Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gatunämnd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1235
Gatunämnd-Gaudi
1236
de personer, som vid namngifningen verkligen
bodde vid gatan (t. ex. "Baggensgatan" i Stockholm
efter amiral Jakob Bagge, "Mästersamuelsgatan",
förr "Mäster Samuels gränd", ef ter kyrkohe den
magister Samuel Hammarinus). Gränderna i Stockholm
buro vanligen personnamn, och till 1600-talets midt
gafs och ändrades namnet efter egaren till det
första huset i gränden. Några af dessa gränder
bevara ännu sina gamla namn ("Göran Helsings
gränd" o. s. v.). Gator, som ledde ut till en
landsväg, uppkallades ej sällan efter den ort,
dit denna landsväg förde (t. ex. "Ronnebygatan"
i Karlskrona). Dessa slags gatunamn ge sålunda
värdefulla upplysningar om olika sidor af städernas
äldre kultur och lokalhistoria; namnen ha en direkt,
vid deras uppkomst till gatorna i fråga osökt
anknuten betydelse. Det senare sammansättningsledet
växlar rätt mycket för de mindre gatorna: i Sverige
-gränd, -väg, -brink o. s. v., i Danmark -strcede,
-gäng, -smug, -sund o. s. v. I Danmark förekomma
äfven osammansatta namn, t. ex. "Svingelen" (i
Köpenhamn), eller namn med p reposition, t. ex. "Ved
stranden" (i Köpenhamn; jfr "Am ufer" i flera tyska
städer). I regel uppkommo de äldre gatunamnen
spontant och blefvo först småningom officiella,
t. ex. vid införande af husnummer. Namn sådana som
"Drottninggatan", "Regeringsgatan" o. s. v. torde i
Sverige ha varit okända före 1600-talet; i Stockholm
hänsyftade de på regeringens representanter vid
tiden för gatornas anläggning (drottning Kristina
och hennes förmyndarregering). Först på 1700-talet
torde gator och torg ha fått personnamn i syfte att
hedra vederbörande person (t. ex. "Adolf Fredriks
torg" i Stockholm 1760). Denna sedvänja fick under
1800-talet i skilda länder allt större utbredning
(t. ex. "Via Garibaldi" i en mängd italienska
städer, "Kaiser-Wilhelm-strasse" i tyska städer
o. s. v.). Äfven i Sverige har detta namnskick
fått stor utbredning, utan att personerna i fråga
varit förbundna med platserna (t. ex. "Sturegatan",
"Vasagatan" o. s. v. i Stockholm och flera andra
städer). Stundom finnes dock en dylik förbindelse
(t. ex. "Bellmansgatan" i Stockholm, där Bellman
föddes), åtminstone till staden ("Aschebergsgatan"
i Göteborg, "Drottning Margaretas väg" i Kalmar).
Med städernas raska tillväxt under det senaste
århundradet har inställt sig behofvet af ökade
namn-resurser, i det att samtidigt massor af nya namn
skulle bildas, där vid stadsplanens uppgörande ingen
bebyggelse ännu fanns. I vissa stora amerikanska
städer, t. ex. New York och Chicago, har man i stor
utsträckning numrerat gatorna ("Fifth avenue", "112:th
street" o. s. v.; jfr "Första, andra och tredje
långgatan" i Göteborg). Äfven har man systematiskt
användt gruppvis ordnade namn (t. ex. "Krokodilegade",
"Raevegade", "Tigergade" o. s. v. i stadsdelen
Nyboder i Köpenhamn), ett system, som underlättar
orienteringen i storstäder. Flerstädes i Sverige ha
fornnordiska namn vunnit terräng, t. ex. i Djursholm
med Viktor Rydberg som uppslagsgifvare. Den moderna
namngifningskon-sten, som för öfrigt ofta framkallat
skarp kritik och förebråelser för tendenser till
förkonstling, sträfvar efter att bli en språklig
meddelelse i namnbunden form. Bl. a. vill den,
särskildt i nya samhällen eller stadsdelar, vidga
förrådet af lokaliserande efterle-der, om möjligt
därvid upptagande gamla ord med
stämningsvärde och sökande återspegla något
af platsens äldre historia. Både i Sverige och
Danmark märkes därvid en tendens att komma bort
från långa sammansättningar och enformiga efterled
och nybilda namn i ålderdomlig, kort och fyndig
stil. Återupptagande af äldre karakteristiska
gatunamn, som senare generationer pietetslöst
slopat, har äfven påyrkats, men oftast stött på
svåröfvervinneligt motstånd, hvarför det mestadels
är vid gatunamngifning inom nya stadsområden
dessa sträfvanden förmått göra sig, i större eller
mindre utsträckning, gällande. Litt.: H. Hildebrand
m. fl., "Stockholm under medeltiden och vasatiden"
(1897), F. U. Wrangel, "Stockholmiana", I-IV
(1912), S. Tidner, "Palats och kåkar" (1917),
och H. Mathiesen, "Gamle gader. Studier i navnenes
kulturhistorie" (s. å.).
