Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsråd - Statsrådsafdelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1103
Statsrådsafdelningen
1104
att interpellera statsråd (se Interpellation),
ehuru vid sidan af grundlagarna, vunnit insteg i
svenskt statsskick (erkänd och organiserad i Andra
kammarens "arbetsordning" 1867 och i Första kammarens
"ordningsstadga" 1912; jfr Riksdagsordningen,
sp. 355). Däremot är parlamentariskt misstroendevotum
(se d. o. och Parlamentarism, sp. 127) fortfarande
främmande för svenskt statsskick i annan form än en
anhållan enligt R. F. § 107. - Om statsrådet som
interimistiskt regerande och som tillförordnad
regering selnterimsregering. I dessa fall äro
statsråden ansvariga ej blott som rådgifvande, utan
ock som beslutande
Norska statsrådet består efter unionsupplösningen
1905 af en statsminister och minst sju andra
ord. medlemmar, men e. o. bisittare kunna också
tillfälligtvis få plats däri. Efter uppnådd
myndighetsålder har tronföljaren rätt att närvara i
statsrådet, men utan rösträtt och ansvar. Statsrådets
medlemmar tillsättas och af skedas af konungen, och
han ensam fattar besluten. För att ett regeringsbeslut
(utom i kommandomål samt mindre viktiga saker)
skall komma till stånd, fordras, att det fattas
i statsrådet i närvaro af mer än halfva antalet
af dettas medlemmar, men antalet kan uppnås genom
tillkallande af e. o. bisittare. Departementsindelning
är ej fastslagen i grundlagen, utan konungen fördelar
efter behag ärendenas beredande, föredragning och
expedition mellan statsråden. Alla regeringsbeslut
kontrasigneras af statsministern utom i kommandomål,
då ingen kontra-signation erfordras. I olikhet
mot i Sverige kunna departementschefer själfva
åtgöra mindre viktiga ärenden. Äfven i Norge är
statsrådens ansvarighet inför representationen
bunden vid hvad de enligt statsrådsprotokollen, som
föras af statssekreteraren (se d. o.), tillstyrkt
eller underlåtit att afstyrka. Statsrådsprotokollens
granskning verkställes af ett utskott af odelstinget
(protokollskommittén}, och följden af granskningen
kan bli åtal inför riksrätt (se d. o., sp. 392), men
sådant beslutes ej af utskottet, utan af odelstinget
själft, och ansvarigheten gäller ej blott lagstridiga
råd, utan också råd, som anses skadliga. Däremot
känner grundlagen ej till någon ansvarighet,
motsvarande den enligt svenska R. F. § 107, men då
stortinget har oinskränkt petitionsrätt, finns intet,
som hindrar det från att utan vidare hos konungen
hemställa om statsråds entledigande. Det kan också
till förhör inkalla inför sig statsråd, och sedan 1884
ega dessa att af siff själfva deltaga i stortingets
öfverläggningar. Till medlemmar af stortinget
äro de emellertid ej valbara. I verkligheten har
Norges statsskick trots de formella svårigheter,
som äfven vissa af dess grundlagsbestämmelser
resa mot parlamentarismen, blifvit fullständigt
parlamentariskt. Är konungen hindrad att regera och
finnes ej myndig tronföljare, tjänstgör statsrådet som
interimsregering. Är han bortrest från hufvudstaden,
bildas en tillförordnad regering af statsministern
och minst fem andra statsrådsmedlemmar. Om det
norska statsrådet under den svensk-norska unionen
se Sverige-Norge.
Danska statsrådet består af ministrar under en
konseljpresident. Konungen bestäm-
mer deras antal och ärendenas fördelning dem
emellan. Den formella beslutanderätten tillhör
konungen, och hans beslut skola för att bli gällande
kontrasigneras, men kontrasignant är ej nödvändigt
vare sig konseljpresidenten eller föredraganden,
utan en eller flera ministrar, hvilken eller
hvilka som helst. I Danmark råder fullständig
ministerstyrelse. För det första kunna ministrarna
under konseljpresidentens ordförandeskap fatta beslut,
som sedan af konseljpresidenten meddelas konungen. En
sådan sammankomst kallas ministerråd. Ett sammanträde
af ministrarna under konungens ordförandeskap kallas
däremot statsråd, och af detta är äfven myndig
tronföljare medlem. Vägrar konungen att godtaga
ministerrådets beslut, går saken till statsrådet, där
han träffar det slutliga afgörandet. I statsrådet
skola lagfrågor och i allmänhet alla viktiga
frågor behandlas, och statsråd, ej ministerråd
är den vanliga formen för regeringsärendenas
kollegiala behandling. Men - och häri framträder
i synnerhet den danska ministerstyrelsen -. en
mängd regeringsärenden behandlas ej kollegialt,
utan afgöras af konungen tillsammans med blott en
minister eller af vederbörande fackminister på egen
hand. De danske ministrarna ha sålunda en vidsträckt
beslutanderätt, och däraf får deras ansvarighet
en annan karaktär än de svenska statsrådens. De
äro ansvariga ej blott för sina råd, utan ock för
regeringens förande. I sammanhang härmed står,
att äfven konungen (med folketingets samtycke) kan
åtala dem inför riksrätt (se d. o., sp. 392). Annars
tillhör åklagarskapet inför denna folketinget, som
vid detta sitt utkräfvande af ministrarnas juridiska
ansvarighet ej är bundet vid statsrådsprotokollen,
såsom naturligt är, då regeringens förande till en så
betydande del sker utom statsrådet. Någon granskning
af dettas protokoll (ehuru sådana föras) eger ej
heller rum i den danska riksdagen. För statsrådets
politiska ansvarighet inför riksdagen äro inga former
stadgade, utan till dess häfdande användas fria
misstroendevota, anslagsvägran och interpellationer,
till hvilka tillfälle finnes, då statsrådets medlemmar
ej blott kunna vara riksdagsmän, utan ock annars få
deltaga i riksdagsdiskussionerna. Interpellationen
är också här ett grundlagsfäst institut. Under
den konstitutionella krisen på 1880-talet använde
riksdags-oppositionen äfven s. k. "visnepolitik" i
lagfrågor som kampmedel mot regeringen (se Danmark,
sp. 1301). Från 1901 har det danska statsrådet
blifvit alltmer parlamentariskt. - Såsom kollegial
interimsregering, när konungen är förhindrad att föra
regeringen och myndig tronföljare ej finnes, fungerar
det danska statsrådet, endast till dess ett regentskap
hinner konstitueras (se Interimsregering, sp. 770).
S. B. Statsrådsafdelningen (no. Statsraadsavdelingen)
i Stockholm, kallades under Sveriges och Norges
förening 1814-1905 den del af norska regeringen,
som i kraft af § 15 i den reviderade grundlagen af 4
nov. 1814 "ständigt skulle kvar-stanna hos konungen
under hans vistelse i Sverige". Den bestod af en
statsminister och två statsråd, "hvilka sistnämnda
årligen ombytas". Norska statsangelägenheter,
som skulle afgöras af konungen, förelades alltid
Statsrådsafdelningen och voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
