Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ånganläggning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förra uppfanns af professor Rateau i Paris omkr.
1900. Rateau ställdes inför problemet att
ackumulera ånga genom studiet af grufspelsmaskiners
arbete. Vid undersökning af dessa maskiner, som
arbetade med ånga och utan kondensering, fann
han, att deras driftekonomi var ganska dålig. Han
kom då på tanken att taga vara på afloppsångans
värme genom att kondensera ångan i hett vatten
för att senare genom vattnets afdunstning återbörda
densamma och utnyttja den i en lågtrycksångturbin.
Emedan ångstötarna från grufspelsångmaskinen
kommo mycket oregelbundet, kunde de ej
direkt utnyttjas i lågtrycksturbinen, som vanligen
arbetade med relativt konstant belastning och
därför erfordrade motsvarande jämn tilloppsångmängd.
Genom ångackumulatorn införde Rateau således en
buffert mellan en intermittent ångtillströmning och
en relativt jämn ångafgifning, och därigenom vanns
ett betydelsefullt ekonomiskt resultat. Som
värmeupptagande medium använde Rateau till en början
vatten + tackjärn, d. v. s. ångan kondenserades
i en mängd tråg, fyllda med hett vatten, men
öfvergick sedermera att använda uteslutande vatten
som värmeupptagande medium. Fig. 1 visar en
Rateau-ackumulator i sektion. Ångan inströmmar
i vattnet genom ett antal mynningar af olika form
och så anordnade, att bästa möjliga cirkulation
uppnås, så att så likformig temperatur som möjligt
erhålles. Vid urladdning uttas ångan genom
ångledningen från ångdomen (se d. o.). Rateaus
ångackumulator arbetar med låga ångtryck och
mycket små tryckvariationer. Vanligen ligger
ackumulatorns tryck omkr. 0,2 kg. pr kvcm.
öfvertryck, och tryckvariationerna utgöra ung. + 0,15
kg. pr kvcm.
Den andra ångackumulatortypen, äfven kallad
vaporackumulator (fig. 2), uppfanns af
doktor-ingenjören J. Ruths 1913. Dess uppgift är
en helt annan än den förra ackumulatorns. Den
afser bl. a. att utjämna ångproduktionen vid
ångpanneanläggningar, så att dessa kunna arbeta med
i det närmaste konstant eldning, oberoende af det
kanske högst varierande ångbehofvet. (Se vidare
Vaporackumulator.)
Utom ångackumulatorer af ofvannämnda slag
med ångans uppsamling i hett vatten användas i
vissa fall sådana af konstruktion liknande
gasklockor. Tydligen erhålla dylika ångackumulatorer
mycket stora dimensioner och behäftas dessutom
med en del andra olägenheter. Deras egentliga
styrka ligger däri, att tryckvariationerna kunna
hållas lägre än i andra ackumulatorer.
T. L-k.
Ånganläggning har till uppgift antingen att
alstra mekaniskt arbete, resp. elektrisk energi
(ångkraftanläggning, ångkraftstation
l. ångkraftcentral) eller att lämna
en viss mängd ånga för värmeändamål
(värmecentral) eller afser en kombination af båda
dessa uppgifter. Väsentligt olika uppgifter tillhöra
ofvannämnda tre typer. Vid den rena
ångkraftcentralen gäller det att alstra den mekaniska, resp.
den elektriska energien till billigaste pris.
Bränslekostnaden per hkr-timme, resp. per kw-timme har
då stor betydelse. Vid den rena vännecentralen
skall en viss mängd ångvärme produceras till lägsta
möjliga kostnad. I det tredje alternativet arbetar
först ångan i ångmotorer för att alstra arbete, och
afloppsångans värmeinnehåll tillvaratages därefter
till värmeändamål. Uppgiften blir här dels att
alstra ångvärmet till lägsta pris, men dels äfven
att för en viss värmeförbrukning generera största
möjliga mängd mekaniskt arbete, resp. elektrisk
energi.
1. Den rena ångkraftcentralen
omfattar ångpanneanläggning, ångmaskin-, resp.
ångturbinanläggning samt dessutom hjälpmaskiner,
apparater, rörledningar m. m. Uppgiften vid
planerandet af en sådan är ej fylld därmed, att de
olika maskinerna utväljas i och för sig så
ekonomiska som möjligt, utan det hela måste samarbeta
så, att totalresultatet blir det gynnsammast möjliga.
Valet af ångpannor, ångmaskiner resp.
ångturbiner m. m. måste i hög grad bero på arten af
centralens uppgift och är därför mången gång ett
ganska svårt problem. Innan elektrifieringen af
industri och anläggningar i öfrigt genomförts,
utgjordes ångkraftanläggningen vanligen, förutom af en
ångpanneanläggning, af en ångmaskin för rem-
eller lindrift. Emedan kraften ej kunde föras
afsevärda sträckor, måste ånganläggningen placeras
nära det ställe, där kraften förbrukades, och på
grund däraf uppstod en mängd, oftast relativt
små anläggningar, hvilka ej alltid kunde drifvas
ekonomiskt. I och med elektrifieringens
genomförande möjliggjordes en förut okänd
kraftcentralisering. Det visade sig då för de olika industrierna
ofta mera ekonomiskt att slå igen det egna verket
och i stället ansluta till närmaste kraftnät. I
Sverige, liksom i öfriga kulturländer, tillämpas
denna centraliseringsprocess alltmer. Det elektri-
ska kraftnätet kan matas från vattenkraftstationer,
från ångturbincentraler eller från kombination af
båda. Under det att krafthushållningen i Sverige i
allt större grad öfvertas af vattenkraftstationer
med ångturbincentraler som stöd och reserv,
anlägges i det i allmänhet mera vattenfattiga utlandet
den ena stora ångturbincentralen efter den andra,
och dessa "öfverlandcentraler" få mycket stor
betydelse för alstring af billig kraft. Som
utgångspunkt för en ångkraftcentrals planläggning väljas
belastningsförhållandena, d. v. s. dels den
maximibelastning, som pålägges centralen, dels den s. k.
belastningsfaktorn, d. v. s. förhållandet mellan
antalet kw-timmar per år och det antal
kw-timmar, som skulle erhållas, om centralen arbetade
med maximibelastningen under årets 8,760 timmar.
Maximibelastningen bestämmer centralens
effektiva storlek, belastningsfaktorn dess
medelbelastning under året. Denna medelbelastning
varierar i sitt förhållande till maximibelastningen
högst betydligt vid olika centraler. Upptas
belastningen uteslutande af t. ex. kemisk industri, blir
belastningsfaktorn ej långt från 1.
Belastningsvariationerna äro nämligen små och drifttiden lång,
vanligen 6,500–7,000 timmar per år. Vid annan
industri med hufvudsakligen dagdrift sjunker
belastningsfaktorn vanligen under 0,4, och vid
ångkraftcentraler, hvilkas uppgift är att lämna
elektrisk energi för belysning och diverse kraftbehof,
blir den vanligen afsevärdt lägre än 0,4.
Ångcentraler med belastningsfaktor under 0,15 äro ej
ovanliga. Särskildt låg blir den, om centralen
arbetar som "spetsbelastningscentral" tills. med en
vattenkraftstation, då den senare lämnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
