Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 35. Supplement. Cambrai - Glis / 553-554 (1923) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Elektrokemisk industri

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1,400,000 ton pr år. Härför skulle erfordras
omkr. 350,000 kw. Den elektriska tackjärnssmältningen
påkallar därför det största intresse, emedan vi
med hjälp af den kunde öka tackjärnsproduktionen,
som nu begränsas af träkolstillgången, samt finna
användning för en afsevärd del (omkr. 10 proc.) af
vår vattenkraft.

Stål. Angående Héroults m. fl:s ljusbågugnar se
Järnframställning i elektrisk ugn. En annan typ
representerar den af svenske ingenjören I. Rennerfelt
(se denne) uppfunna ugnen, som används äfven för
annan metallsmältning (jfr fig. 1). Den är en ren
strålningsugn, liksom den ursprungliga De Lavalska
zinkugnen. Då elektroderna icke alls komma i beröring
med beskickningen, garanteras en bättre kontroll
af produktens beskaffenhet. Risken för, att bitar
från elektroder eller hvalf ramla ned i smältan,
finns dock kvar. Värmeekonomien blir ej så hög,
då i en strålningsugn



Fig. 1. Rennerfeltugn, i K. myntverket, Stockholm,
för smältning af metall till brons- och nickelmynt.

afsevärda värmeförluster ega rum till tak och väggar,
och ugnen kan ej lämpligen byggas för särdeles stora
kraftbelopp (omkr. 200 kw.). Men då ugnen vidare är
särdeles lätthandterlig, har den fått stor spridning
och representerar förmodligen den elektriska ugnstyp,
som hittills utförts i största antalet exemplar. Den
mest raffinerade stålugnen representeras af den
af kemisten, filos, doktor F. A. Kjellin
uppfunna induktionsugnen (jfr Järnframställning i
elektrisk ugn), som sedermera, under samverkan med
den ursprunglige uppfinnaren, fullkomnats af Röchling
och Rodenhauser.

Nickel är föremål för elektrolytisk raffinering
(jfr hvad som härom säges vid koppar här nedan)
i ganska stor skala, bl. a. efter den af svenske
ingenjören S. V. Hybinette utarbetade metoden, som
funnit användning vid Kristiansand i Norge.

Koppar. Större delen af den koppar, som framställes,
används till elektriska ledningar. Då äfven små
mängder af främmande ämnen betydligt nedsätta den
elektriska ledningsförmågan hos en metall och då
det är i hög grad önskvärdt att kunna räkna med ett
material af bestämd ledningsförmåga, så har behofvet
af ren koppar gjort sig starkt gällande. Den
på en gång mest effektiva och mest ekonomiska
reningsprocessen är den elektrolytiska raffineringen.
Sådan utföres, som redan
nämnts, äfven vid åtskilliga andra metaller efter
i hufvudsak samma schema, nämligen följande: Den
metall, som skall raffineras, gjutes eller valsas
till plattor eller plåtar, som nedsättas såsom
anoder i en lösning af ett passande salt af samma
metall. Som katod används i regel en särskildt
framställd ren plåt af samma metall. Förloppet
är nu det, att metallen löses från anoden och
utfälles igen på katoden. Främmande metaller,
som äro ädlare än metallen i fråga (såsom silfver
och guld, då det gäller koppar), kvarlämnas olösta
vid anoden och samla sig småningom som ett pulver
på elektrolysörens botten (anodslam). Främmande
metaller, som äro positivare än metallen i fråga
(såsom järn, då det gäller koppar), lösas visserligen
från anoden, men utfällas dock icke på katoden, emedan
härför fordras högre spänning. De hindra således ej,
att endast praktiskt taget ren koppar utfälles på
katoden. Däremot kommer tydligen i nämnda exempel järn
så småningom att ersätta koppar i lösningen, så att
denna efter en viss tid blir obrukbar och måste bytas
om. Minsta möjliga kraftförbrukningen är teoretiskt =
O, då spänningsfallen vid anod och katod jämt taga
ut hvarann, eftersom samma metall skall upplösas och
utfällas. I verkligheten erfordras en viss kraft för
att drifva fram strömmen (ionerna) genom lösningen,
men äfven den praktiska kraftförbrukningen blir vid
metallraffineringsprocesserna liten (pr kilowattår
raffineras omkr. 20 ton koppar), så att kraftpriset
ej är af så stor betydelse. Den elektrolytiska
kopparraffineringen har på grund af elektroteknikens
utveckling vunnit stor betydelse. Världsproduktionen
af koppar uppgick 1913 till omkr. l mill. ton, hvaraf
omkr. 70 proc. raffinerades på elektrolytisk väg. Den
elektrolytiskt raffinerade kopparn (äfven kallad
elektrolytkoppar l. katodkoppar) torde sällan hålla
mindre än 99,95 proc. koppar. Vinsten på processen
beror i hufvudsak på den mängd silfver och guld,
som tillvaratages ur anodslammet. Fig. 2



Fig. 2. Elektrolysör för kopparraffinering.

visar en elektrolysör för raffinering af
koppar. Utvinning af koppar på elektrolytisk
väg enligt en process, som mycket liknar den
elektrolytiska zinkutvinningsprocessen, sker i
största skala i Chile, där i syror lättlösliga malmer,
bestående af basiska sulfat och klorider af koppar,
förekomma.

Silfver och guld raffineras i stor utsträckning på

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>