Gatunämnd, Stockholms stads, med instruktion
fastställd af K. M:t 19 mars 1920, har hufvudsakligen
trädt i st. f. drätselnämndens andra afdelning
(se Drätsel, äfven i Suppl.). Gatunämnden utöfvar
förvaltningen af stadens gator, torg och andra
allmänna platser med därtill hörande anläggningar,
såsom viadukter, trappor, hissar, af-lopp,
bekvämlighetsinrättningar och planteringar,
äfvensom af stadens renhållningsväsen och
handlägger gatuväsendet rörande frågor
om broar öfver vattendrag, gatutrafiken,
gatuledningar och den allmänna belysningen (utom
å hamnområdena). Efter drätselnämndens första
afdelning har gatunämnden dessutom öfvertagit
förvaltningen af brandväsendet. Nämndens
ordf. är ett borgarråd (se d. o. Suppl.).
G. V. G.
Gaucher [gåje], Philippe Charles Er n est, fransk
läkare, f. 26 juli 1854 i Champ-lemy (dep. Niévre),
d. 25 jan. 1918 i Paris, blef med. doktor 1882 samt
professeur agrégé 1892 och egnade sig särskildt åt
dermatologi och syfilidologi. Han utnämndes 1902 till
A. Fourniers efterträdare som professor i dessa ämnen
vid med. fakulteten i Paris. Bland hans skrifter
märkas Traité tliéorique et pratique des maladies
de la peau (tills, med J. B. Hillairet, 1881-84)
samt sammelverket Precis de syphiligraphie (1907).
R. T-dt.
Gau di, Antonio, spansk arkitekt och skulptör
(födelseåret obekant), verksam i Barcelona, är
skaparen af och den främste representanten för
den ny-katalanska arkitekturen, som sätter en ära
i att ej låna idéer eller former från det öfriga
Spanien och som blifvit ansedd som ett konstnärligt
uttryck för katalanernas revolutionslust. G:s första
storverk är kyrkan Templo de la Sagrada familia
(grundlagd 1882, hittills endast delvis fullbordad)
i en af Barcelonas förstäder. I hufvudsak är kyrkan
hållen i gotik, men öfverflödar af bisarra och
fantastiska former, framför allt i den dekorativa
och skulpturala utsmyckningen. Framställningen af
Skapelsen (omkring norra portalen), där kaos och
urtidens djurvärld m. m. äro framställda i öfverrik
skulptur, omtalas som en högst sällsam blandning
af naturalism och fantastik. G. har f. ö. byggt
biskopspalats och hospital i Leon och Astorga (i
gotik, omkr. 1900). Bland hans senare skapelser
är Parque Guell, en fantastisk sammansmältning af
natur och konst, med broar, terrasser, pelarhallar,
däribland Teatro Griego med doriska kolonnader,
men med horisontallinjerna våldsamt svängda i in-
och utgående kurvor. G:s verk räknas till Barcelonas
märkvärdig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
