Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Venezia. 3. Hufvudstad i prov. V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berömdaste i V., med intressant
renässansportal och en mängd grafmonument, bland
hvilka de åt A. och G. Mocenigo, M. Morosini,
A. Vendramin och M. Corner egnade äro framstående
konstverk (på platsen framför kyrkan står den
venezianske fältherren Colleones ryttarstaty, af
florentinaren A. Verrocchio; statyn är afbildad
i art. Colleone), vidare kyrkan S. Stefano
(D—E 4; omkr. 1360), med prydlig tegelfasad,
restaurerad 1904, och S. Giacomo dall’ Orio (D2),
en af V:s äldsta kyrkor, ombyggd på 1200- och
1300-talen samt restaurerad 1907—09, med trähvalf.
Därjämte märkas renässanskyrkorna S. Maria dei
Miracoli (F 3; af P. Lombardi, 1481—89;
restaurerad 1885—86), berömd för sin rika, graciösa
marmordekoration, S. Zaccaria (F 4; 1458—1515), på
öfvergången från gotiken till renässansen, S.
Giovanni Crisostomo (E 3; påbörjad 1497 af Moro
Coducci), en nästan kvadratisk kupolbyggnad,
med stor altarrelief (Marias kröning) af Tullio
Lombardo, S. Salvatore (E 3; påbörjad 1506 af G.
Spavento, fullbordad efter 1530 af T. Lombardo),
i basilikeform, på det skönaste förbunden med
en rik kupolanläggning (taflor af Tizian,
Bellini m. fl., grafvård af J. Sansovino öfver
dogen F. Veniero), S. Sebastiano (G 4; 1506—48, af
Scarpagnino, restaurerad 1867), med en mängd tak-
och altarbilder af P. Veronese, Il Redentore på
La Giudecca (E 6; 1577—92) och S. Giorgio maggiore
(fig. 3), på den liknämnda ön (F 5; 1565—1610),
båda af Palladio, samt den imponerande kupolkyrkan
S. Maria della salute (E 5) vid östra inloppet
till Canal grande, byggd 1631—56 af Longhena (se
fig. 4). Därtill komma af de andliga brödraskapens
församlingshus Scuola di S. Marco (F 3; af
Moro Coducci och Martino Lombardo, 1485—95),
i klassisk för-renässans, sedan 1815 användt
som sjukhus (Ospedale civile), och Scuola di S.
Rocco (D 3), byggd 1524—60, med prunkande
renässansfasad och en mängd målningar af Robusti.
— Såsom knappast någon annan stad i Italien är
V. rikt på palats från sin stormaktstid. Första
rangen bland dem intar dogepalatset (Palazzo ducale;
F4), dogernas ursprungliga bostad, sannolikt först
en starkt befäst borg; det byggdes i början af
800-talet (vanligen uppges år 814) samt förstördes och
ombyggdes flera gånger. Det nuv. präktiga palatset
(fig. 6; tätt vid Markuskyrkan med fasader åt
Piazzetta och hafvet) har steg för steg
tillkommit under en tidrymd af två och
ett hälft århundrade (1300—1549), restaurerades
senast 1873—89 och är sedan kampanilens fall alltjämt
föremål för reparation. Den arkitekt, som uppgjort
planen för det hela, är ej säkert känd, men
han måste ha lefvat tidigare än Filippo
Calendario (afrättad 1355), hvilken ofta uppges
ha varit den äldre delens hufvudarkitekt. Sannolikt
var den venezianske arkitekten och bildhuggaren Pietro
Baseggio (f. 1309, d. 1340) ledare af arbetet under
förra hälften af 1300-talet, och från honom härrör
den 71 m. långa södra, åt molon vettande fasaden.
