Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Å ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gehör, men så mycket mera hos de verkligt sakkunnige.
Sedan reformen på nordiska rättstafningsmötet 1869
lifligt förordats, har den särskildt
i Danmark, där den vunnit myndigheternas
understöd, under det att den i Norge haft sin bästa hjälp
i skalderna Ibsens och Björnsons anslutning till
densamma uti deras ofantligt spridda skrifter,
numera ändtligen fått så fast fot, att dess
fullständiga seger blott kan vara en tidsfråga.
Såsom olika arter af å-ljud pläga följande 4
vokaler (af hvilka dock n:r 3 och 4 ofta rubriceras
såsom o-ljud) uppfattas. 1) Svenskt s. k. slutet å
är en halftrångt labialiserad (med framskjutna
läppar och tämligen stor rundning), hög, spänd
bakre dorsovelar (alltså med samma artikulationsställe
som a i tal] vokal. Detta ljud är nästan
specifikt svenskt. Närmast detsamma torde komma
norskans långa å i gå, mål o. d., ehuruväl detta
är något mindre trångt. I svenskt riksspråk före-
kommer slutet å vanligen blott som långt och
tryckstarkt, t. ex. åra, båt, gå. I trycksvag ställ-
ning utbytes det i regel mot öppet å (se 3 nedan),
t. ex. på’f ve, påfvifnna, teolo’g: teologi’. Likaså
uttränges det såsom kort och tryckstarkt alltmer
af öppet å, så att i ett dialektfritt uttal numera
vanligen ingen skillnad råder mellan gått (urspr.
med slutet å) och godt, blått och blott m. m. -
2) Engelskt långt å i law, mor e och det därmed
väsentligen identiska korta i not, god är en half-
vidt labialiserad, låg, spänd (såsom lång) eller
slapp (såsom kort) bakre dorsovelar vokal. Detta
för engelskan nästan specifika ljud finnes emeller-
tid i några svenska dialekter (företrädesvis i syd-
ligaste Sverige), t. ex. sann, "sand", ja, "jag".
- 3) Svenskt s. k. öppet å är en halfvidt labiali-
serad (med högst obetydligt framskjutna läppar),
låg, slapp främre dorsovelar (alltså med samma
artikulationsställe som a i tall) vokal. Väsentligen
identiskt är det norska å i t. ex. godt, sov e, det
engelska i boy. Det danska i gå, bog, är en smula
vidare; det tyska i volk afviker genom spänd tung-
ställning. I svenskt riksspråk förekommer öppet å
ymnigt såsom kort (såväl tryckstarkt som tryck-
svagt), t. ex. åska, ofta, korpral, lagom. Som
långt befinner det sig i utdöende och ersattes allt-
mer af slutet å (se l ofvan), så att i dialektfritt
uttal numera vanligen ingen skillnad göres mellan
kol (urspr. med öppet å) och kål, son och sån
m. m. -. 4) Franskt å-ljud i encore, enorme är
en vidt labialiserad, låg, slapp dorsomediopalatal
(sålunda med artikulationsstället något framom
vårt a i tall) vokal. Samma uttal har ofta norskans
å före r, t. ex. Norge, torsk, och förra diftong-
komponenten i tyskans neu, säule o. d. Yäsentli-
gen identiskt, troligen dock en smula längre fram
artikuleradt, är det i en mängd svenska dialekter
förekommande s. k. orena å-ljudet, t. ex. i folk,
kol. - Om å-ljudets historia se 0. Ad. N-n.
Bokstafven å brukas nu i Norge officiellt i st. f.
aa, utom på kartor, där man fortfarande skrifver
aa, emedan cirkeln öfver å lätt kunde tas för ett
speciellt karttecken (en holme e. d.).
Å, fys., förk. för Ångströmska enheten (se
Spektrum, sp. 637).
Å, geogr. Se Flod.
Å, socken i Östergötlands län, Björkekinds
härad. 2,502 har. 517 inv. (1920). Annex till
Kuddby, Linköpings stift, Vikbolands kontrakt.
Å (Aa), härad och socken i Sör-Tröndelag fylke
(före 1919 Söndre Trondhjems amt), vid kusten
n. om Trondhjem, Norge. 915,10 kvkm. 2,577
inv. (1920). Jordbruk och fiske, i synnerhet
sillfiske. K. G. G.
Åbenrå. stad. Se Aabenraa.
Åberg, Gurli. Se Ulff.
Åberg. 1. Emil Georg Å., läkare, f. 18 aug. 1823 i
Stockholm, d. 30 maj 1906 i Buenos Aires, blef
student i Uppsala 1830 och med. doktor där 1852
(på gradualafh. Om kronisk arsenikförgiftning).
Därefter praktiserade han i Stockholm,
men lämnade 1855 på grund af ett bröstlidande
fäderneslandet och bosatte sig i Buenos Aires, där
han vistades med undantag af åren 1877–84 och
1890–99, då han uppehöll sig på resor eller i
Stockholm. Han blef 1856 med. doktor i Buenos
Aires på grund af afh. Causas, naturaliza y trata-
miento de la gota och inrättade där 1884 ett full-
ständigt Zander-institut. I sina skrifter redogjorde
Å. för sina rön vid behandlingen af lungsot och
af skolios.
2. Lawrence Heap Å., den föregåendes
son, filosof, universitetslärare, f. 23 juli 1851 i
Stockholm, d. l april 1895 i Uppsala, blef student
1871, filos. doktor i Uppsala 1877 och docent där i
praktisk filosofi 1878. Han är inom litteraturen en af
de förnämste representanterna för den boströmska
filosofiska skolan och utöfvade äfven ett omfattande
populärt författarskap, i hvilket han tillämpade
dess idealistiska världsåskådning på en mångfald af
tidens samhällsfrågor. Redan i sin första skrift,
Ett försök att uppvisa darwinismens förenlighet
med en rationelt idealistisk verldsåsikt (1874),
ådagalade han sin sträfvan att för utbyggandet af
den boströmska åsikten tillgodogöra sig nyare
vetenskapliga uppslag, hvarjämte han längre fram
röjde påverkan af sina grundliga studier inom
Spinozas filosofi. Han bemödade sig att befria den
rationellt idealistiska världsåsikten från de rester
af begreppsidealism, som enligt hans åsikt ännu
vidlådde Boströms filosofi. Särskildt framträdde
denna hans sträfvan i hufvudarbetet, <i>Filosofisk
sedelära<7I> (4 dlr, 1893–94), det enda försöket inom
vår filosofiska litteratur att framställa en
systematisk etik. Arbetet uppbäres af en strängt sedlig
hållning och visar öppen blick för de personliga
lifsproblemen, så väl för individen som för
samhällena. I sistnämnda hänseende utvecklade Å.
särskildt på själfständigt sätt sina åsikter om den
äktenskapliga kärleken såsom något högre än den
erotiska böjelsen. Andra vetenskapliga arbeten af
honom voro Om familjens begrepp och väsentligaste
grundformer (1877), Bidrag till en framställning
och kritik af Kants lära om det moraliskt onda (i
"Upps. univ:s årsskr.", 1878), Försök till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
