Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Foderlosta ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
909
Foderlosta-Fodervärde
910
Foderlosta, bot. Se Z erna.
Fodervälla, bot., svenskt namn på Symphytum
asperrimum.
Fodervärde, landtbr. Under inverkan af de
grundläggande kemiska undersökningarna vid slutet af
1700-talet gjorde "den rationella landthushållnin-gens
fader" A. Thaer (se denne) en uppskattning af de
vanligast använda fodermedlens näringsvärde på grund
af deras genom analys fastställda innehåll af närande
ämnen ("växtlim", stärkelse och "slemsocker"). Detta
värde angafs genom den mängd af fodermedlet,
som innehöll samma summa af de närande ämnena som
100 skålpund hö, och betecknades som fodermedlens
hövärde-ekvivalenter. Denna värderingsmetod fick
till en tid användning vid beräkningar af husdjurens
utfodring, men sedan Liebig (se denne) omkr. 1840
framställt den läran, att fodrets näringsverkan
beror af dess kväfvehal-tiga och kväfvefria organiska
beståndsdelar och att dessa ämnesgrupper fylla olika
uppgifter, de förra som material för kroppstillväxten
("plastiska ämnen"), de senare för förbränningen
vid andningen ("respirationsmedel"), ansågs det
oriktigt att uttrycka näringsvärdet med en summa
af dessa i växlande proportioner förekommande
näringsämnesgrupper, hvarför hövärdeberäkningen
öfvergafs. Man började nu utröna djurens behof
af de olika organiska näringsämnena (ägghvita,
fett och kolhydrat) och hålla kontroll öfver, att
utfodringens sammansättning skulle motsvara detta
behof, samt beräkna fodermedlens penningvärde på
grund af deras innehåll af dessa ämnesgrupper. Då en
vanlig utfodring i allmänhet innehöll omkr. 6 gånger
så mycket af kväfvefria ämnen (fett och kolhydrat)
som af kväfvehaltiga (ägghvita) samt af de förra
fett hade omkr. 2,4 högre förbrännings-värde
än kolhydrat, införde J. Kiihn (se denne) en
uppskattning i näringsenheter, beräknad så, att
halten af ägghvitämnen multiplicerades med 6, fett
med 2,4 och kolhydrat med 1. Detta värdeförhållande
motsvarade dock ej det värde, som kunde beräknas på
grund af vanliga kraftfodermedels marknadspris. Därför
föreslogos andra värdefaktorer, och slutligen enades
man i Tyskland 1904 om att använda värdeskalan 2 :
2 : l, d. v. s. värdera ägghvita och fett hvardera
till dubbla värdet mot kolhydrat. Summan af halterna
af de 3 ämnesgrupperna multiplicerade med hvarderas
värdefaktor har sedan enligt M. Mserckers (se denne)
förslag betecknats som summa kolhydratsenheter. Denna
värdeberäkning har funnit rätt allmän användning
vid jämförelse mellan priset på olika fodermedel och
ersättning för underhalt i levererade kraftfodervaror.
Sedan näringsfysiologiska undersökningar visat, att
de tre näringsämnesgrupperna, ägghvitämnen, fett och
kolhydrat, kunna ersätta hvarandra i djurens näring i
öfrigt utom för bildning af ägghvit-artade och öfriga
kväfvehaltiga ämnen, upptogs åter tanken att uttrycka
foders näringsvärde genom ett tal, som uttrycker
dess värde för åstadkommande af animala produkter,
eller dess produktionsvärde. Detta har förverkligats
på 3 olika vägar.
a. Foderenhetsberäkning. På 1880-talet började dansken
N. J. Fjord genom utfodringsförsök (se Utfodring)
med gödsvin och
mjölkkor utröna, hvilka mängder behöfdes af olika
fodermedel för att ersätta hvarandra i husdjurens
utfodring, utan att djurens näringstillstånd eller
produktion ändrades, och på grund däraf uppställdes
ersättningstal för de särskilda fodermedlen. I och
för ekonomiska beräkningar började man snart använda
dessa ersättningstal i förhållande till l danskt
pund vanlig kraftfoderblandning, hvilket 1886 i
A. Svendsens "Fodringslsere" började betecknas som
foderenhet. Detta beräkningssätt har sedan funnit
allmän användning i de skandinaviska länderna
och i samband med kontrollföreningarna öfverallt
i andra länder, där dessa vunnit insteg. Genom
fortsatta utfodringsförsök, utförda af det danska
Försökslaboratoriet och af Nils Hansson (se denne)
vid svenska Centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet, har foderenhets-värdet närmare
utbildats och bestämts för ett stort antal (öfver 70)
fodermedel samt tillika pröfvats genom resultaten vid
den af de nordiska ländernas många kontrollföreningar
under ett kvartsekel utförda kontrollen öfver
hundratusentals mjölkkors och svins produktion i
förhållande till foderförbrukning. Foderenheten,
sådan den på grund däraf formulerats, framför allt
af N. Hansson, betecknar numera näringsvärdet hos
l kg. normalt korn eller l,i kg. torrsubstans i
foderrotfrukter, och erfarenheten har bekräftat den af
Hansson 1902 gjorda uppskattningen af foderbehofvet
för djurens kroppsunderhåll till l foderenhet för
150 kg. lefvande vikt och för kornas mjölkalstring
till l foderenhet för 3 liter mjölk. - Vid gödning af
svin ha vissa fodermedel till följd af dessa djurs
stora förmåga att tillgodogöra fodrets kolhydrat
till fett-bildning och ringa förmåga att smälta
cellulosa visat sig ega ett något annat värde än
för mjölkproduktion, hvarför foderenhetsvärdet för
detta ändamål brukar uttryckas i förhållande till
l kg. korn, som är ett för svingödning särskildt
lämpligt fodermedel, och betecknas då som
kornvärdeenhet.
Foderenheten har blifvit det i de skandinaviska
länderna allmänt använda uttrycket ej blott för
fodermedlens bruksvärde i förhållande till hvarandra
och vid olika produktionsriktningar, utan äfven för
djurens näringsbehof. Genom att de utfodringsnormer,
som användas i de nordiska länderna, uttryckas i detta
värdetal, ha dessa normer blifvit så enkla, att de
kunnat vinna den vidsträcktaste praktiska användning.
b. Stärkelsevärde. Något senare än
fo-derenhetsberäkningen uppställdes, offentliggjorde
tysken 0. Kellner (se denne) 1905 en beräkning af
fodermedlens relativa värde, grundad på deras vid
utfodringsförsök med gödoxar funna näringsverkan. Han
fastställde den mängd kroppsfett, som kunde bildas
af 100 gram af olika assimilerade näringsämnen i
produktionsfodret med stärkelses fettbildande förmåga
som enhet, och han beräknade stärkelsevärdet för
ägghvita till
......................................... 0,94
fett i stråfoder, agnar och
rotfrukter............ l,91
» »
säd.............................................. 2,12
» » oljerika frön
................................. 2,4i
kväfvefria extraktämnen och växttråd ......... l,oo
Emedan de smälta näringsämnena komma olika
fullständigt till godo för fettbildningen i olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
