Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Torsslow, Helfrid - Torstenius Johannis (Torsten Johansson) - Torsten röde - Torstensson - Torsten, Lennart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dominon", Tybalt i "Romeo och Julia",
Stålsporre i "Målaren och modellerna" samt
Nevers i "Hugenotterna". T. utbildade sig till
landskapsmålare vid konstakademierna i Stockholm och
Düsseldorf och utställde taflor med motiv dels från
Stockholmstrakten, dels från Norge.
– 5. Valfrid T., sondotter till T. 1, skådespelerska.
Se Moberg, sp. 767.
1–2. G–g N.
4. A. L.
*Torstenius Johannis (Torsten Johansson), psalmförfattare och musiker,
f. i Småland, kapellmästare hos Karl IX, utgaf, säkerligen
på konungens befallning och under hans öfverinseende
den kalvinistiska psalmboken Någre konung Davids
psalmer i sangewijs stälte (1602), en parafrasering af
Davids psalmer, som hvilar på Lobwassers af franska
förebilder influerade tyska psaltare. De melodier,
som beledsaga T:s arbete, torde vara arrangerade,
men näppeligen komponerade af honom. Från hans
musikverk härrör melodien till n:r 23 i Haeffners
koralbok. "Åtskilliga af T:s arbeten, förvarade i
Riksarkivet och i k. operans bibliotek, vittna om
mycken förtjänst" (Höijer). Titeln "En fästningarings
hemligheter" på T:s 1604 utg. öfv. af "Arcana annuli
pronubi" missförstods af Schefferus och blef i dennes
"Svecia literata" uttydd på ett sätt, som förledt
flera senare författare att grundlöst inrangera
T. bland skriftställare i fortifikationsvetenskap. Jfr
H. Schück, "Svensk literaturhistoria" I (1890),
och T. Norlind, "Svensk musikhistoria" (1918).
(E.N. S-g.)
Torsten röde. Se Ynglingaätten.
Torstenson, greflig ätt, en gren af Forstenasläkten (se d. o.),
fick sin grefliga värdighet 1647 med Lennart T. (se
T. 1) och utslocknade 1727 på svärdssidan med
dennes sonson Karl Ulrik T., öfverste för Närkes och
Värmlands regemente.
1. Lennart T. (skref sig alltid Linnardt
Torstenson), grefve af Ortala, en af sin
samtids mest lysande fältherrar, f. 17 aug. 1603
på Forstena i Västergötland, d. 7 april 1651 i
Stockholm, var son till ståthållaren på Älfsborgs
slott Torsten Lennartsson samt brorson till den
tappre fältöfversten Anders Lennartsson (se
Forstenasläkten). Han tillhörde en af hertig Karl
hårdt förföljd familj, hvilket dock ej hindrade
sonen att under efterträdarna stiga till rikets
högsta värdigheter. Då hans föräldrar af Karl IX
drifvits i landsflykt, lämnades T. redan som späd åt
anhöriga, som gåfvo honom omsorgsfull vård. Vid 15 år
anställdes han som kammarpage hos Gustaf II Adolf,
hvilken fann behag i hans hurtiga väsen, och han
fick sålunda tillfälle att åtfölja konungen på hans
fälttåg till Livland, hvarest han bl. a. bevistade
Rigas eröfring 1621. Vid 20 års ålder gjorde han den
sedvanliga resan i främmande länder, hvilken på den
tiden ansågs nödvändig som afslutning på unga
adelsmäns uppfostran, men skyndade därefter
tillbaka till konungen och krigstjänsten. Som
fänrik vid liffanan deltog han i Gustaf Adolfs
sista lysande vapenbragd i Livland, slaget vid
Wallhof, i jan. 1626. Under den period af Gustaf
Adolfs krigshistoria, som betecknas af de preussiska
fälttågen (1626–29), erhöll T. sin egentliga krigiska
utbildning och förbereddes för den stora roll han
sedermera skulle komma att spela i Tyskland. 1628
blef han öfverstelöjtnant vid G. Horns norrländska
storregemente och 1629 chef för det därur utbrutna
Hälsinge regemente. Ett slags slutpunkt på detta hans
utvecklingsskede var hans utnämning 1630 till öfverste
för artilleriet, ett vapen, för hvilket Gustaf Adolfs
och T:s tid bildar en ny epok. Det är allmänt bekant,
huru artilleriets nya organisation var en bestämmande
faktor vid Gustaf Adolfs segrar. Det var under T:s
ledning och tillsyn de nya förändringarna skedde. I
spetsen för artilleriet bidrog T. också väsentligen
till segrarna vid Breitenfeld (1631) och Lech
(1632) samt vid en mängd fästningars intagande. 1632
utnämndes T. till "general af artilleriet", men blef
s. å. strax därefter under striderna vid Alte Veste
af fienden tillfångatagen och hölls till 1633 fången
i ett fuktigt fängelse i Ingolstadt, där grunden
lades till hans stora sjuklighet under återstoden
af hans lif. Strax efter sin utväxling bidrog han
till eröfringen af fästningen Landsberg i Bajern,
men återvände redan s. å. med Gustaf Adolfs lik
hem till Sverige, hvarest han 1634 utnämndes till
rikstygmästare. Under den nu följande perioden
af tyska kriget, under Johan Banérs öfverbefäl
(1634–41), var T. till en början utsedd att som J. De
la Gardies närmaste man i Preussen föra befälet i
det krig, som syntes hota från Polens sida. Men sedan
1635 stillestånd med Polen afslutits, kallades han
åter till den tyska krigsskådeplatsen för att bistå
den af fienden hårdt ansatte öfverbefälhafvaren,
med hvilken han i slutet af 1635 förenade sig. För
de svenska vapnens från denna tid ånyo börjande
framgång delar otvifvelaktigt T. i hög grad äran
med Johan Banér. Banér och T. i förening räddade
under de mest förtviflade omständigheter Sveriges
ställning i Tyskland. I slaget vid Wittstock 1636,
i Pommerns energiska försvar 1637 och 1638, i den
segerrika framryckningen och segern vid Chemnitz samt
infallet i Böhmen 1639 tog T. lysande del. 1640 erhöll
han emellertid för tilltagande sjuklighet permission
att återvända till fäderneslandet, dit han dock ej
anlände förr än våren 1641. Han ifrågasatte emellertid
redan nu att för sjukdomens skull helt erhålla sitt
afsked. Omedelbart efter hemkomsten utnämndes han till
riksråd (april 1641). Han hade emellertid endast några
veckor varit hemma, då underrättelsen kom om Banérs
död. Med största motvilja öfvertog han nu den plats
som dennes efterträdare, hvartill allmänna meningen
inom regering och folk kallade honom. 31 aug. 1641
utnämndes han till fältmarskalk och generalguvernör
i Pommern, men, ehuru redan tidigt segelfärdig,
kvarhölls han hemma af sjukdom långt in i sept. T:s
befälstid, 1641–45, utgör emellertid, såsom bekant,
ett bland de mest glänsande skedena i Sveriges
krigshistoria. Hans skarpa fältherreblick, hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
