Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Zillmera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
20 dramatiska kantater, 5 oratorier och en ofantlig
mängd kyrkliga verk af alla slag, hvilkas kvalitet
icke motsvarade kvantiteten. Z. var lärare till
Bellini, Donizetti och Mercadante. A. L.*
Zingaresca, it., zigenarmelodi.
Zingaro [tsi’ngarå], lo, binamn på Antonio
Solario, en veneziansk målare af Giovanni
Bellinis skola, som uppges vara född 1480 och död
1510 och säges ha öfvergett Venezia och slagit sig
ned i Neapel. De målningar där, som tillskrifvits
honom, tillerkännas numera andra målare af florentinsk
eller umbrisk skola. Z:s verksamhet är höljd
i dunkel, och några forskare anse honom vara en
mytisk personlighet. G-g N.
Zingerle, Ignaz Vincenz, österrikisk
kulturhistoriker och skald, f. 6 juni 1825 i Meran,
d. 17 sept, 1892 i Innsbruck, var 1859-90
professor i tyska språket och litteraturen vid
universitetet i Innsbruck. Z. vann ett namn
som skald med Frühlingszeitlosen (1848), Von den
Alpen (1850) o. a. diktverk. Han utvidgade
kännedomen om sitt hemland, dess folksagor, seder
och bruk genom en följd arbeten, bland hvilka
må nämnas Sagen aus Tirol (1850; 2:a uppl.
1891), Sitten, bräuche und meinungen des tiroler
volks (1857; ny uppl. 1871) och Die tirolischen
weisthümer (bd l-4, 1875-91). Som germanist
gjorde Z. sig bemärkt genom Die allitteration bei
mittelhochdeutschen dichtern (1864), Die deutschen
sprichwörter im mittelalter (s. å.) m. fl. arbeten,
som företrädesvis gälla medeltiden. (R-n B.)
Zingg, Adrian, schweizisk kopparstickare,
f. 1734 i S:t Gallen, d. 1816 i Dresden, studerade
hos Holzbach i Zürich, Aberli i Bern och Wille
i Paris, hos hvilken han arbetade i 7 år. Han
utförde mest landskap och sjöstycken, blef 1766
professor i kopparstickarkonst i Dresden och
utbildade flera lärjungar. Hans förnämsta blad är
ett klipplandskap med badande herdinnor (efter
Dietrich). Han utförde äfven teckningar med
penna, tusch och sepia. (G-g N.)
Zingiber, bot. farm. Se Ingefära.
Zingiberaceæ, Ingefärsfamiljen, Zingiberacéer,
bot., växtfamilj af serien Scitamineæ med 800 arter,
hufvudsakligen i tropiska
Afrika och Asien. Hithörande växter äro fleråriga
örter med tjock jordstam. Bladen sitta i 2 rader.
Blommorna, som sitta i ax eller klasar, äro ensymmetriska
och ha oftast både foder och krona, båda
tretaliga. Endast l af de 6 ståndarna är fruktbar,
2 af de öfriga bilda en kronbladslik läpp.
Stiftet ligger i fåran mellan de båda ståndarknapphalfvorna.
Frukten är oftast kapsel. Zingiberacéerna
äro rika på skarpa och aromatiska ämnen,
hvarför flera af dem ha betydelse som kryddväxter,
t. ex. Zingiber (ingefära), Amomum och Elettaria
(kardemumma), m. fl. Af Curcuma erhålles
färgämne (gurkmeja) och krydda (curry). Hedychium,
Kæmpferia och Costus odlas som prydnadsväxter i
växthus. Rotstocken af Alpinia Galanga går i
handeln under namn af "syltad ingefära". G.L-m.
Zingiberacéer, bot. Se Zingiberaceæ.
Zingiberen, kem. Se Terpener, sp. 938.
Zink (lat. zincum, ty. zink), kem., ett i
naturen tämligen allmänt förekommande metalliskt
grundämne, som sedan mer än 2,000 år användts
för tillverkning af den legering med koppar, som
benämnes mässing, hvilken omtalas redan af
Aristoteles under namn af "mossynisk koppar". De
gamles mässing framställdes af koppar genom
smältning med kol och hvad man den tiden kallade
kadmia, sedermera galmeja, d. v. s. zinkkarbonat.
Men man hade ingen aning om, att mässingen
utom koppar innehöll en annan, själfständig metall,
utan ansåg den vara en genom inblandning af galmeja
gulfärgad och "förädlad" koppar. Ännu på
1500-talet betraktade Agricola mässingen som en
blandning af koppar och galmeja, fastän hans
samtida Paracelsus omtalar zink som en särskild
metall, utan att dock ange dess framställningssätt.
Libavius, som omkr. 1700 närmare undersökte
metallen, kände ej dess sammanhang med
galmeja, utan hade erhållit den från Holland, dit
den kommit från Ostindien. Där kallades den
spjalter l. spjauter och betraktades som en afart
af tenn. Sedan ändtligen på 1700-talet zinken
blifvit allmänt erkänd som en själfständig metall,
började den ock tillverkas i Europa. En af de
första zinkhyttorna var den 1743 vid Bristol an-
lagda, hvars förfaringssätt hölls strängt hemligt.
Men något senare började metallen tillverkas
äfven i Belgien och Schlesien. Och till England,
Belgien och Schlesien samt Rhenprovinsen har den
europeiska zinktillverkningen nästan ända fram till
våra dagar hufvudsakligen varit lokaliserad. - I
naturen förekommer zink ej som gedigen metall,
men väl i ett dussintal kemiska föreningar. Viktigast
bland dessa äro zinkkarbonat l. galmeja
(se d. o.) samt zinksulfid l. zinkblände
(se Blände). Den sistnämnda malmen
förekommer i Sverige i stora massor vid Åmmeberg,
s. ö. om Askersund (se Vieille-Montagne).
I New Jersey i Nord-Amerika förekommer röd
zinkmalm (zinkit), som utgöres af oren
zinkoxid. - Vid framställning af zink bereder man
först zinkoxid genom att glödga galmeja eller rosta
zinkblände, hvarefter oxiden, blandad med kol,
upphettas till stark glödgning, 1,100°, i destillationsapparater
af eldfast lera. I den mån zinkoxiden
reduceras, antar metallen gasform och erhålles
i flytande form, om ångorna inledas i förlag,
där de förtätas (jfr Zinkgrått). En väsentlig
förbättring af destillationsprocessen har man ernått
genom att använda lodrätt stående retorter,
som beskickas uppifrån med förvärmd malmblandning
och tömmas nertill, medan zinkångorna afledas
till de vid sidan om retorterna anbragta förlagen.
På så sätt kan destillationen, i motsats till
hvad förut varit fallet, drifvas kontinuerligt, hvarigenom
bränsle och arbetskraft sparas. Den i zinkugnarna
erhållna råzinken är ofta starkt förorenad
af bly samt innehåller vanligen äfven något
järn, kadmium, antimon, arsenik, svafvel och zinkoxid.
Den renas genom omsmältning, hvarvid blyet
till stor del utskiljes som ett särskildt, tyngre
lager under den raffinerade zinken, hvilken numera
håller blott omkr. l proc. bly. Ännu mer eftersökt
är kemiskt ren finzink, med 99,8-99,9
proc. zink, hvilken erhålles dels genom omdestillering
af raffinadzink, dels på elektrokemisk väg.
Under det senaste årtiondet har emellertid den
gamla retortmetoden börjat ersättas af följande
två elektriska metoder. Vid den elektrotermiska
metoden är den kemiska processen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
