Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han följde konungen mot Holstein och tog på hösten
(natten till 24 okt.) med stormande hand fästningen
Frederiksodde, där danske riksmarsken Anders Bille
samlat 5,000–6,000 man. Lönen blef W:s utnämning till
riksamiral (11 dec.). Vid öfvergången af Lilla Belt
30 jan. 1658 förde han högra flygeln och följde efter
konungen öfver Stora Belt 5 febr. med 2,800 man. (Om
Dahlberghs uppgift, att W. från början motsatt sig
detta senare företag som alltför vådligt, se Björlin,
"Karl X Gustaf och Erik Dahlbergh vid öfvergången
af Stora Bält", 1921.) Då svenskarna på sommaren
ånyo landstigit på Själland, intog W. med Dahlberghs
biträde Kronbergs slott (6 sept.) och förde i slaget
i Öresund 29 okt. befälet öfver svenska flottan
i dess kamp mot de öfverlägsne holländarna under
Wassenaer. Med gynnsam vind och med understöd af
en dansk eskader lyckades denne bana sig väg till
Köpenhamn, men holländska flottan hade lidit stora
förluster, och striden, den största, som W. levererat,
var ärofull för honom och svenskarna.
Efter Karl Gustafs död utsågs W. till
öfverbefälhafvare öfver svenska krigsmakten i
Danmark. Som riksamiral blef han en af Karl XI:s
förmyndare och valdes i sept. 1664 af råd och ständer
till riksmarsk och president i krigskollegium efter
Lars Kagg (d. 1661). I många år (till 1669) vistades
han likväl mestadels utomlands som generalguvernör
i Pommern och chef för den här, som vid 1660-talets
midt uppträdde mot staden Bremen och därjämte hade att
vaka öfver Sveriges intressen vid de västeuropeiska
krigen mellan England och Holland, Frankrike och
Spanien. Som riksmarsk förmådde han icke upprätthålla
rikets krigsmakt vid slagfärdig styrka och skylldes
också ej utan skäl för att alltför mycket utnyttja
sin lysande ställning till egen förmån. Vid de skarpa
brytningarna inom rådsregeringen 1669 ställde han sig
mot De la Gardie på änkedrottningens och majoritetens
sida, men lät 1672 med mängden af riksrådet vinna
sig för det franska förbundet, som inledde Sverige
i krig med Brandenburg och Danmark. Man hade endast
tänkt sig en väpnad neutralitet, men behofvet af de
franska subsidierna ledde slutligen till en inryckning
i Brandenburg, som W. utförde i ett ögonblick, då
regeringen önskade uppskof (dec. 1674–jan. 1675). Nu
följde 18 juni det smäleksfulla nederlaget vid
Fehrbellin (se d. o.), där befälet fördes af
riksmarskens halfbroder Wolmar Wrangel. Själf måste
den förre snart på grund af sjuklighet nedlägga
öfverbefälet. En undersökning af hans förhållande
under fälttåget uppdrogs åt krigskollegium, men
afbröts af hans död. Utan tvifvel hade han felat
genom att åtaga sig ett kommando, som han på grund
af ålder och bräcklighet icke längre var vuxen. –
W. efterlämnade inga manliga bröstarfvingar.
Litt.: H. A. Karsten, "K. G. W. Hans ungdomstid
och första krigarbana 1613–1638" (akad. afh.,
Åbo 1916), A. Munthe, "Svenska sjöhjältar. V. Klas
Fleming, K. G. Wrangel, M. Th. Anckarhjelm. Danska
kriget 1643–1645" (2 dlr, 1905–10), B. Steckzén,
"K. G. W:s fälttåg 1646–1647 till och med fördraget
i Ulm" (akad. afh., 1920), J. L. Carlboms arbeten om
Karl X Gustafs krig (1905, 1906, 1910), G. Wittrock,
"Karl XI:s förmyndares finanspolitik" (I–II, 1914–17),
och Wimarson, "Sveriges krig i Tyskland 1675–1679"
(I, 1897), och "K. G. W. och brytningen
med Brandenburg 1674" (i "Hist. tidskr.", 1920).
b) W. af Lindeberg.
4. Wolmar W., friherre af Lindeberg, den
föregåendes halfbroder, militär, f. 1641, d. 27
dec. 1675, blef för faderns förtjänster 1654
friherre, gick tidigt i krigstjänst, var under Karl
X:s danska krig ryttmästare och blef under Karl
XI:s förmyndarregering anställd hos den unge konungen,
hos hvilken han kom i stor gunst. 1665
blef han öfverste för ett regemente till häst,
med hvilket han deltog i Bremiska kriget.
1667 generalmajor och öfverste för Upplands
ryttare. 1674 blef han generallöjtnant och
öfvergick med sin halfbroder riksmarsken till
Tyskland, där han skulle vara den tredje
i ordningen i befälet under fälttåget
med Brandenburg, men genom riksmarskens
och Mardefelts sjukdom kom att bli den egentlige
öfverbefälhafvaren, hvartill han icke var lämplig.
Han var visserligen en tapper man, men oerfaren
och ett brushufvud. Om huru svenska hären under
hans ledning blef slagen vid Fehrbellin 18 juni
1675 se Fehrbellin. Riksmarsken klandrade mycket
sin broder för dennes fel under detta fälttåg, men
W. bar måhända mindre skulden för den olyckliga
utgången än riksmarsken själf. W. var gift
med grefvinnan Kristina af Vasaborg, dotter
till Gustaf II Adolfs naturlige son Gustaf.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
