Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Danmark
244
förbättring af kvinnornas rättsliga ställning,
betydelsefull lönereglering för ämbetsmännen och
en omfattande lagskipningsreform, hvilken dock ej
omedelbart skulle träda i kraft. Allt tycktes sålunda
varsla om lång och ljus framtid för ministären och
särskildt ge den goda utsikter att lösa den svåra
och häftigt omstridda försvarsfrågan. Då medförde
emellertid uppdagandet af Albertis omfattande
bedrägerier, begångna äfven under den tid han var
justitieminister (se A l b e r t i. Suppl., sp. 108-
109) rätt naturligt ministärens fall, fastän Al-berti
själf utträdt ur densamma omkr. sju veckor före denna
upptäckt. - Den därpå följande ministären Neergaard
(från okt. 1908) sökte förgäfves lösa försvarsfrågan,
och då nya val till folketinget icke förbättrade
dess utsikter härtill, trädde den tillbaka aug. 1909
och lämnade rum för en ministär under ledning af
den tidigare mycket kände vänsterpolitikern grefve
Holstein (se d. o. 3), hvilken ej deltagit i det
politiska lifvet sedan 1890. Med J. K. Christensen
som försvarsminister lyckades det nu (sept. 1909)
att genomföra en ny försvarsordning, dock i något
ändrad gestalt och endast på villkor, att beslut
samtidigt fattades om att år 1922, därest riksdagen ej
dessförinnan beslutit motsatsen, nedlägga Köpenhamns
landbefästningar, hvilka åstadkommits genom Estrups
provisoriska finanslagar 1885-93. Sålunda hade
vänstern skaffat sig upprättelse emot högern, hvilken
på sin tid stödt Estrups politik, och därmed var den
tvistefråga, som en människoålder delat folket i två
läger, tills vidare bragt ur världen. Men då grefve
Holstein kort därefter började tvist med sin gamla
motståndare högerpartiet, utan hvars anslutning han
icke hade kunnat genomföra försvarslagarna, vållade
han därigenom sitt eget fall, okt. 1909.
Grefve Holstein aflöstes af den radikala vänsterns
ledare, K. Th. Zahle, ehuru denne bakom sig hade
endast 2/s af folketinget och sålunda ej på långt
när fyllde det parlamentariska statsskickets kraf
på regeringsmajoritet. Ministären Zahles ställning
var därför svag, och den kunde genomföra endast ett
par betydelsefulla reformer, nämligen upprättandet
af fast skiljedomstol för arbetstvister och
tillsättande af en statens förlikningsman för sådana
tvister. Emellertid väckte ministären, utan framgång,
förslag om genomgripande ändringar i grundlagen och
röjde stor ifver att framkalla riksrättsåtal mot
de förutvarande ministrarna J. K. Christensen och
Sigurd Berg. Syftet därvid var främst att komma åt
den förstnämnde, det radikala partiets farligaste
motståndare, men hoppet därom slog fel, i det att han
(juni 1910) fullständigt frikändes af riksrätten (se
J. K. Christensen. SuppL, sp. 117). Redan dessförinnan
hade ministären Zahles ställning blifvit ohållbar;
fastän den vid sitt ämbetstillträde lofvat respektera
de nyss antagna försvarslagarna, gjorde den dock
sedermera flera ansatser att få dem ändrade efter sina
önskningar, d. v. s. i riktning mot försvarsväsendets
inskränkande, och detta medförde nederlag för
ministären vid nyvalen till folketinget i maj 1910.
Till följd af valens utgång kom den gamla vänstern
juli 1910 ånyo till styrelsen med Klaus Bernt-sen som
konseljpresident och försvarsminister. Visserligen
fick hans ministär flera rätt viktiga lagar
genomförda, men lagstiftningsarbetet gick dock på
det hela taget rätt trögt, och särskildt gällde detta
den revision af grundlagen, som ministären tagit i
arf efter sin företrädare. Midt under det att arbetet
härmed pågick, afled plötsligt konung Fredrik VIII
i Hamburg på återresa från Tyskland 14 maj 1912;
han efterträddes af sin äldste son Kristian X. Då
konseljpresidenten Berntsen fasthöll vid krafvet
på fullständig omgestaltning af landstinget och
tillika som försvarsminister vägrade att foga sig i
högerpartiets önskan om anläggande af ett nytt fort
som förstärkning af Köpenhamns landbefästningar,
så kom han därigenom i konflikt med landstingets
majoritet, och vid valen till folketinget 1913
beslöt högern att utveckla hela sin styrka som
själfständigt parti. Den vägrade därför stödja
regeringsvänsterns kandidater, och detta ledde
till, att den radikala gruppen tillsammans med sina
bundsförvanter socialdemokraterna vann majoritet
(sam-manlagdt 63 mandat mot 44 för vänstern och 7
för högern); bland väljarna hade dock de segrande
bundsförvanterna ej majoritet.
Valutgången föranledde ministären Berntsen att genast
af gå, och juni 1913 kom då en ny ministär Zahle
till rodret (med Edv. Brändes som finans-, P. Munch
som försvars- och Ove Rode som inrikesminister). Den
nya ministären underlät försiktigtvis att röra vid
försvarslagarna. I stället genomförde den en rad lagar
för hälsovårdens främjande och kastade sig med ifver
på frågan om grundlagsreform. Den upptog som sitt
eget Berntsens förslag till ombild-ning af riksdagens
bägge ting och fick det nästan enhälligt antaget
af folketinget. Då landstingets höger hårdnackadt
vidhöll sitt motstånd, tillgrep Zahle upplösning af
landstinget (enda gången detta skett sedan 1866)
och vann därigenom också i landstinget majoritet
för reformen. Efter nya förhandlingar och viktiga
ömsesidiga eftergifter åstadkoms omsider en af alla
partier godtagen uppgörelse, och därefter antogs
(april 1915) "den genomsedda grundlagen" i folketinget
mot l röst och i landstinget med 49 röster mot 11
(högerns yttersta flygel). Den definitivt antagna
grundlagen (se ofvan, sp. 240) stadfästes af konungen
5 juni 1915 (66-årsdagen af D:s första grundlags
tillkomst), men af hänsyn till Världskriget enades man
om, att den tills vidare icke skulle träda i kraft. -
Zahle hade äfven i fortsättningen framgång och fick
tillfälle att lösa en rad viktiga och invecklade
frågor. Redan 1916 antogs den nya lagskipningsreformen
(se ofvan sp. 241) i reviderad och utvidgad gestalt
(den första lagen härom utfärdades 1908), och den
trädde i kraft 1919, 70 år efter det att den första
grundlagen utlofvat en sådan reform. S. å. ombil-dades
amtsråden, hvarvid de högst beskattades väl-jarklass
bortföll. 1917 följde försäljningen till Förenta
staterna af Dansk-västindiska öarna för mycket
högt pris, sedan en folkomröstning i riket gillat
försäljningen. Islands fulla själfständighet
genomfördes 1918 (se art. Island. Suppl.), och
1919 tillkommo stora löneförhöjningar för statens
tjänstemän, läns- och stamhusinstitutionen upphäfdes,
och sista återstoden af "faeste"-väsendet (se
Danmark, sp. 1269-70) aflöstes. Vidare utfärdades
1916 en fullständig lag om olycksfallsförsäkring
för arbetare, 1917 lag om aktiebolag samt 1919 lag
om banker och sparkassor. Äfven bör nämnas, att det
nordiska samförståndet stärktes genom upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
