. När
l kbcm. vätgas förbrännes, utvecklas ungefär 3
gramkaloricr. Värmeutvecklingen, när emanationen
omvandlas, är sålunda flera millioner gånger större
än värmeutvecklingen vid en knallgasexplosion.

De radioaktiva mineralens ålder. Rutherford har
påvisat, att ett minerals ålder kan bestämmas, om
den i detsamma förefintliga heliummängden och den
heliummängd, som årligen nybildas, bestämmes. Om
man antar, att icke något helium har gått bort från
mineralet, sedan det bildades, så skulle den tid, som
måste ha åtgått för att bilda mineralets heliummängd,
vara densamma som mineralets ålder. I verkligheten
måste dock alltid något helium gå bort. Beräkningen
kan därför endast ge ett undre gränsvärde för
mineralets ålder, som kommer det verkliga värdet
närmare, ju mer kompakt mineralet i fråga är. Enligt
mätningar och beräkningar af Strutt anges i nedan
stående tabell några numeriska data för minimiåldern
hos mineral från olika geologiska perioder.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>