På en väldig, utmed palatsets södra och västra
sidor gående, spetsbågig kolonnhall af kraftiga
proportioner i två våningar, den undre bildande ett
öppet galleri med en rad af 36 korta och tjocka
pelare utan fotskifva, med kapitäl af växlande
ornamentering, den öfre bildande med sina 71
smalare, nedtill genom en balustrad förbunda
pelare den berömda loggian, hvilar elegant,
djärft och ståtligt en öfre hall, sparsamt genombruten
af spetsbågsfönster och tätt krönt af palmettlika
tinnar. Denna halls yttervägg är betäckt med
tapetmönster af rombiska marmorplattor i gulröd
ton, utgörande ett väsentligt element i det helas
fantasirika effekt. Ingångsporten (Porta della carta)
i n. v., bredvid Markuskyrkan, är ett praktfullt
dekorationsstycke af sengotisk, med renässansformer
blandad anläggning (1438—43). På den af präktiga
fasader omslutna, med två bronsbrunnar smyckade
gården (fig. 7) fästes uppmärksamheten först vid
den af A. Rizzo byggda marmortrappan (Scala dei
giganti, "jättetrappan"), som bildar hufvudingången
till palatsets inre och som fått sitt namn efter de
öfverst stående kolossalstatyerna af Mars och Neptunus
(af J. Sansovino, 1554), antydande V:s land- och
sjömakt. På trappans öfversta afsats kröntes i senare
tid dogerna. Genom de eldsvådor, som 1574 och 1577
skadade en stor del af palatset, förändrades rummens
utseende fullständigt, och den vackra samling af
äldre paduanska och venezianska taflor, som prydde
väggarna i praktrummen, gick förlorad. Likväl
återstår ett stort antal taflor af yngre mästare,
bland hvilka särskildt Robusti och P. Veronese äro
rikt representerade, den förre med sitt mästerstycke
"Bacchus och Ariadne" och sin ofantliga framställning
af "Paradiset", den största oljetafla i världen
(22 m. lång och 7 m. hög), den senare med "Europas
bortröfvande", "V. tronande på jordklotet mellan
rättvisan och freden" m. fl. Dogepalatset inrymmer
äfven en berömd samling antika skulpturer, till
största delen grekiska och romerska konstverk, som
samlats af kardinal D. Grimani och af honom 1523
skänkts till V. Närmast under dogepalatsets blytak
funnos fordom fängelserum, de beryktade blykamrarna
(Piombi). Äfven källarrummen (Pozzi) ha användts till
fängelser. Öster om dogepalatset leder högt öfver
en smal kanal (Rio del Palazzo; F 4) den omkr. 1600
af A. Contino byggda s. k. Suckarnas bro (fig. 5;
Ponte dei sospiri; F 4) till det 1571—97 af A. da
Ponte byggda statsfängelset (S. Markusfängelset,
Prigioni). I sina familjepalats’ arkitektoniska
skönhet står V. utan medtäflerska. Vackra prof
från olika tider, ända från 1100-talet, finnas, och
många, äfven bland de äldre palatsen, äro ännu till
det yttre väl bevarade. De märkligaste exemplen på
1100-talets bysantinska palats äro Loredano (E 3),
Pal. Farsetti (förr Dandolo; E 3) och Ca’ Da Mosto
(E 3), alla vid Canal grande. Det vackraste från
denna tid var Fondaco (Fontego) dei Turchi från
1200-talet (D 2, från 1621 turkiskt köpmanshärbärge
och sedan 1880 Civico museo Correr), men det har
först genom vårdslöshet, sedermera genom en total
ombyggnad (1861—69) förlorat sitt forna utseende. På
1200-talet utvecklade sig en särskild arkitekturform,
af venezianerna kallad "arabisk spetsbågestil"
(l’arte arabo archiacuta). Ritningen till dogepalatsets
fasad hade ett vidsträckt och långvarigt inflytande
på V:s privata palats. Många af dem, hvilka byggdes
på 1300-och förra hälften af 1400-talet, kvarstå ännu
och tillhöra de skönaste och bäst bevarade exemplen
på medeltidsarkitektur. Sin höjdpunkt nådde denna
ståtliga stil mot slutet af 1300-talet i det underbara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
