Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Willis ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Villkorlig frigifning
560
vädjan till den enskildes offervillighet och
nitälskan, hvarpå hela institutet är uppbyggdt. Att
uppbygga offentliga institutioner på allenast denna
grund är icke lätt. All mänsklig erfarenhet ger vid
handen, att dessa egenskaper väl ofta i hög grad
låta sig eggas inför nyheten i en social uppgift,
men att de äro svåra att hålla vid makt i samma mån,
som intressets nyhet förflyktigas. Det återstår då
alltid att inordna uppgiften i fråga såsom ett led
i den ordinarie statsförvaltningen med en verkligt
tillräcklig aflöning. Men därmed förminskas ock
garantien för det lef vande intressets förhandenvaro,
och öppnas ock möjligheter för allehanda missgrepp
vid dessa platsers tillsättande, såsom ock redan
från Amerika kunnat vitsordas. Sådant måste inverka
särskildt underminerande i ett fall, där det, såsom
här, från alla håll vitsordas, att "personen betyder
allt". Endast en ekonomiskt stark organisation på
frivillighetens grund torde därför här i längden visa
sig bärande och framtidsduglig.
Till slut må framhållas att, därest det blott en gång
kan med sanning sägas, att den villkorliga domen
kunnat införlifvas med kulturtfolkens straffrätt,
utan att kriminaliteten i det hela till följd däraf
kan anses ha undergått någon afsevärd stegring, så
kan redan därmed detta institut anses till fullo
rättfärdigadt. De kortvarigare frihetsstraffen
representera nämligen redan i sig en så stor summa
af olägenheter så väl för den enskilde delinkventen
som för samhället, att en så afsevärd reduktion af
deras användning, som detta institut medfört, vunnen
utan någon väsentligare aftrubb-ning i medborgarnas
rättsskydd, redan i och för sig representerar en
betydande vinning. N. S-g.
Villkorlig frigifning, jur., frigifning från
straffanstalt af fånge, som delvis undergått sitt
straff, under villkor att han ånyo insattes i sådan,
därest han ej uppfyller vissa i fråga om hans lefverne
uppställda föreskrifter. Ehuru tendenser till en
dylik strafftillämpning kunna spåras långt tillbaka i
tiden, är det dock först från midten af 18CO-talet,
som en dylik anordning vunnit verkligt insteg i de
europeiska kulturländernas straffrätt.
De grunder, som föranledt dess införande, äro i
hufvudsak följande. Först och främst anses hoppet
om en afkortning af fängelsetiden utgöra en viktig
eggelse och uppmuntran till förbättring af fången
själf. Detta är dock icke den huívud-sakliga grunden
till. att afkortningen göres villkorlig, ty ett
dylikt syfte kan af ven till en viss grad uppnås genom
en regel, att fånge, som förhållit sig väl och gett
öfvertygande prof på sin förbättring, skall efter viss
tid kunna omedelbart erhålla definitiv befrielse från
straffets återstod, på sätt i äldre strafftillämpning
icke var ovanligt och stundom af ven i äldre
lagstiftning, t. ex. i den bajerska strafflagen af
1813, uttryckligen föreskrefs. Hufvudgrunderna till
institutets användning äro fastmera dels en af såväl
statens som den dömdes anhörigas intresse motiverad
önskan att i större utsträckning än detta eljest
vore möjligt eller tillrådligt minska användandet
af inspärrning i- straffanstalt, dels en önskan att,
såvidt möjligt, för fången förminska de svårigheter
och faror, som äro förbundna med den eljest vid
strafftidens slut inträdande oförmedlade öíver-gången
från anstaltvistelsens starka frihetsinskränk-
ningar till ett lif i oinskränkt frihet. Alla dessa
syften anser man sig kunna uppnå genom att göra
ett sådant frigifvande från anstalten allenast
villkorligt.
Olägenheten af den förutnämnda oförmedlade öfvergången
från straffanstalten till fullständig frihet framhölls
redan vid slutet af 1700-talet med synnerlig skärpa
af den för engelsk rättsutveckling betydelsefulle
samhällsfilosofen J. Ben-tham; och det är äfven i
engelsk rättsutveckling, som det nutida institutet
villkorlig frigifning har sin historiska upprinnelse,
närmare bestämdt i vissa anordningar i fråga om det
intill midten af 1850-talet vid svårare brott (förutom
dödsstraffet) dominerande deportationsstraffet. I
syfte att kvarhålla de till deportationsstraff
dömde i kolonierna började man vid slutet af
1700-talet bevilja dessa en s. k. conditional
pardon före strafftidens slut mot villkor, att de
förpliktade sig att äfven efter strafftidens slut
kvarbli i kolonien. Såsom ett slags förberedelse
till detta villkorliga efterskänkande af straffet
började man fr. o. m. 1824 tilldela fångarna ett
s. k. fripass (ticket of leave), medförande en
rätt för fången att under viss tid sysselsätta
sig med arbete utom anstalten. Missbrukades denna
frihet, återkallades fripasset; utlöpte åter
fristen utan dylikt återkallande, erhöll den dömde
conditional pardon. Då man sedan 1853 påbörjade
deportationsstraffets afskaffande och ersättande
med det nutida engelska straff-arbetsstraffet
(penal servitude, då med ett minimum af 5, nu 3
år), bibehölls äfven i fråga om detta metoden att
före det definitiva frigifvandet utfärda dylika
fripass som ett slags regeringen tillkommande art
af benådning. Då slutligen deportationsstraffet
1857 helt afskaffades och straffarbets-straffet
organiserades efter förebild af det irländska
fängelsesystemet som ett s. k. progressivstraff,
börjande med en kortare tid h. o. h. i cell med en
därpå följande strafftid under arbete i gemensamhet,
hvarvid fångarna hade att genomlöpa ett flertal
grader, i hvilka de uppflyttades eller nedflyttades,
allteftersom de genom arbetsamhet eller uppförande
intjänat eller förlorat det härför erforderliga
antalet poäng, kom denna villkorliga frigifning att
införlifvas med detta system på så sätt, att den, som
erhållit uppflyttning till den högsta straffklassen
och redan undergått 3/4 af sitt straff, skulle enligt
lag ega rätt till villkorlig frigifning, "så framt
hans uppförande icke varit sådant, att det kunde
anses utgöra ett särskildt skäl att beröfva honom
denna förmån". Systemet utbildades ytterligare 1864,
då jämväl grunderna till frigiíningens återkallande
noggrant fastställdes genom lag. Institutet afkläddes
på detta sätt sin benådningskaraktär och erhöll den
karaktär, som det än i dag i angelsaxisk rätt eger,
enligt hvilken den villkorliga frigifningen är att
anse som det normala sista ledet i verkställandet
af de långvariga frihetsstraffen, samt tiden för det
villkorliga vistandet på fri fot anses som en del af
strafftiden. Detta sålunda på engelsk jord uppvuxna
rättsinstitut kom snart att utöfva inflytande äfven
på den europeiska kontinenten. Men då förhållandena
där voro andra och särskildt progressivsystemet i
afseende å frihetsstraffens inrättande icke var för
handen, skedde institutets upptagande där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
