Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd fostre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
465
Sigvat Thordsson-Sijmons
466
dem främst biskop Gudmund Aresson i Hólar, som han tog
till fånga och sände i landsflykt till Norge (1222),
och därnäst Skagafjordshöfdingen Kolbein unge (se
d. o.), först 1234, då den hotande striden likväl
afvändes och förlikning ingicks mellan parterna,
och ånyo 1238. I slaget på Örlygsstadir sistnämnda
år kämpade S. och hans son Sturla mot Kolbein unge
och Gizurr Thorvaldsson och funno där döden. - Litt.:
Sturlungasagan. R- N-g.
Sigvat Thordsson (Sigvatr pórdarson), isländsk skald
och krigare, f. omkr. 997, d. före 1047 i Norge,
begaf sig 1015 till konung Olof den helige i Norge,
blef hans hirdskald och vann hans förtroende i så
hög grad, att konungen redan 1018 nyttjade honom
som sändebud till Ragnvald Jarl i Västergötland
med anledning af det spända förhållandet mellan
Sverige och Norge samt några år senare gjorde honom
till sin stallare. I en dikt, af hvilken åtskilliga
fragment finnas kvar, har S. besjungit Olofs strider
före 1014. Han diktade sedan äfven Nesjavisor om
slaget vid Nesjar 1015, som grundlade Olofs välde i
Norge. 1025-26 vistades S. på resor i Frankrike och
England, 1029-30 företog han en pilgrimsfärd till
Rom och var därför ej med sin konung i slaget vid
Stiklastad. Efter sin hemkomst begaf han sig 1031
till Sverige, där han uppehöll sig hos Olof den
heliges änka, Astrid, och troligen stannade närmare
fyra år. Med Magnus Olofsson återvände han till Norge
1035 och vistades sedan för det mesta hos denne, som
skattade honom lika högt, som Olof gjort. För Magnus
diktade och framförde han 1038 s. k. Bersöglisvísur
(d. v. s. fritalighetsvisor), genom hvilka han fäste
konungens uppmärksamhet på det missnöje, som rådde i
landet öfver konungens stränghet, och lyckades förmå
denne att så förändra sitt regeringssätt, att Magnus
erhöll tillnamnet den gode. S. å. författade han äfven
en åminnelsedrapa öfver Knut den store. Bland det
forna Islands skalder intar S. en af de allra främsta
platserna. Som personlighet var han rättrådig, klok,
taktfull och trofast och är en af sitt tidehvarfs och
sitt lands bästa söner. Hans lif och dikter skildras
i afh. af 0. Kyhlberg (1868) och A. Ternström (1871)
samt i F. Jónssons "Den oldnorske og oldislandske
litteraturs historie" (bd I, 1894) och "Sigvat skjald
Tordsson" (n:r 49 i serien "Studier fra sprog- og
oldtidsforskning" 1901). S:s "Bersöglisvisur" utkommo
1898 i mycket fri svensk tolkning af A. U. Bååth
under titeln ’’’Fria ord" samt 1916 i både trogen
och konstnärlig öfv. af A. Åkerblom i "Norröna
dikter". Till danskan äro de öfversatta af 0. Hansen
i F. Jónssons nyssnämnda småskrift. Th. W. (R. N-g.)
Sigvede. Se L a n d sk a p, sp. 1015.
Sigyn, nord. myt., en af asynjorna, gift med L o k e
(se d. o.).
Si-hai. Se Balkasj.
Si hia. Se Sifan och Tanguter.
Sihl, ett 76 km. långt vattendrag i Schweiz, har sina
källor vid Pragelpasset i östra delen af kantonen
Schwyz, strömmar i nordlig och nordvästlig riktning,
slutligen parallellt med Zurichsjön och förenar sig
med Limmat vid staden Zurich. Dess översvämningar
anställa ofta stor skada. (J- F- N.)
