Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Te - Teagown
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bortplockas. — Teets förnämsta beståndsdel är alkaloiden
tein (0,9—4,5 proc.), kemiskt identiskt med kaffein
(se d. o.), hvilken ger teet dess nervsystemet
lifvande kraft. Teet innehåller, jämte flera andra
dels organiska, dels mineraliska beståndsdelar,
äfven garfämnen (8—26 proc.) och eterisk olja
(0,5—1 proc.). Genom sina lifvande egenskaper och
sin behagliga smak har den på te medelst pågjutning
af hett vatten beredda drycken ("te" i dagligt tal)
blifvit ett mycket utbredt njutningsmedel. — Det
är bekant, att starkt te, drucket på aftonen, kan
hindra sömnen, i synnerhet hos den, som är ovan vid
denna dryck. Denna teets egenskap var en anledning,
säges det, till dryckens allmänna utbredning i Kina
genom Lao-tses religiösa sekt (6:e årh. f. Kr.),
som i tedrycken fann ett hjälpmedel för att hålla
andaktsöfningar äfven om nätterna. En kinesisk
legend förtäljer om teets uppkomst följande. En
helig asket, Darma, kom till Kina för att där
predika sin religion. Då han märkte, att hans
verksamhet motarbetades däraf, att hans ögonlock
visade benägenhet att sluta sig mot aftonen, skar
han af dessa och kastade dem ifrån sig. På den
plats, där de föllo till jorden, uppväxte den första
tebusken. Säkert är, att teets historia går långt
tillbaka i tiden, och man vet, att denna handelsvara
793 e. Kr. belades med tull i Kina. Anmärkningsvärdt
är därför, att bruket af te ej nämnes af Marco Polo,
hvilken i många år (senare hälften af 1200-talet)
vistades i Kina, och att ryktet om denna dryck
sannolikt ej nådde Europa förr än efter 1517, då
portugiserna kommo till Kina. Dessa gjorde dock
föga för att införa denna numera utomordentligt
viktiga handelsvara i Europa, och det var ej förr
än holländarna i början af 1600-talet kommo till
Bantam (Java), som de af kineserna lärde bruket af
te och införde det till Europa. Först efter midten
af 1600-talet började te till höga pris serveras
på kaffehusen i England, där Ostindiska kompaniet
till 1834 hade monopol på införseln. Denna uppgick
1710—1810 till 750,22 mill. eng. skålp. (339,54
mill. kg.), hvaraf dock en del reexporterades. Då
tullen i allmänhet utgjorde 200 proc. af värdet, blef
följden en ofantlig smyghandel samt förfalskning och
efterapning af varan, så att det tullbehandlade teet
sannolikt utgjorde endast hälften af hvad som under
namnet te konsumerades inom landet. Jämte engelsmän
samt deras ättlingar i Nord-Amerika och Australien äro
ryssar och holländare de störste tekonsumenterna. I
Ryssland hålles samovaren (se d. o.) varm hela
dagen; ryssen ger ej "drickspengar", utan natjaj
("till te"). Förbrukningen af te årligen är i Europas
länder i kg. per individ: Ryssland 3,4, England 2,7,
Holland 0,36, Tyskland 0,35, Danmark 0,25, Sverige
0,21, Turkiet 0,205, Österrike 0,08, Belgien 0,068,
Spanien 0,04, Grekland 0,04, Frankrike 0,022,
Italien 0,015. 1915 infördes till Sverige 250,966
kg. te till ett värde af 590,676 kr. Den kvantitet,
som konsumerades i Kina 1909, har uppskattats (och
detta sannolikt ej för högt) till 240 mill. kg.,
och hela jordens förbrukning s. å. har man trott sig
kunna anslå till omkr. 621,5 mill. kg.
Enär det kinesiska teet i det hela är en ganska dyr
handelsartikel, är det också underkastadt mångahanda
förfalskningar, dock mera förr än nu. Den
vanligaste förfalskningen består i inblandning af
mindervärdiga sorter i dyrare. Redan användt te
färgas med kateku och torkas; i London lär sådant
te framställas fabriksmässigt. Dessutom ha blad af
pil, slån, blåbär och många andra växter anträffats
inblandade i äkta te. För att undersöka tesorterna
finnas i de stora världshandelsstäderna (t. ex. London
och Hamburg) särskilda temäklare eller teprofvare,
som undersöka de importerade tekistornas innehåll och
bedöma dettas värde. — Som surrogat (ersättningsmedel)
för kinesiskt te ha många växter blifvit använda,
såsom arter af släktena Cyclopia, Eritrichium,
Chamænerium, Vaccinium, flera rosacésläkten och
många andra. Dessa tesorter ha ofta särskilda namn,
såsom Kapte (buschte), New-Jersey-te, Ivante,
bömiskt te o. s. v. (se Tesurrogat).
De för medicinskt ändamål nyttjade "teerna"
l. infusionerna (se Infusion) användas ofta för
behandling af magåkommor — så de officinella bitter
alkalisk infusion, infusum amarum alkalinum,
som beredes på beska kryddor (se beskt te nedan)
med tillsats af kaliumbikarbonat samt sammansatt
gentiana-infusion, infusum Gentianæ compositum,
som beredes på gentianarot med tillsats af pomerans-
och citronskal. Ofta beredes "magstärkande" beskt
te l. Böckers beska te på de officinella beska
kryddorna species ad infusum amarum (se Species), en
blandning af raspad kvassiaved (2 dlr), sönderskurna
kardbenediktblad (2 dlr) och sönderstött stjärnanis
(1 d.). Af sådana kryddor tages en matsked och
öfvergjutes med en tekopp kokhett vatten. Man kan
därefter låta "teet" stå öfvertäckt öfver natten,
hvarefter kryddorna frånsilas och vätskan drickes
följande morgon på fastande mage. Hit kan äfven
räknas Schweizerte, som beredes på herba Genippi
af alpinska Artemisia- och Achillea-arter. Andra
"teer" verka afförande, såsom den officinella,
i förråd på apoteket förekommande alkaliska
rabarberinfusionen, infusum Rhei alkalinum, en
mörkbrun vätska, som beredes genom perkolering
af rabarberrot med utspädd sprit samt tillsats af
natriumkarbonat. Lindrigt afförande verkar äfven te
på sennablad, s. k. Sennets-te (se Senna), hvaraf
finnas olika slag, såsom sammansatt sennainfusion,
infusum Sennæ compositum, som jämte sennablad
innehåller äfven seignettesalt (se d. o.) och manna
(se d. o.) samt infusum Sennæ salinum, sennate med
tillsats af magnesiumsulfat och sockersirap. Om S:t
Germainte se Species, sp. 608. Som hjärtstärkande
medel används digitalis-infusion, infusum Digitalis,
som beredes af 1 d. digitalisblad till 100 dlr
infusion (se Digitalis); denna infusion betecknas
dock icke enligt svenskt språkbruk med namnet te. Vid
bröstsjukdomar brukas ibland infusion på s. k. bröstte
l. bröstkryddor, species ad infusum pectorale (se
Species), sammansatta af stjärnanis, lakritsrot,
fläderblom, altérot och isop. 10—15 gram sådana
kryddor användas till 2—3 koppar te. Om Paraguay-te
och matte-te se Matte; om kakaote se Testæ.
O. T. S. (G. L—m. C. G. S.)
Teagown [tī’ga͡un]. eng. ("teklänning"), en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
