Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viksala ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
Viktor Emanuel
418
d. 31 okt. 1732, efterträdde fadern som hertig af
Savojen juni 1675 och stod till 1682 under moderns
förmynderskap. Y. sökte frigöra Savojen från det
fullständiga beroende af Frankrike, hvari det stått
under moderns regentskap, ehuru han ej bröt med
Frankrike, förrän han på koalitionens sida (1690
-96) deltog i kriget mot detsamma. Under Spanska
tronföljdskriget slöt han sig i början till Frankrike,
men öfvergick 1703 till koalitionen. Segern vid
Turin 1706, som hans frände Eugen af Savojen vann,
befriade Savojen och of re Italien från fransmännen. I
Utrechtfreden 1713 erhöll V. dels vissa områden
af Lombardiet, dels konungariket Sicilien, som
han dock 1720 nödgades utbyta mot Sardinien. En
lagkodi-fikation (Codex Victorianus) utarbetades
under hans regenttid. Under en svår utrikespolitisk
situation, konflikten mellan Österrike och Spanien
sept. 1730, nedlade V. kronan till förmån för sin son
Karl Emanuel. Hans försök att i okt. 1731 återtaga
den misslyckades och föranledde hans internering
på slottet Kivoli. Han var gift med Ludvig XIV:s
brorsdotter Anna af Orleans. - 3. V. III, den
föregåendes sonson, konung af Sardinien, f. 26 juni
1726, d. 16 okt. 1796, efterträdde 20 febr. 1773
sin fader. Karl Emanuel III. Han var en stark
motståndare till franska revolutionen, slöt sig
till den första koalitionen (1793) emot denna, men
led ständiga nederlag och nödgades i freden i Paris
15 maj 1796 afträda Savojen. Han var förmäld med
spanske konungen Filip Y:s dotter Maria Antoinetta
och hade med henne sönerna Karl Emanuel, Viktor
Emanuel och Karl Felix, som efterträdde hvarandra på
tronen, l-3. (E.N-nn.) Viktor Emanuel (it. Vitto’rio
Emanuele], konungar af Italien. 1. V. II, 1849-61
konung af Sardinien (såsom sådan V. II, hvilken
nummerföljd han behöll som konung af Italien), sedan
1861 konung af Italien, son till konung Karl Albert af
Sardinien och Maria Teresia af Toscana, föddes 14 mars
1820 i Turin och dog 9 jan. 1878 i Kom, där han ligger
begrafven i Pantheon. Då hans fader som prins deltog
i fälttåget i Spanien i hertigens af Angouléme armé
1823, skickades V. till sin morfader, storhertigen
af Toscana, hvars hof var det mest reaktionära i
Europa. Af jesuiter uppfostrades nu gossen i en
så strängt klerikal anda, att den aldrig kunde
utplånas. Hans fader lät efter sin tronbestigning
(1831) ge gossen en
Tryckt den 4/5 21
strängt militärisk uppfostran, utan att därför
försumma hans vetenskapliga utbildning, som dock ej
blef synnerligen omfattande. Då kriget mot Österrike
utbröt 1848, kommenderade V., hvilken som kronprins
förde titeln hertig af Savojen, ’savojiska brigaden
och utmärkte sig genom lysande mod i slaget vid Go?to
30 maj, i hvilket han blef sårad. Äfven i drabbningen
vid Novara 23 mars 1849 gjorde han under af tapperhet,
utan att likväl kunna förekomma nederlaget. Hans
fader nedlade på kvällen af batalj dagen sin krona
till förmån för sin son. Ehuru V. lyckades få en
dräglig fred med Österrike, sågs han dock ej med
blida ögon af folket, emedan han blifvit uppfostrad
af jesui- . terna och, sedan 1842, var gift med en
österrikisk ärkehertiginna, Adelheid (f. 1822, d. 20
jan. 1855). Efter hand förändrades likväl folkets
tänkesätt mot honom. Ty den fria författning, som
Karl Albert gett sitt folk, upprätthöll hans son,
ehuru Österrike bjudit gynnsammare fredsvillkor, om
författningen ändrats. De öfrige italienske furstarna
upphäfde de konstitutioner, som de nyss förut gett
sina stater. V. förstod äfven att välja sig upplysta
och statskloka rådgifvare. Massimo d’Azeglio blef hans
förste ministerpresident. De efter justitieministern
Siccardi benämnda lagarna genomdref-vos, genom hvilka
den andliga domsrätten af skaffades och "mainmorte"
(se d. o.) inskränktes. I sept. 1850 inträdde
grefve Cavour som handels- och jordbruksminister i
ministären, ehuru icke utan ett visst motstånd af
V. I nov. 1852 blef Cavour ministerpresident. Genom
hans kloka finansiella åtgärder gick Sardinien framåt
i styrka och välmåga. Konungen understödde honom
såväl däri som i hans utrikespolitik samt äfven,
om än högst ogärna, i hans kyrkopolitik, som ofta
djupt sårade konungens religiösa känslor. Cavours
förslag om införande af civiläktenskapet (1852)
och förslag till lag om klostergodsens indragning
(1855), motsatte sig konungen. Då Cavour begärde sitt
afsked och ingen annan kunde bilda en ministär, lät
konungen sitt motstånd mot lagen falla. V. försmådde
lika litet som Cavour att ställa sig i förbindelse
med cheferna för demokratien, såsom Depretis m. fl.,
hvilka af sitt hat mot Österrike understödde V:s
och Cavours politik. 26 jan. 1855 slöt Sardinien det
förbund med västmakterna mot Ryssland, som inledde
den politik, hvilken skulle göra V. till konung öfver
hela Italien. Till följd af detta förbund deltog
Sardinien i kongressen i Paris 1856, hvarigenom det
fick tillfälle att föra det italienska enhetspartiets
talan. Både V. och Cavour begåfvo sig till Paris,
och där begärde Cavour i sin konungs namn reformer
i Kyrkostaten och framlade Sardiniens besvär mot
Österrike. Dessa fordringar vunno understöd af
England, och Napoleon III ställde sig välvilligt
mot Italien. Då gafs äfven första uppslaget till
Sardiniens förbund med Frankrike mot Österrike,
ehuru en formlig allians icke afslöts förr än 10
dec. 1858 efter det möte Cavour hade med Napoleon III
i Plombières juli 1858. För att stärka förbundet gai
V. sin äldsta dotter, Klotilda, till gemål åt prins
Napoleon (jan. 1859). Af alla krafter rustade V. -
sig till det förestående kriget mot Österrike, och
hans folk samlade sig omkring honom med en hänförelse
utan like, och
32 b. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