Sihon, vid tiden för Israels invandring i Kanaan
konung öfver ett amoreiskt rike (med Hesbon till
hufvudstad), som sträckte sig ö. om Döda hafvet
och Jordan från trakten af floden Arnon i s. till
Jabbok i n. S. sökte hindra Israel att tåga genom
hans land, men blef besegrad och hans land intaget af
israeliterna (4 Mos. 21: 21 ff., 5 Mos. 1: 4; 2: 26).
E. S-e.
Sihor (hebr. Schichor, "den svarta floden").
1. I Es. 23: 3 och Jer. 2: 18 benämning på Nilen
med anledning af det svarta slam den vid
sitt lopp afsätter. Äfven det i Jos. 13: 3 och l
Krön. 13: 5 nämnda S. anses af många afse Nilen. -
2. Det eljest i bibeln (4 Mos. 34: 5; Jos. 15:
4; l Kon. 8: 65; 2 Krön. 7: 8) under namnet Egyptens
bäck omtalade vattendraget, det nuv. Wadi el-Arisch,
en stor dalgång, som från trakten af Djebel
et-Tih går länge i nordlig, därefter (n. om Djebel
el-Chelål) i nordvästlig riktning och når
Medelhafvet vid byn (staden) Kal-’at el-Arisch
samt under regntiden afleder alla vattendrag från
östra delen af Sinaihalfön, men eljest
saknar vatten. Den (eg. endast dess nedre
del) betraktades som Kanaans ideella sydgräns,
så bl. a. i Jos. 13: 3; l Krön. 13: 5; Hes. 47:
19; 48: 28. - 3. Sihor L i b n a t, i Jos. 19:
26 en bäck i närheten af Kar-mel, som utgjorde
sydgräns för Asers barns stam, möjligen den
nuv. Nahr ez-Zerka. - 4. Se Sehore.
1-3. Wbg.
Siikais [sik-], konsistoriellt pastorat
af 2:a kl., Björneborgs nedre kontrakt,
Åbo ärkestift, Finland, Åbo och Björneborgs
län, Ulfsby härad och domsaga. Areal 424
kvkm. 5,173 inv. (1913), finsktalande.
A. G. F.
Siikajoki [sik-] 1. Sikajoki. 1. Älf, upprinner på
Suomenselkä, på Saarestenmäki bergsknut. Längd 158
km., flodområde omkr. 4,760 kvkm. Älf ven har stridt
lopp, är rik på forsar och åstadkommer vårtiden
genom våldsam isgång ofta stora öfversvämningar. Den
genomflyter Kestilä, Frant-sila, Paavola och Siikajoki
socknar och faller ett stycke från sistnämnda sockens
kyrka ut i Botten-hafvet. Största tillflödet är
Lammunjoki. - 2. Socken, vid mynningen af nämnda älf,
i Uleåborgs län, Uleå domsaga, Salo härad, bildar
med Revo-läks kapell ett konsistoriellt pastorat af
3:e kl., Kuopio stift, Brahestads kontrakt. Areal
483 kvkm., hvaraf moderförsamlingen 254 kvkm. 3,626
inv. (1913), hvaraf i moderförsamlingen 2,130,
finsktalande. Vid S. kyrka besegrade tre svenska
brigader under K. J. Adlercreutz 18 april 1808 en
anfallande rysk truppstyrka under general Tutjkov,
genom hvilken seger finnarnas återtåg mot n afbröts. -
3. Se L ä c k ö 1. 1-2. A. G. F.
Sijäh-pösch, folk. Se K a f i r och K a f i r i-s t
a n.
Sijmons [se^måns], B ar en d, holländsk ger-manist,
f. 1853, filos, doktor i Leipzig 1876, är sedan
1881 professor i tyska språket och jämförande
språkforskning vid universitetet i Groningen. S. är
led. af Vet. soc. i Uppsala (1910). Med sin
gradualafh. Untersuchungen uber die sogenannte
Völsungasaga (1876, i Paul och Braunes "Bei-träge zur
geschichte der deutschen sprache und literatur", bd 3)
inledde han en rad af undersökningar på den nordiska
och germanska filologens och hjältesagans område:
Zur Helgisage (1877), Zur Kudrun (1884), Bijdrage
tot de dagteekening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
