Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Valais - Valaker (Valacker, Volocher) - Valakhilya - Valakiet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i två halfkantoner. Ultramontanerna ha haft mäktigt
inflytande inom V., som var en bland stiftarna
af Sonderbund (se Schweiz, sp. 1287) och den
sista af dess medlemmar, som underkastade sig.
A. N—d.
Valaker (Valacker, Volocher), ett af slaverna,
antagligen med anslutning till germanskt språkbruk
(jfr Välskland för Italien, Valland för Frankrike,
valloner som benämning på Belgiens romanska
befolkning), nyttjadt namn som gemensam beteckning
för latintalande stammar på Balkan-halfön, hvilka
själfva kalla sig rumuni l. rumeni och äro bosatta
dels n. om Donau, där hufvudmassan bor (i Moldau,
Valakiet och Siebenbürgen), dels s. om nämnda flod
(storvalaker, kutzovalaker, maurovalaker), där
de sammanfattas under det gemensamma namnet tsintsarer.
Se vidare Morlacker, Rumäner, Tsintsarer
och Valakiet. Jfr Jung, "Anfänge der romanen", Pič,
"Über die abstammung der rumänen" (1880), och Xenopol,
"Les roumains au moyen âge" (1885), hvilka polemisera
mot Roesler, som 1871 framställde det påståendet,
att valakerna i Siebenbürgen och Rumänien ej härstamma
från de romaniserade dacerna.
Valaker l. volocher kallades ett lätt rytteri, som
Karl XII efter ryssarnas och polackernas exempel
uppsatte 1702. Det stod till en början under
M. Stenbocks befäl, räknade då endast 200 man och
var sammansatt af allehanda folk, bl. a. borgare i
Krakau, i hvilken stad konungen låg den tiden. 1706
formerades 2 regementen valaker, under öfverstarna
Sandul Kolza (fången 1708) och Andreas, hvilka
regementen alltid utgjorde avantgardet och då fingo
att kämpa med tsarens och konung Augusts valaker,
som de ofta slogo. En stor del valaker följde Karl
XII till Turkiet samt därifrån till Stralsund (1715)
och Norge (1718).
Valakhilya, ind. litt., namn på en mindre samling
vedahymner (11 till antalet), som bilda ett supplement
till "Rigveda", antingen infogade i maṇḍala VIII som
n. 49—50 eller efter maṇḍala X.
K. F. J.
Valakiet (rum. Valahica), den sydligaste delen af
konungariket Rumänien, förr furstendöme (det ena af
"Donaufurstendömena"), skiljes i ö. och s. af Donau
från Dobrudscha och Bulgarien, i n. v. af Karpaterna
från det genom Världskriget med Rumänien införlifvade
Siebenbürgen och i n. dels af Karpaterna, dels af
floderna Milkov och Sereth från Moldau. Areal 77,595
kvkm. Omkr. 4,700,000 inv. (1912). V. delas genom
Donaus biflod Aluta i Stora (östra) V. (äfven kalladt
Muntenia) och Lilla (västra) V. (äfven kalladt
Oltenia) samt omfattar 17 kretsar. Hufvudstad:
Bukarest. Om naturbeskaffenhet, befolkning,
näringsgrenar o. s. v. se Rumänien.
V. bildade sedan år 107 med Moldau en del af den
romerska prov. Dacien (se d. o.), och romerskt
språk vann där genom kraftig kolonisering stor
spridning. Kejsar Aurelianus uppgaf 270 af
strategiska skäl V. jämte det öfriga Dacien, och
sedan invandrade dit först goter och därefter under
den stora folkvandringen en rad af stammar: vandaler,
markomanner, hunner, gepider, langobarder, avarer,
bulgarer, slaver och, sedan 800-talet, ungrare och
petjeneger samt, sedan midten
af 1000-talet, kumaner. Under 1200-talet
återinflyttade i stor utsträckning ättlingarna till
de till bergstrakterna flyktade romaniserade dacerna
samt andra latintalande stammar, hvilka af grannarna
gemensamt benämndes valaker (se d. o.), och
omkr. 1272 uppges valakerna, eller, såsom de själfva
kalla sig, rumuni (rumeni), ha förenat sig under en
furste (voda), som dock länge måste erkänna
ungrarnas öfvervälde. Furstarna tillhörde
dynastien Basaraba, som regerade från 1300
till 1659, då den utslocknade. Vojvoden Mircea
(1386—1418) var den egentlige skaparen af
furstendömet och gaf det dess största utsträckning
(V., hertigdömena Fogáras och Omlas i Siebenbürgen,
en del af Bulgarien med Silistria samt Dobrudscha).
Vid Nikopolis (1396) blef han jämte Ungerns konung
Sigismund slagen af turkarna, och under den därefter
följande tiden voro de valakiske furstarna omväxlande
Ungerns bundsförvanter och sultanens lydiga redskap.
Vojvoden Vlad, äfven kallad Draculu ("djäfvulen")
och Kasikli-voda ("pålvojvoden"; med anledning
af det dödsstraff, spetsning å påle, han
brukade använda), afslöt med sultan Muhammed II ett
fördrag (1460), som i århundraden utgjorde grundvalen
för furstendömets ställning till Turkiet. Sultanen
blef genom detta V:s suverän och skyddsherre, mottog
en årlig tribut och bekräftade valet af den vojvod,
som adeln (bojarerna) och biskoparna utsågo,
men egde ej att blanda sig uti furstendömets
inre styrelse. Turkar skulle ej få bosätta sig
inom V. Fördraget hölls dock föga i helgd. V.
tjänade som genomgångsland för de turkiska
expeditionerna till Ungern och Siebenbürgen
samt trycktes af oupphörliga rekvisitioner. En
ljuspunkt i landets dystra historia bildar
Mihail Viteazuls (Mikael den tappres) regering
(1593—1601). Denne V:s mest firade nationalhjälte
var född 1558 och son till Petruschko, ban af Krajova.
Han lyckades med hjälp af furst Sigismund Báthory
af Siebenbürgen och engelske ambassadören i
Konstantinopel, Edward Barton, göra sig till
herre i V. och drog sedan fördel af kejsar Rudolfs
segrar öfver turkarna för att skaffa sig en
friare ställning. I förbund med Moldaus
vojvod Mikael Aron lät han på en och
samma dag ("den valakiska aftonsången"
13 nov. 1594) nedgöra alla turkar i
de båda furstendömena. Därefter intog han
fästningarna på högra Donaustranden, slog de turkiska
härar, som sändes emot honom, vid Mantin (1595) och
härjade landet ända till Balkan. Med sultanen
träffade han 1597 en fredsuppgörelse och
vann erkännande af sitt vojvodskap med ärftlig
rätt. Sedermera lät han utropa sig till furste äfven
af Siebenbürgen och Moldau, hvilkas furstar han
förjagat, och förenade sålunda under sin spira hela
Trajanus’ Dacien. Han föll för en lönnmördares
hand (19 aug. 1601). Mattias Basarab
(1633—54) försvarade sitt land med kraft, ordnade
förvaltningen, lät utarbeta en civil- och
strafflag och trycka kyrkliga böcker på rumänska
samt upprättade skolor, kyrkor och kloster. —
Sedan 1659, då dynastien Basarab utslocknat,
styrdes V. af vojvoder tillhörande grekiska familjer
i Konstantinopel (s. k. fanarioter; se Fanar). Bland
dem må nämnas Sjerban Kantakuzenos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
