Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vågmanometer, vanligen kallad Dasymeter, fys. - Vågmästare. Se Järnvåg, sp. 420 - Vågnormal, fys. Se Vågrörelse - Vågor. Se Haf, sp. 988-989, och Vågrörelse - Vågpenningar (Vägarpenningar) - Vågrät. Se Horisontal 1 och Vattenpass - Vågrörelse (Undulation), fys.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1271
Vågmästare-Vågrörelse
1272
och skopeì’n, se). Instrumentets konstruktion
grundar sig därpå, att en kropp i luft, liksom i
vatten, förlorar lika mycket i vikt som vikten
af den luftmassa (resp. vattenmassa), som den
undantränger (se Archimediska principen). Det består
af en vågbalans (se fig.), hvars ena arm bär en
liten metallvikt och andra arm en tämligen stor,
ihålig glaskula, så placerad, att balansen står
horisontal vid normalt barometerstånd. Yid högre
barometer-stånd är luften tätare än vid normalt,
viktsförlusten i luften följaktligen större och
större för den stora kulan än för den lilla vikten,
hvilket har en sänkning af den senares vågarm till
följd. Vid lägre barometerstånd är förhållandet
motsatt. Vågens utslag, hvilka äro proportionella
mot lufttrycken, kunna således tjäna såsom relativa
mått på densamma. Instrumentet är föga känsligt. Det
nyttjas därför aldrig som barometer, men stundom
för att visa luftens inflytande på kroppars vikt,
hvarvid det ställes i en luftpumps recipient,
då vid luftför-tunning vågen ger ett utslag.
A- Bi-n.*
Vågmästare. Se Järnvåg, sp. 420.
Vågnorm?l, jys. Se Vågrörelse.
Vågor. Se H a f, sp. 988-989, och Vågrörelse.
Vågpenningar (Vägarpenningar), en efter vikten
beräknad af giftför varor, som vägas i stads våg. De
flesta städer hade endast en våg (packhus- eller allmän
stadsvåg), och där erlades vågpenningar som en sedan
äldre tider städerna i deras privilegier tillerkänd
rättighet än ovillkorligt, än endast då varor
undergått vägning. Men i de större städerna funnos
därjämte smärre vågar vid de allmänna salutorgen
(viktualievågar) och i några äfven järnvåg (se
d. o.), där allt järn, som passerade staden, måste
vägas (järnvågen i Stockholm indrogs 1885, den i
Norrköping 1886 och den i Göteborg 1890). Genom
k. kung. 13 sept. 1864 upphörde skyldigheten att
vid utförsel till utrikes ort låta uppväga järn-
och ståleffekter, men vågpenningar skulle ingå
till stadens kassa för hvad som anmäldes till
utskeppning. I Stockholm fanns dessutom sedan 1748
(på några andra orter, Gäfle, Västerås, Strömsholm,
Köping, inrättades senare) en s. k. tackjärnsvåg
(slutligen sammanslagen med järnvågen) till
kontroll af, att tackjärn ej utfördes till utrikes
ort. Skyldigheten att hålla våg har ej varit fäst
vid vissa städer eller orter. Vågpenningar erläggas
numera endast, då vägning begäres. De ingå i de större
städerna till stadens kassa; i de mindre uppbäras
de vanligen odelade af vågmästaren. Hvad särskildt
Stockholm angår, voro vågpenningarna länge en af
stadens största intrader. Med 1824 års början upphörde
skyldigheten att utgöra våg- (och mätar-)penningar
för landtmannavaror, som landvägen infördes till
hufvudstaden, och 1872 upphörde tvånget att låta väga
sjöledes inkommande varor i sammanhang därmed, att
alla förut under särskilda titlar utgående afgifter
sammanfördes till en enda under benämningen hamnafgift
(se d. o.). Till allmänhetens bekvämlighet håller
staden dock ännu vid stånd ett våghus vid Munkbron,
där bestyret med vägningen utföres af en entreprenör,
som för sin räkning uppbär vågafgiften efter af
Öfverståthållarämbetet fastställd taxa. Dessutom
väges mycket, vida mer än vid våghuset, af 12 af
Hamnstyrelsen antagna vägare, som under
hamnfogdeinspektörens uppsikt inom stadens
område väga med vågar och vikter, som staden
tillhandahåller, samt mot ersättning enligt taxa, som
af Öfverståthållarämbetet fastställes. (Föreskriften,
att stadens "vägare" skulle vara edsvurna,
upphörde att gälla genom k. br. 13 juli 1887.)
(G. V. G.)
Vågrät. Se Horisontal l och Vattenpass.
Vågrörelse (Undulation), fy s. En molekyl är i
hvila i förhållande till omgifvande molekyler,
då de på honom verkande molekylarkraf-terna
(se d. o.) hålla hvarandra i jämvikt. Flyttas
en molekyl i ett elastiskt ämne, t. ex. luften,
ur sitt jämviktsläge a till & och slappes där,
återföra molekylarkrafterna den till a, dit den
kommer med en viss hastighet, men på grund af sin
tröghet kan den ej stanna där, utan måste fortsätta
sin väg förbi jämviktsläget. Molekylar-krafterna
äro nu riktade åt motsatt håll mot rörelsen och
minska hastigheten, som blir noll, i det ögonblick
molekylen på denna sida hunnit lika långt från a,
som & ligger på den motsatta. Där kan den lika litet
stanna, alldenstund krafterna fortfarande drifva den
mot a. Den vänder och svänger tillbaka igen förbi a
och återkommer till b, hvarefter rörelsen börjar på
nytt. Molekylen kommer sålunda att utföra en svängande
(vibrerande 1. oscillerande) rörelse omkring sitt
jämviktsläge på samma sätt som pendelkulan, när en
pendel svänger. Tiden, som åtgår för en svängning fram
och tillbaka, kallas svängningstid. Molekylens största
af stånd f rån sitt jämviktsläge kallas amplitud,
och det rörelsetillstånd, i hvilket molekylen i ett
gifvet ögonblick befinner sig, kallas dess /as. Två
faser äro motsatta, om det ligger en tid lika med
halfva svängningstiden mellan dem. - I verkligheten
är det ej möjligt att rubba en molekyl, utan att
samtidigt de omgifvande molekylerna komma i rörelse
och i sin ordning verka på de dem omgifvande o. s. v.,
hvarigenom rörelsen fortplantar sig genom mediet. Den
första molekylen lämnar därvid sin rörelsekvantitet
ifrån sig och öfvergår till hvila, om ej dess rörelse
genom någon yttre kraft underhålles. Låtom oss antaga,
att vi ha
Fig. 1.
en enkel rad molekyler (fig. 1) och att molekylen
l försättes och underhålles i en svängande rörelse,
t. ex. rätt upp och ned mellan lägena l7 och 1. När
molekylen l rör sig nedåt, söker den draga 2 med sig,
och 2 kommer därför strax efter l i rörelse. Men
alldenstund 3 söker hålla den tillbaka, kan 2 ej
svänga ned mot l, utan måste följa resultanten af de
från l och 3 utgående krafterna och kommer af denna
orsak att röra sig rakt nedåt såsom 1. Därefter verkar
2 på 3, så att 3 något senare sätter sig i liknande
rörelse, därpå 4 o. s. v. - Om, under det att l gör
en dubbelsvängning, rörelsen sålunda fortplantar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
