Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sötvattenssamlingarna finnas åtskilliga smärre
kräftdjur, af hvilka den om en grodlarv erinrande
Lepidurus (Apus) glacialis tilldrar sig särskild
uppmärksamhet. 1898 upptäcktes i Kolbay de första
skalbaggarna, nämligen två små stafylinidarter och
en liten curculionid; i öfrigt är insektvärlden
representerad hufvudsakligen af oskadliga myggoch
flugarter samt några små steklar. Fjärilar (utom
en liten malfjäril) och humlor, som finnas vid ännu
nordligare breddgrader på Grönland, saknas alldeles,
dess bättre äfven den grönländska sommarens plågoris,
myggen.
Historia. S. upptäcktes 25 juni 1596 af Barents,
men först sedan Hudson 1607 besökt landet, vändes
uppmärksamheten på detsamma såsom en vinstgifvande
jaktmark. Sedan J. Poole 1610 upptäckt, att hvalar
voro allmänna i dessa farvatten, styrde hvalfångarna
sin kosa dit, i synnerhet engelsmän och holländare,
men äfven spanjorer och fransmän, hamburgare m. fl. De
stridigheter, som till en början egde rum mellan de
olika ländernas fartyg, uppgjordes 1619 sålunda, att
hamnarna delades mellan nationerna. Engelsmännens
förnämsta hvalfångst i dessa vatten egde rum
mot slutet af 1700- och i början af 1800-talet,
så att af de 255 engelska hvalfångarfartyg,
som utrustades 1788, det stora flertalet jagade
i vattnen v. om S. Engelsmännen hade likvisst
svåra medtäflare i holländarna, hvilkas förnämsta
hvalfångstperiod sammanfaller med senare hälften
af 1600- och större delen af 1700-talet. Från 1669
till 1778 utgingo sålunda från Holland till dessa
vatten 14,167 fartyg, som fångade 57,590 hvalar, af
hvilka rena behållningen belöpte sig till 3,691,066 pd
st. Därefter började fångsten aftaga, och med de båda
första årtiondena af 1800-talet kunna holländarnas
färder i dessa trakter anses ha upphört. Holländarnas
hufudstation var Smeerenberg (af holl. smeer,
fett, och bergen, förvara) på Väst-Spetsbergens
nordvästra del, där en mängd hus uppförts, så att
stället liknade en by eller mindre stad.
I denna
hamn lågo stundom 200 à 300 fartyg med mer än 12,000
mans besättning, och bostäderna hyste handtverkare
och handlande af alla slag, väl förståendes endast
under sommaren. Nu återstå af dessa bostäder endast
kvarlefvor af grundmurarna. Ehuru fransmännen
redan tidigt infunno sig vid S., kunde de dock i
intet hänseende täfla med engelsmän och holländare,
och redan under 1700-talet voro deras fångstfärder
dit nästan h. o. h. uppgifna. Spanjorerna spelade
en mera underordnad roll. Äfven danskarna sände
fångstfartyg dit, i synnerhet mot slutet af 1600-
och midten af 1700-talet samt likaså i början af
1800-talet. Hamburgarna drefvo fångsten i större
skala än danskarna, så att de t. ex. från 1670
till 1719 utsände 2,289 fartyg, som lyckades fånga
9,976 hvalar. Ännu 1795 hade de 25 fartyg ute, men
därefter upphörde äfven de under första fjärdedelen af
1800-talet. Från andra tyska städer, såsom Bremen och
Altona, utsändes fångstfartyg, som mer än de öfriga
synas ha vinnlagt sig om sälfångst. Under Gustaf
III upprättades ett "Grönlandskompani" i Stockholm,
men redan förut hade ett sådant bildats i Göteborg,
och 1758 hade en af Linnés lärjungar, A. R. Martin,
haft tillfälle
att åtfölja ett af det senare bolagets fartyg
till S. Också ryssarna ha haft sin fångstperiod på
S. Man vet ej, när den började, men säkert är, att
de funnos där redan i förra hälften af 1700-talet,
från hvilken tid (1743) den ryktbara historien om
de fyra ryska matrosernas vistelse i sex år på en
ö s. ö. om Stans foreland daterar sig. Ryssarna
idkade hufvudsakligen fångst på hvalross, säl,
hvithval, björn och räf samt plägade öfvervintra i
de enstaka hyddor, som ännu träffas här och där i
mer eller mindre förfallet skick på många ställen
af S:s kuster och äro bekanta under benämningen
"rysshus". I ett sådant hus vid Isfjordens mynning
tillbragte ryssen Staratsjin eller Sharostin ej
mindre än 39 vintrar. Han dog där 1826. Efter
1840-talet synas ryssarnas fångstfärder till S. ha
upphört. Norrmännen äro numera de enda, som därstädes
ännu bedrifva regelbunden fångst, hvilken, ehuru ett
företag i detta syfte utfördes redan 1795, dock på
allvar började först 1819. Fångstfartygen utrustas
i synnerhet från Hammerfest och Tromsö, och bytet
utgöres företrädesvis af hvalross, isbjörn, hvithval,
säl, ren och ejderdun. (Deras fångst af fenhvalar
1905–12 är omtalad å sp. 690.)
I fråga om Spetsbergens vetenskapliga utforskning
torde utan öfverdrift kunna påstås, att Sverige därom
hittills inlagt de största förtjänsterna. Det har
därpå offrat mer än 2 mill. kr. I öfrigt hänvisande
till art. Polarexpeditioner, må här endast erinras
därom, att S. Lovéns forskningar på S. 1837 gåfvo
indirekt anledning till O. Torells expedition 1858,
i hvilken äfven A. E. Nordenskiöld deltog, samt att
den andra Torellska expeditionen 1861 inledde den
serie af svenska polarfärder, som gjort den svenska
forskningsmetoden särskildt berömd och sedermera
tjänat till föredöme äfven för andra nationers
expeditioner. Resultatet af svenskarnas forskningar
föreligger i ett stort antal vetenskapliga arbeten
och uppsatser, hvilkas antal f. n. (1917) torde
belöpa sig till mellan 400 och 500. Sedan 1906 ha
äfven norrmännen på ett mycket förtjänstfullt sätt
egnat systematiska arbeten åt S:s undersökning och
därvid utfört vackra kartläggningsarbeten och särdeles
resultatrika geologiska undersökningar. Dessa arbeten,
som till en början understöddes af furst Albert
I af Monaco, men sedermera utförts på Norges egen
bekostnad, ha hittills varit riktade företrädesvis
mot nordvästra S. samt halfön mellan Isfjorden och
Bellsund. Äfven engelsmän, skottar, fransmän, tyskar
och ryssar ha lämnat bidrag till S:s utforskning,
ehuru deras arbeten varit mera sporadiska.
S:s folkrättsliga ställning har varit föremål för
åtskilliga tvister. När Barents upptäckt landet 1596,
tog han det i besittning för Hollands räkning, men
engelsmännen gjorde snart anspråk därpå, emedan
de voro de förste, som där bedrefvo regelbunden
hvalfångst, och äfven Danmark framträdde med liknande
anspråk, emedan S. ansågs höra till Grönland. Att här
följa dessa och fortsatta stridigheter skulle föra
för långt; i förbigående må endast nämnas, att äfven
ryssarna (1764) påstodo sig ha rätt till S. Småningom
vande man sig emellertid vid att anse S. som herrelöst
land, och först 1871 kom suveränitetsfrågan åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
