Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Fackförening
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I Danmark voro 154,000 arbetare organiserade vid
slutet af 1913; antalet ökades under hela kriget för
att 1920 nå upp till 400,000.
I Norge var fackföreningssiffran 64,000 år 1913,
144,000 år 1919.
I Sverige hade storstrejken 1909 medfört, att
medlemsantalet inom Landsorganisationen nedgick från
omkr. 195,000 år 1908 till omkr. 85,000 år 1910,
således en minskning med icke mindre än 56 proc. 1912
hade medlemsantalet nedgått ytterligare till
omkr. 80,000, men började under nämnda år stiga, så
att det vid början af 1913 åter utgjorde 85,500 och år
1914 97,000. Det totala antalet fackföreningsmedlemmar
utgjorde 1913 136,000 och ökades under hela kriget
så, att det 1920 utgjorde 400,000, af hvilka 280,000
tillhörde Landsorganisationen.
I de länder, för hvilka uppgifter om antalet
fackföreningsmedlemmar meddelas i Internationella
arbetsbyråns berättelser (ur hvilken källa
flertalet ofvanstående siffror äro hämtade),
beräknas fackföreningarnas medlemsantal ha uppgått
till omkr. 16 mill. 1913 och 48 mill. 1920; det har
sålunda tredubblats under denna period af 7 år.
Den starka höjningen i medlemsantalet för
fackföreningarna inom olika länder, som sålunda
senare delen af Världskriget och den därpå följande
högkonjunkturen förde med sig, har emellertid
under de senaste åren återigen i allmänhet gett
vika för en nedgång under den därefter rådande
depressionen. England nådde sitt maximum 1920 med
8 1/2 mill. medlemmar, medan det 1921 kunde uppvisa
endast 6,8 mill.; sålunda en nedgång med ej mindre än
20 proc. I Danmark kulminerade medlemsantalet också
1920; det utgjorde då 400,000, men l april 1922 hade
detta antal gått ned till 310,000. I Sverige började
nedgången i slutet af 1920. Liknande är tendensen
öfverallt i olika länder. Detta beror naturligtvis på
sambandet mellan fackföreningsrörelsens omfång och
konjunkturerna. Men äfven om man tar ett genomsnitt
mellan de våldsamma hög- och lågkonjunkturer, som
känneteckna tiden under och efter Världskriget,
är det uppenbart, att fackföreningsrörelsen i
det stora hela taget undergått en kraftig ökning
i fråga om medlemsantal och att detta gäller så
godt som alla länder. I viss mån beror tillväxten
därpå, att organisationsprocenten inom de områden,
där fackföreningarna sedan gammalt fått fotfäste,
har stigit, men af änmi större vikt ur många
synpunkter är, att nya lager af arbetarna kommit med
i fackföreningsrörelsen. Först och främst ha de lägre
lagren af arbetarklassen på ett helt annat sätt än
hittills vunnits för fackföreningsrörelsen och fått en
dominerande betydelse såväl för dess omfattning som
för dess arbetsmetoder och organisationsformer. Den
början till en utveckling i dylik riktning, som
gjordes i England efter 1889 års dockarbetarstrejk,
har sedermera vuxit och särskildt under den senaste
tiden, framför allt på grund af den tekniska
utvecklingen, blifvit en afgörande faktor. Den
allmänna lefnadsstandar-dens höjning har också
bidragit till detta resultat.
Det är emellertid här icke endast frågan om
grofarbetare i egentlig mening, utan också om de
högst betydande arbetarlager, som framkommit på grund
af den moderna maskintekniken och arbetsfördelningen
och som i stor utsträckning undanträngt såväl
de förre grofarbetarna som i synnerhet de
yrkesskicklige arbetarna. Maskinerna ha nämligen mer
och mer öfvertagit båda dessa arbetarkategoriers
uppgifter, gränserna mellan de olika yrkena och
facken ha blifvit mindre utpräglade, skillnaderna i
yrkesskicklighet ha blifvit ofantligt mycket mindre
än förut. Hvad som förut kraf de kanske 4-7 års
lärotid, kan nu inhämtas på några månader af dessa
arbetare, de s. k. tempoarbetarna 1. "halfyrkes-lärde"
arbetarna, hvilka uteslutande ha till uppgift att
passa maskinerna inom den moderna storindustrien. En
dessa kategorier närstående arbetargrupp utgöres
af de olika slag transportarbetare, hvilka fått
en alldeles särskildt betydelsefull och central
ställning inom det moderna näringslifvet på grund
af den uppgift, som kommunikationerna erhållit inom
detta, i synnerhet efter de nya, stora förändringarna
i fråga om transportmetoderna under senare delen af
1800-talet och början af 1900-talet. I samband härmed
kan äfven nämnas, att en arbetargrupp, som hittills
ansetts vara en af de mest svårorganiserade, nämligen
landtarbetarna, numera synes i åtskilliga länder,
bl. a. i England, spela en icke oväsentlig roll inom
den nyaste fackföreningsrörelsen.
En annan grupp af arbetare, som tidigare utgjort
en mycket ringa del af fackföreningsrörelsen, men
som under senare år, i likhet med grofarbetarna
och de half yrkeslärde, alltmera ryckt fram inom
arbetarorganisationerna, äro kvinnorna. Här har
i synnerhet kriget med sin starka efterfrågan
på kvinnlig arbetskraft medfört, att antalet
organiserade arbetare inom denna kategori högst
väsentligt vuxit. I England ökades antalet kvinnliga
fackföreningsmedlemmar från 470,000 år 1914 till
1,360,000 1920. Detta har också varit fallet i de
icke krigförande länderna; i Danmark t. ex. lär
tillväxten af organiserade kvinnor under krigstiden
varit starkare än ökningen i antalet organiserade
manliga arbetare.
I tredje rummet slutligen kommer en icke mindre
viktig del af de nya lager, som under senare tid
kommit med i fackföreningsrörelsen. En kategori
bland dessa utgöres af hvad engelsmännen bruka kalla
the black-coated proletariat, d. v. s. kontors-
och affärsanställda och med dem jämställd
personal. Här ha fackföreningspositionerna
framskjutits olika långt i de olika länderna och på
skilda områden. I en del länder ha t. o. m. sådana
grupper i samhället som lärare, skådespelare,
journalister, musiker m. fl. kommit med i den rena
fackföreningsrörelsen. Den andra kategorien inom denna
grupp utgöres af personal anställd i de statliga och
kommunala förvaltningarna, dels i samma ställning
som arbetarna inom det enskilda näringslifvet, dels
med ställning och arbetsuppgifter, som äro snarlika
tjänstemännens i lägre grader, dels också dylika
tjänstemän. Äfven här har fackföreningsrörelsen trängt
olika långt fram i olika länder. I en del länder har
t. o. m. inom polis, militär, brandkår och liknande
grupper organisationsväsendet i den ena eller andra
formen brutit igenom, i andra länder tolereras detta
icke. Hur långt man härvidlag i vissa fall har kommit,
visas däraf, att t. o. m. den berömda Londonpolisen
strejkat (i aug. 1918). Det är naturligt, att
särskildt i revolutionshemsökta länder, sådana som
Tyskland, detta sistnämnda lager fått en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
