Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wolf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
991
Wolf
992
med tiden lindrades af en liten krets vänner, drog
han sig sedan fram i Wien som musiklärare, försökte
sig 1881-82 som teaterkapellmästare i Salzburg,
1884-87 som kritiker i "Wiener salon-blatt" och
egnade sig därefter uteslutande åt komposition. W:s af
konstnärlig idealism burna, men ofta onödigt skarpa
och sarkastiska musikrecensioner hade ådragit honom
fiendskap från beundrarna af Brahms, för hvilkens
större tonverk han hyste en oöfvervinnelig motvilja,
hvaremot han dyrkade Kich. Wagner. Föga bekymrad om
världslig framgång, fullföljde han med entusiasm sin
skapande verksamhet. Med sin ömtåliga själs-daning
drabbades han emellertid af ett tragiskt öde,
i det att en obotlig sinnessjukdom ödelade de 5-6
sista åren af hans lefnad. Först småningom kunde
hans alster nå fram till erkännande, delvis tack
vare den 1895 i Berlin stiftade Hugo-Wolf-verein,
efterföljd 1897 af Wiener H.-W.-verein. Hans sjukdom
och bortgång fäste uppmärksamheten på honom, och hans
sånger blefvo inom kort rent af på modet. Ett monument
(mod. af E. Hellmer) restes 1904 of ver hans graf på
Wiens Zentralfriedhof.
W. tonsatte helst hela serier dikter af vissa skalder,
hvarigenom han belyste dessas egenart och åstadkom
märklig enhetlighet i de särskilda cyklerna, midt i
all individualisering. Så till-kommo under ett fåtal
år af sjudande ingifvelse 53 Mörike-lieder (1888),
20 Eichendorff-lieder (s. å.), 51 Goethe-lieder
(1889), vidare Spanisches lieder-buch (1890,
till 44 dikter öfv. af P. Heyse och E. Geibel)
och Ilalienisches liederbuch (I, 1890, II, 1896;
till 46 efterdiktningar af P. Heyse), utom färre
till dikter af Gr. Keller, Michelangelo m. fl. Han
byggde vidare på sina föregångares (Schubert,
Schumann, Rob. Franz, Ad. Jensen) verk, delvis i
detalj fördjupande och förfinande deras uppslag. W:s
originalitet som romanstonsättare bottnar i den
innerliga sammansmältningen af poesi och musik. Efter
de wagnerska musik-dramernas höga föredöme inrymmer
han åt diktningen primär betydelse. Han musicerar
aldrig för att framhålla sin egen personlighet,
anbringar icke en ton, som ej ingår i den poetiska
idéutvecklingen; han ställer sig helt i skaldens
tjänst för att söka förstärka intrycket af dennes
konst. När W. fick lust att komponera till en dikt,
försänkte han sig först intensivt i denna, lät
tonmelodien blomstra fram ur ordmelodien, lade an på
en fullt riktig musikalisk deklamation och tillvaratog
ytterst sorgfälligt diktordens känslovalörer, finaste
antydningar och rätta accenter, på samma gång som
hvar särskild sång göts till helhet medelst tematisk
genomarbetning. Det rikt utarbetade ackompanjemanget,
ofta byggdt på en enstaka fras eller ett ledmotiv,
skymmer icke sångstämman ; bägge äro hvar för sig
särpräglade, men samklinga intimt. Hans sånglyrik blir
sålunda objektiv, gestaltskapande och psykologiskt
stark; han åskådliggör och så att säga dramatiserar
diktens innebörd. Mångsidigheten i stämningar är
liksom hos Schubert outtömlig. Hos Goethe tolkar han
bl. a. lika troget Mignon-tragiken och den upphöjda
panteismen som gratien och lifsglädjen, Mörikesångerna
förete en omväxling af trohjärtad idyll, religiös
andakt, natur jubel, erotik, sago-
mystik, harmlös eller burlesk humor, och hos den
romantiskt svärmiske Eichendorff lyfter han helst i
dagen realistiskt käcka diktgestalter. I åtskilliga
af de spanska sångerna slår oss till mötes en dof och
het botgörarstämning, medan de flesta i yppiga färger
och ryckiga rytmer skildra sydländsk erotiks olika
faser af smäktande begär, rasande lidelse, skälmskt
koketteri, bitter smärta ända till dödslängtan. De
italienska ge formknappare och i tonen mestadels
vekare miniatyrbilder af kärlekens längtan, tjusning,
skämtan, trots eller vemod. Man vänte sig emellertid
ingalunda att här finna italiensk melodisalighets
lätta flöde, liksom man ock i hans öfriga alstring
endast sällan påträffar sådana osökt naturvuxna och
blommande melodier som hos en Schubert, en Schumann
eller i den skandinaviska konstsången. W. skrifver
för en nyare tids människor med förfinadt nervlif;
för sina färgskiftningar använder han mästerligt
det moderna tonalitetsbegreppet och den utvidgade
tydningen af tonförvantskapen, hans modulation
frossar ofta i betydelserika dissonanser och
nybildningar, han odlar hängifvet den af Wagner
invigda nya kromatiken, som gett tonkonsten känsligare
uttrycksmedel. Halftonfortskridningar eller ovän-tadt
vida språng i den långtutspunna melodiförin-gen,
öfverstigande intervaller, förhållningar,
en-harmoniska förväxlingar, spröda och dunkelfärgade
klanger bjuder han tidt och ofta på, hvadan hans
sånger ej äro tillgängliga för hvem som helst.
W:s öfriga tonverk gå icke i betydenhet upp mot hans
sånger vid piano. Musiken till Das fest auf Solhaug
(Ibsens drama) var ett beställdt arbete (1892), som
ej slog igenom. Däremot fäste han stora förhoppningar
på sin lustspelsopera Der corregidor (spanskt ämne),
där germanskt och romanskt kynne ingått en intressant
förening; den har betecknats som ett förspanskadt
motstycke till Wagners "Meistersinger" och uppfördes
med framgång i Mannheim 1896. Endast påbörjad blef
en tragisk opera Manuel Venegas. Vidare har man
funnit skönheter i den symfoniska dikten Penthe-silea
(efter H. v. Kleists sorgespel), Italiensk serenad
för liten orkester, en stråkkvartett, hymnen
Christnacht för stor orkester, soli och blandad
kör, Morgenhymnus och den hemskt fantastiska
Feuerreiter för kör och orkester, Elfenlied för
damkor, sopransolo och orkester. Dem vaterland för
manskör och orkester samt 6 andliga a-cappella-körer
efter Eichendorff. - W.s musikkritiker utgåfvos af
Batka och H. Werner 1911. Biografier of ver honom
ha skrifvits af Decsey (4 bd, 1903 -06), P. Muller
(1904), Schmitz (1906), Newman (1907) och Morold
(1912). E. F-t.
Wolf. Julius, tysk nationalekonom, f. 20 april 1862
i Brunn, studerade i Wien och Tübin-gen samt blef
1888 e. o. och 1889 ord. professor i nationalekonomi
och statistik i Zürich; han kallades till professor
1897 i statsvetenskap vid universitetet i Breslau
och 1913 i nationalekonomi vid tekniska högskolan i
Berlin. Han har erhållit geheimerådstitel. Under sin
anställning i Schweiz deltog han på offentligt uppdrag
i förarbetena för upprättandet af en sedelutgifvande
centralbank, för reformering af skattelagstiftningen
och alkohollagstiftningen m. m. Efter öfverflyttandet
till Breslau uppsatte han 1898 "Zeitschrift fur
social-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
