Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ryssland. Historia V. Den petersburgska tiden 1700-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
villigare till Japan, som både diplomatiskt
och militäriskt energiskt beredde sig till
sammandrabbningen med R. Efter fredskonferensen
i Haag (maj-juli 1899), som med sina protokoll
öfverskylde spänningen emellan makterna, utbröt
det sydafrikanska kriget, som föranledde nya
internationella kriser. Tyskland, som började
sina stora flottrustningar, afvisade Englands
förnyade alliansanbud, men äfven R:s förslag att
tillsammans med Frankrike ingripa mot England, emedan
Frankrike, som försäkrat England om sin neutralitet,
vägrade sitt deltagande i en kollektivgaranti för
interventionsmakternas samtliga besittningar. Men den
af Kinas regering länge förberedda folkresningens
oväntade utbrott ("boxarupproret", våren 1900)
framtvang de europeiska stormakternas och Japans
samfällda intervention, som efter många växlingar
ledde till ett för Kina förödmjukande fredsslut
(dec. s. å.), ehuru "finalprotokollet" först långt
efteråt kunde undertecknas (sept. 1901) - likväl också
till skärpande af R:s osämja med England och Japan,
under det att Tyskland sökte intaga en själfständig
ställning åt ömse sidor. R. hade begagnat tillfället
att med starka truppmassor fullborda Mandschuriets
ockupation (dock under löfte att så snart som möjligt
åter utrymma landet), men föreslagit de andra makterna
att utrymma Peking. Förslaget förkastades på Tysklands
initiativ, och emellan Tyskland och England afslöts
ett särskildt fördrag ("Jang-tse-aftalet", såsom det
kallades företrädesvis i Tyskland för att beteckna
dess begränsade omfattning, okt. 1900): Kinas hamnar
vid Jang-tse och andra floder skulle, liksom vid
kusten, stå öppna för alla nationers handel och andra
lofliga företag, men båda makterna förpliktade sig
att icke kränka Kinas territoriella integritet och
att gemensamt skydda sina intressen mot hvarje annan
makts afsikter i sådan riktning. De andra europeiska
stormakterna jämte Japan och Förenta staterna biträdde
på anmodan detta fördrag, men R. tillkännagaf därvid
sin afsikt att å sin sida ändra sin hållning, om någon
annan makt kränkte Kinas integritet, som R. för sin
del alltid hade respekterat. R. ansåg sig alltså ej
ha äfventyrat Kinas integritet genom Mandschuriets
ockupation och behöll sina trupper kvar där,
äfven sedan de andra makterna hade utrymt de öfriga
ockuperade kinesiska provinserna. I stället inlät sig
R. i hemliga underhandlingar, hvilkas öppnande likväl
genast väckte diplomatiens misstankar och protester,
om ett separatfördrag rörande Mandschuriet med Kina,
hvars regering till slut yppade dess innehåll
för England och andra makter. Det innebar, att
R. visserligen lofvade att återlämna Mandschuriet,
men utan att någon bestämd tid därför utsattes
och för öfrigt med sådana bestämmelser, som gåfvo
R. full förfoganderätt öfver landets förvaltning och
exploatering med uteslutande af alla andra makter och
deras undersåtar. England vände sig omedelbart till
Tyskland med förfrågan om dess benägenhet att jämte
England och Japan inlägga protest mot fördragets
ratifikation såsom en kränkning icke blott af Kinas
integritet, utan äfven af andra makters rättigheter,
men fick endast ett undvikande svar, och i tyska
riksdagen besvarade rikskanslern en interpellation
med den uttryckliga förklaringen, att Mandschuriet
icke kunde anses inbegripet i "Jang-tse-aftalet"
(mars 1901). Tyskland väckte därmed Englands
misstämning, men ansåg sig själft ha vunnit fria
händer på båda hållen och öfverlät åt R. att på
grund af Japans och Englands gensagor och efter
mångahanda undflykter släppa fördraget i dess
ursprungliga skick. R:s hållning förblef dock så
utmanande, att särskildt Japan ansåg nödvändigt
att så snart som möjligt förskaffa sig en definitiv
uppgörelse antingen med England eller med R. själft;
för båda alternativen funnos anhängare inom de
styrande kretsarna. Äfven från tyskt håll saknades
ej antydningar om benägenhet att deltaga i en
japansk-engelsk allians; dessa användes af Japan
för att inverka på England, som också visade sig
allt villigare, men de tillbakavisades inom kort
af regeringen i Berlin. Underhandlingarna gingo
sedan långsamt framåt, och först sedan de jämsides
bedrifna försöken att vinna afgjordt besked om R:s
afsikter i Korea strandat på dess omedgörlignet,
afslöts och meddelades offentligen i London det
mot R. riktade förbundet på fem år (30 jan. 1902):
England och Japan erkände och lofvade respektera Kinas
och Koreas oberoende, äfvensom hvarandras särskilda
intressen i dessa länder; om endera makten såge sig
nödsakad att gripa till vapen för att skydda dessa
sina intressen, skulle den andra iakttaga en sträng
neutralitet och förmå utomstående därtill, men ingripa
med väpnad hand, endast ifall en tredje makt deltoge
i fientligheterna. R. besvarade detta hot med ett
tillkännagifvande (april s. å.), att R. och Frankrike
likaledes ville iakttaga samma grundsatser, men
förbehölle sig att "gemensamt öfverlägga om medlen"
att skydda sina därmed sammanhängande intressen,
äfvensom att R. med sin sibiriska järnväg och
dess mandschuriska bibana åsyftade att främja hela
världens kommersiella och industriella förkofran i
dessa trakter. Kort efteråt offentliggjordes ett nytt
rysk-kinesiskt fördrag, som, utan att stadga någonting
närmare om Mandschuriets förvaltning, föreskref,
att de ryska trupperna skulle utrymma provinsen
successivt inom tre terminer på sex månader hvardera,
således fullständigt okt. 1903. Utrymningsvillkoren
iakttogos föga samvetsgrant och slutligen icke alls,
under det att Kina affordrades nya garantier för
R:s intressen, för såvidt som de redan gifna löftena
skulle uppfyllas, örlogsfartyg med trupper affärdades
till Öst-Asien, byggandet af hamnstaden Dalnij
och fästningsverken vid Port Arthur påskyndades,
och ett nytt "ståthållarskap öfver yttersta östern"
upprättades (under amiral Aleksejev; juli 1903),
medan R., för att hålla sig ryggen fri i Europa,
sökte bevara lugnet på Balkanhalfön (rubbadt äfven i
följd af det serbiska konungamordet och de ryssvänlige
Karageorgevitjernas upphöjelse efter Obrenovitjernas
undergång i juni s. å.) genom en kompromiss med
Österrike (resulterande i Mürzsteg-programmet
ang. den macedoniska frågan; okt. s. å.). De
östasiatiska maktspörsmålen förknippades ännu
värre än förut med enskilda affärsintressen och
deras inflytande på de bestämmande personligheterna
(Bezobrazov och hans skogsafverkningskoncessioner
vid Jalu-floden och Korea-gränsen). Krigsministern
Kuropatkin, som företagit en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
