Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - *Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Statsrådets medlemmar utnämnas af presidenten. Som
kompetensvillkor för dem stadgas endast, att de skola
vara för redbarhet och skicklighet kända infödda
finska medborgare och åtnjuta riksdagens förtroende
samt att justitieministern och minst en annan af
ministrarna böra vara lagfarna. Ordf. i statsrådet är
statsministern. Politiskt äro statsrådets medlemmar
för sina ämbetsåtgärder ansvariga inför riksdagen,
samtliga gemensamt för den allmänna riktningen af
regeringens verksamhet och enhvar särskildt för
sina egna ämbetsåtgärder. Det rättsliga ansvar,
som kontrasignation af presidentens beslut medför,
inskränker sig i regel till ansvar för riktigheten
af den expedition, genom hvilken presidentens beslut
utfärdas. Genom reservation till statsrådets protokoll
kan kontrasignerande minister nämligen frikalla sig
från ansvar för beslutets innehåll, där beslutet
ej strider mot grundlag. Jämte statsministern
och ministrarna, hvilka i K. F. betecknas som
statsrådets medlemmar, skall i statsrådet finnas en
justitiekansler, som biträdes af en
justitiekanslersadjoint. (Om justitiekanslerns befogenhet som
öfvervakare af lagars och författningars efterlefnad
se Justitiekansler i Finland. Suppl.). Medan i de
flesta andra länder med jämförlig statsförfattning
verkställande makten i princip tillkommer presidenten
och ministrarna endast utöfva denne tillkommande
befogenheter eller bereda de ärenden, som presidenten
afgör, har i F. statsrådet en i förhållande
till presidenten mera själfständig ställning.
Afgöranderätten i styrelseärenden är nämligen delad
mellan presidenten och statsrådet sålunda, att de
ärenden, som presidenten afgör, äro i grundlag,
lag eller förordning särskildt uppräknade, hvaremot
statsrådets kompetens omfattar alla ärenden, som icke
äro förbehållna presidenten eller lägre myndighet. De
viktigaste statsakterna ha förbehållits presidenten,
och genom förordning kunna de presidenten förbehållna
ärendena efter pröfning ökas, dock så att, där i
lag något ärendes slutliga behandling uppdragits åt
statsrådet, sådan föreskrift icke kan genom förordning
ändras. Bland ärenden, som jämlikt grundlag böra
af presidenten afgöras, må nämnas sammankallande
af urtima riksdag, förordnande om riksdagsmannavals
anställande, riksdags öppnande och afslutande, nya val
och riksdagens upplösning, benådningsrättens utöfning
med afseende å enskilda fall (amnesti ges genom
lag), utöfning af dispensationsrätt, då sådan ges,
utnämning af vissa ämbets- och tjänstemän, bestämmande
om rikets förhållande till främmande makter, beslut
om anläggning af städer och köpingar, bestämmande af
afgifter för statsmyndigheters tjänsteförrättningar
och expeditioner samt för anlitande af allmänna
statsinrättningar. Statsrådet omfattar ett i lag
stadgadt antal ministerier. Grundlag förutsätter
väl, att de på statsrådet ankommande ärendena skola
behandlas af statsrådet kollegialt, såvidt ej vissa
ärendens afgörande genom förordning uppdragits
åt ett ministerium eller någon tjänsteman i ett
ministerium. Genom förordn. 30 mars 1922, innefattande
reglemente för statsrådet, har dock afgörandet
af de ärenden, i hvilka statsrådet eger slutligt
besluta, uppdragits åt vederbörande ministerium,
dock med undantag för vissa uppräknade ärenden,
som förbehållits statsrådets allmänna sammanträde,
och för dem, om
hvilka statsrådet beslutit, att de skola afgöras vid
allmänt sammanträde. Ärendenas kollegiala behandling
i statsrådet måste därför f. n. betecknas som
undantag från regeln, som är, att beslutanderätten
i de ärenden, som ankomma å statsrådets slutliga
behandling, utöfvas af vederbörande ministerium. Till
ärenden, som böra handläggas vid allmänt sammanträde,
höra främst de, vid hvilka det slutliga afgörandet
tillkommer presidenten, och dessa ärendens behandling
sker under hans presidium. Ministeriernas antal
är f. n. 10: Ministeriet för utrikesärendena,
Justitiemin., Min. för inrikesärendena, Försvarsmin.,
Finansmin., Undervisningsmin., Landtbruksmin.,
Min. för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena,
Handels- och industrimin. samt Socialmin. Därutöfver
finnes för statsrådet ett kansli. Hvarje ministerium
förestås af en medlem af statsrådet (minister)
som chef; statsministern är chef för statsrådets
kansli. Utom statsministern och de 10 ministrar,
som äro chefer för hvar sitt ministerium, kunna
till medlemmar af statsrådet utses ytterligare
2 personer med uppdrag att som biträdande chefer
handlägga ärenden vid ett eller flera ministerier
eller att vara "ministrar utan portfölj". – De
olika ministeriernas verksamhetsområde anges i
hufvudsak redan af deras benämningar. Ministeriet
för inrikesärendena handlägger förutom ärenden,
som angå allmän ordning och säkerhet och den
inre förvaltningen, jämväl dem, som röra allmän
hälsovård, medan till Socialmin. hänföras de ärenden,
som angå arbetsförhållanden, socialförsäkring,
fattigvård, den allmänna statistiken, emigration
och alkohollagstiftningen. Undervisningsmin.
handlägger förutom ärenden ang. undervisning äfven
dem, som angå evangelisk-lutherska kyrkan och öfriga
religionssamfund, vetenskap och konst samt idrott.
Systemet med från ministerierna skilda centrala
ämbetsverk har bibehållits. Dock ha på senaste tiden
några af dessa indragits, och frågan om indragning
af vissa andra står f. n. på dagordningen. Sålunda
indrogos 1922 den 1917 inrättade Socialstyrelsen
och Fångvårdsstyrelsen, hvarvid de uppgifter, som
ålegat dessa verk, öfverfördes till vederbörande
ministerium, som uppdelats i nödigt antal afdelningar
och byråer. Den 1917 nyinrättade Lagberedningen, som
varit ett fristående verk och f. n. arbetar på 5 afd.,
har 1922 jämväl inordnats i Justitieministeriet, där
den numera utgör en byrå. Men å andra sidan ha några
nya centrala verk inrättats: Kolonisationsstyrelsen
för befordrande och öfvervakande af kolonisationen
inom riket (1917), Fiskeristyrelsen (s. å.),
Telegrafstyrelsen (interimistisk; telegrafen
tillhörde förr ryska staten) och Sjöfartsstyrelsen
(s. å.).
Den lokala förvaltningens organisation är i det
väsentliga oförändrad. Dock må nämnas, att benämningen
guvernör 1917 ersatts med det historiska landshöfding.
Domstolsorganisation. Frågan om en oberoende högsta
domstol, hvilken sedan 1800-talets midt stått på
dagordningen, vann efter frigörelsen från Ryssland sin
lösning. Genom lag 22 juli 1918 ombildades nämligen
Senatens justitiedepartement, som dittills i högsta
instans handhaft den egentliga lagskipningen, till
en Högsta domstol, bestående af president och minst
12 justitieråd. Om dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
